Arkiv | Venezuela RSS feed for this section

Barbie och statsfinanserna

24 Jan

En uppmaning om att försöka förändra den verklighetsfrånvända användningen av blonda barbiedockor till förmån för dockor gjorda efter Venezuelas verklighet får i Expressen rubriken ”Venezuelas president vill förbjuda Barbie”. Journalisten på Expressen har verkligen gjort sitt jobb. Hon avslutar nämligen artikeln med följande ord (eller mantra nu för tiden)

”Chávez tal kan knytas till att regeringen i Venezuela har stängt tre banker och beordrat två finansiella institut att stänga för att försöka få ordning på de statliga finanserna”

Så, om du/ni  missförstod nyheten. Här kommer ett komiskt förtydligande: Att förbjuda Barbie handlar egentligen om att försöka få ordning på de statliga finanserna.

Kan inte låta bli att tänka på att det Chavez pekar på är ett stort problem i Latinamerika. Har själv reagerat på reklamen i mitt hemland, Chile, där majoriteten av kvinnorna är blonda och barnen blåögda och ljusa. Hur kan det komma sig när majoriteten av befolkningen inte ser ut så? Kan man tänka sig att det finns en form av ”självförakt”? En glorifiering av allt som är ”europeiskt”? En diskurs om vad som är ”vackert” som knappast passar in i den sociala verkligheten i dessa länder?

Det finns en utbredd rasism gentemot ursprungsbefolkningen i flera latinamerikanska länder som belysts av bland andra diskursanalytikern, Van Dijk (2003). Tänker även på Stuart Hall och hans essä, ”the whites of their eyes” som handlar om rasistiskt ideologi i massmedia. Hur vi som åskådare eller mottagare av ett meddelande i en kommunikationssituation erbjuds träda in i ”dominerande världsbilder” grundade i den vita medel- och överklassens synsätt. Tyvärr ett erbjudande som flera av de underordnade ibland gör till sina och som i slutändan övergår till självförakt.

Det Chavez tar upp är inget mindre än den här ständiga självförakten som vi latinamerikaner lever under. Det är detta den här nyheten handlar om. Tyvärr framställs det i västerländska massmedier på ett sätt som fråntar det dess seriositet och allvar. En djup och allvarlig kritik, värd att diskuteras, görs till narr, av låt oss utgå ifrån, en okunnig journalistisk skara om Latinamerikas verklighet.

Eftersom Chavez är ”populär” uppmärksammas även en annan händelse. Exemplet hämtas från DN och handlar om att ”Chavez” i egen person bestämt att världens största vattenfall ska byta sitt nuvarande namn, Angel, efter en man från USA, till ursprungsbefolkningens benämning på området, Kerepakupai Meru.

Förtydligande: Det är alltså inte Chavez i egen person som kommit på namnet utan området har hetat så tidigare, vad som nu görs är att området får tillbaka sitt ursprungliga namn.

Kanske måste man förklara för journalisterna och upplysa de som producerar den här typen av nyheter att latinamerika i över 400 år varit koloni åt européer? Att kontinenten levt under ständig ockupation och förtryck av utländska herrar?

Först då kanske de kan ta oss på allvar och förstå att problemet inte handlar om Barbie?

Annonser

Chavez har blivit stridspilot!

9 Jan

”Chavez jagar amerikanskt stridsflyg”

Kan inte hålla mig för skratt. Hur långt ska desinformationen förklädd till nyhet gå? Personifieringen i nyhetsrapporteringen driven till det absurda? Rubriken ovan är hämtad från Sveriges mest ansedda dagstidning. Dagens Nyheter…

Chavez ”diktatorn” och Uribe ”demokraten”

6 Okt

Den spanska tidningen, El pais, skrev den 8 maj i år hur några i EU-parlamentet uttalade sig om situationen i Venezuela;

De var djupt oroade över hur demokratin försvagats i Venezuela vilket i sin tur kunde leda till en kollaps av densamma eftersom mer och mer makt hade samlats kring den auktoritära presidenten Hugo Chavez. EU uttalade även sin solidaritet med oppositionen i landet.

Chavez är inte populär i Spanien (framförallt inte hos medierna). Den som däremot togs emot som en rockstjärna är Colombias president, Alvaro Uribe på besök i landet.

Alvaro_Uribe_2004

Uribe reser runt i Europa och Spanien utan att framkalla reaktioner hos samma människor som var ”djupt oroade” över situationen i Venezuela. Samma människor som såg/ser en fara i att Venezuela kunde/kan förvandlas till en diktatur ser inte vad som skett/sker i Colombia. Hur är det möjligt?

