Vad vill man med kritiken mot LO?

Man skulle kunna tro att det borgerliga intresset för AMF, LO, Lundby-Wedin, Sahlin och S har sin grund i att man från deras håll tar parti för de ”svaga”. För de arbetare som känner sig lurade i sammanhanget. Låt er inte luras av det. Borgerligheten vill inget annat än att ge sig på hela arbetarrörelsen, med konkreta förslag på bl.a. sämre arbetsvillkor, uträde ur facken o.s.v.

Genom att argumentera för att de företrädare arbetarrörelsen har saknar moralisk trovärdighet i och med sina höga löner vill de få er att tro att deras kritik är riktad mot det orättvisa i detta (detta är endast populism från deras håll). Dock är kritiken inte riktad mot själva lönerna utan om att lönerna erhålls av de som företräder arbetarna (vilket stör dem).  Det är helt ok att ha den lönen- om du inte företräder arbetarna.

På något sätt försöker man använda sig av ett ideologiskt trick, nämligen ”inkorporering” (detta behöver man inte göra ”medvetet” utan det ter sig ”naturligt” utifrån den klassposition man har). Det går ut på att ta till sig den utbredda kritiken, göra den till sin men förändra den och ändra eller ta bort dess udd. I klartext: Skriv om missnöjet som uppenbarligen finns, lägg fokus på de höga lönerna och ändra kritiken till att gå från en individ till att gälla en hel rörelses trovärdighet (något som kritiken från vänstern knappast har som mål). Kritiken som finns inom arbetarrörelsen förändras och blir en kritik mot sig själv i och med mutationen den får under inkorporeringen av de borgerliga medierna.

Naturligtvis ska vi kritisera det ofattbara i att göra karriär på bekostnaden av att företräda kamrater men den kritiken är långt ifrån att vi ska dra slutsatser om hela arbetarrörelsens moral eller trovärdighet som är syftet från höger.

LO, S, V och alla andra vänsterpartier ska granska och kritisera de senaste händelserna utifrån arebtarrörelsen egna premisser. Ingen borgerlig hegemoni ska få definitionsrätt på hur vi själva ska ta tag i den här problematiken.

Borgerlighetens dröm är en söndra och härska taktik, en splittrad arbetarklass. Det passar de att S, LO, V och övriga vänsterpartier slåss sinsemellan. Det försvagar bara oss själva om vi gör det utifrån deras önskemål.

Vi måste göra upp med de ofattbara förmånerna som finns för flera av de som företräder oss men låt oss sköta de här problemen utan att för den delen låta borgarnas dröm uppfyllas, nämligen att vi krossar våra egna skapelser och därmed oss själva.

De senaste tidernas händelser måste ha aktualiserat en rad mängd frågor och flera kamrater lär ha bra förslag på förändring. Låt oss ta tillbaka rörelsen!

Läs flera intressanta funderingar om drevet, S:s politik, ”väljarras”, AMF, sverigedeokraterna och LO:  LOKE, Ett hjärta rött, Ali Esbati, Lasses blogg, Kommunisternas blogg, Svensson, Björnbrum, Nemokrati.

Högern passar på!

Nyheten om att Wanja Lundby-Wedin nu lämnar sina uppdrag i styrelserna för AMF, AFA och Aftonbladet får stor genomslagskraft i media.

Lundby-Wedin har dock inga tankar på att avgå (och flera distrikt ger henne sitt stöd även om Expressen slår på stora trumman när det gäller förbuden). Hon erkänner visserligen att förtroendet för henne fått sig en törn och ”analytiker” påpekar att det är helt öppet om hon får sitta kvar och påminner oss om att hon klarat sig förr. Spänningen är olidlig i höger pressen.

Det värsta av allt i de här turerna är inte att förtroendet för henne fått sig en törn. Arbetarrörelsen är ingen individuell angelägenhet. Så som det hela belyses, av en moralisk inriktad borgerlig press, har hela arbetarrörelsen fått sig en törn vilket är allvarligt. Facket. Det som ska representera oss alla. Kanske är det i och för sig bra? Kanske kan vi få en diskussion inom de olika facken om vilka som ska representera oss, deras löner, deras ambitioner, deras uppdrag och deras förda politik?

De olika liberala tidningar har använt kritiken mot Lundby-Wedin som ett slagträ för att ifrågasätta hela arbetarrörelsen och dess representanter. Läs den här artikeln för en typisk ”analys”. Den sista meningen är väldigt talande: ”Hur blir det exempelvis på 1 maj? Kan arbetarrörelsens företrädare då med trovärdighet gå till storms mot klasskillnader och överbetalda direktörer?”

Naturligtvis kan inte sådana representanter tas på allvar. Det är dags att byta ut dessa och ändra villkoren för de som företräder oss. Om man ska, från vänstern, se det hela på ett positivt sätt kan man istället fokusera på den nödvändiga diskussionen detta borde leda till inom arbetarrörelsen. Det som nämndes ovan. En diskussion kring representanter, uppdrag, löner och politik. S kris är en angelägenhet för deras parti. Dock är inte den här artikeln helt ute och cyklar när den säger att krisen inom S föregår AMF skandalen. Att t.ex. S tappar, 8-9% och M växer med i princip lika mycket är ett skumt samband som man kan spekulera mycket i.

Högern passar som sagt på att ge sig på oppositionen i samband med de här turerna. I den här  får sig MP och V en känga. Främst är det Vänstern och Ohly som i samband med krisen och AMF-turerna anses ha fällt ”omogna radikala” kommentarer som visar att de inte är redo för en plats i regeringen. Den här andra ”analytikern” frågar hur man ens tänkte tanken att regera med MP och V, ”flummare” och ”kommunister”.

Samtidigt som höger tidningarna fortsätter sitt drev mot Lundby-Wedin och Mona så missar alla förutom tidningen Dagen nyheten om att KD kan tänka sig regera med SD:s stöd (vilket skulle innebära eftergifter till de senare om man är realistisk). En nyhet som förtjänar en större publicitet än den fått bl.a. på grund av att flera i alliansen påstod att man aldrig skulle samarbeta med SD. Vad brukar man säga? Man ska aldrig säga aldrig. I den här frågan kan man ändra det till att : Alliansen ska aldrig säga aldrig till ett samarbete med SD OM det kan säkra deras regeringsställning.

De här turerna kring Lundby-Wedin är inte en individuell angelägenhet. De skadar hela arbetarrörelsen.  Högern passar på att ifrågasätta hela grundstrukturen som rörelsen vilar på och man tar tillfället i akt att även ge sig på MP och deras hatobjekt nummer ett, gammelkommunisterna i V. Det ständiga tjatet om ”kommunism” och atackerna mot V är egentligen inte konstiga. Av de tre partier i opposition är V den som tydligast fört fram kritik mot den ekonomiska krisen och den som är det största hotet mot kapitalet.

Att vara vän med alla

Mona Sahlin stödjer den hårt kritiserade LO-ordföranden.

Samtidigt som Sahlin fortfarande har förtroende för Lundby-Wedin har stora delar av den arbetande befolkningen (och borgerlig media) reagerat tvärtom. Borgerlig media har dock omvandlat hela problematiken till att diskutera det moralisk förkastliga i att LO-ordförande just i egenskap av ordförande begått detta: ”De rödgröna kan nog ena sig om att fördöma bonusar men efter LO-ordförandens turer i AMF är frågan mest pinsam för oppositionen”

Till viss del är jag beredd att hålla med i den moraliska kritiken. Men kritiken får aldrig enbart rikta in sig på LO-ordföranden (eller enbart bli en moralisk fråga) eftersom hon knappast är representativ för det här beteendet. Det här är något som har funnits länge och som är oförsvarligt. Därför måste kritiken rikta in sig på systemet som tillåter detta. Läs t.ex. Ett hjärta rött (om att kritiken aldrig får rikta in sig på personer)

Sahlin är beredd att ta diskussionen om det överhuvudtaget är anständigt eller inte vad det gäller förmåner och villkor. Observera att diskussionen inte handlar om att avskaffa dessa utan om att diskutera det anständiga.

Sveriges största så kallade arbetarparti ordförande går rakt emot den egna arbetande befolkning. Hon har förtroende för LO-ordföranden när alla andra har tappat den. En strategi som kan göra att oppositionen tappar ytterligare i opinionsmätningarna som redan visar att skillnaden mellan blocken är små.

En strategi som går ut på, som det oftast gör, att balansera noga på linan så man inte riskerar att ramla ner.

Sahlin stödjer Lundby-Wedin, hon vill diskutera det anständiga i bonussystemet och samtidigt förstår hon folkets vrede mot all den här girigheten.

Problemet är att det går inte att vara vän med alla. Man måste ta ställning i politiken.