Colombia går igenom en humanitär katastrof vilket konkret betyder bl.a.  fördrivning av civila, utomrättsliga avrättningar, massiva arresteringar, tortyr, bombningar och beskjutning på försvarslösa bönder.

Uribe bär huvudansvaret för detta, ingen annan. Istället hyllas han som en stor ”demokrat” på sin resa.

Under Uribes tid som president har flera organisationer avslöjat hur staten t.ex. bedriver jakt på människorättsaktivister. De anklagas på felaktiga grunder för att tillhöra gerillorna. Det är allmänt känt att flera organisationer (bönder, ursprungsbefolkning, fackliga, politiska partier) utsätts för sabotage,hot och mord.

Man uppskattar att fler än 600 personer aktiva i olika fackliga organisationer mördats. Mellan 2002 och 2008 har fler än 14.000 mord med politiska motiv ägt rum och man har avrättat- utan rättegång- mer än 1500 människor som sedan presenterats som gerillamedlemmar ”dödade i strid”.

I den upp-och-ned-vända-världen är Uribe demokrat och Chavez diktatorn och vi bör vara mer rädda för vad Chavez kan komma att göra än vad Uribe redan gör.

Ökad stress, extremism och tvång

1 Jun

Nyheten om att tvinga elever till sexualundervisning för frihetens skull kan ses som en flirt med de högerextrema krafterna i landet, de som tycker att vi daltar för mycket med invandrarna. Anledningen till att det kan ses som så är utpekandet av klumpkategorin ”invandrare” som problemet trots det faktum att flera ”etnisk svenska kristna” också vägrar att låta deras barn delta i undervisningen (betänk KD:s tidigare motstånd)

Klimatet mot ”invandrare” har hårdnat i Sverige alltsedan 1990-talet då lasermannen på fullaste allvar trodde att hans gärningar backades upp av samhället. Han trodde det med tanke på samhällsdebatten som pågick. Det så kallade offentliga samtalet.

Till exempel har vi idag fått ett parti som heter Sverigedemokraterna som vill ”stimulera återvandring” (jag slutar aldrig att imponeras över människans val av ord för att definiera verkligheten. En av de bästa jag hört hittills är ”arbetsbefriade” för att referera till någon som står utan arbete. Kan det bli vackrare?)

Även SD har gått igenom förändringar sedan 1990-talet. BSS har blivit SD, rakade huvuden och hängsler har bytts ut mot normaliserade frisyrer och kostymer. De mest extrema ordvalen har bytts ut mot sådana som jag exemplifierade med ovan, ”stimulera återvandring”. Associationerna och konnotationerna behöver inte alls bli negativa med sådana ordval. Vissa i det partiet förändras dock aldrig och deras ordval avslöjar flera av de som det de är. Rasister. Hur ska vi annars tolka de orden en SD medlem uttrycker angående hennes uttalande? 

”Nej, kränkande är de inte. Jag tål ju vilken kritik som helst, om det är konstruktivt och något kan göras åt det. Och här kan ju mycket göras. För att människor kan ju avmaskas och plugga vidare. Det är inte hopplöst”

Avmaskas? Nåja det kanske är ännu ett ”skämt” från ”humoristiska” SD?

I ekonomiska kristider avslöjar sig de flesta som det de är, så föreslår man t.ex att reglerna för arbetstiderna ska luckras upp. Det ska bli lättare att beordra övertid. Arbetaren trängs tillbaka ännu mer. Med en av europas högsta arbetslöshetssiffror för ungdomar har vi en tickande bomb. Jag har läst artiklar där flera unga  t.ex. röstar på extremhögerpartier i skolval. Skolval är som bekant maktlösa men de ger oss en fingervisning om vad som håller på och sker. Ekonomiska kristider leder till ökad stress, extremism och krav på tvång. Ilskan projiceras på andra. Bitterheten riktas mot ”de andra”.

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera detta. Att det blir en nyhet i Sverige och ska ”bekräfta” de auktoritära dragen hos Chavez är inget annat än propaganda. Visst hade det varit kul (om vi ser politik som underhållning) att få en debatt mellan Vargas Llosa, känd författare från Peru och tidigare i historien vänsterman, och Chavez, Venezuelas president.

Men allvarligt tror ni t.ex. att den tidigare USA presidenten Bush skulle tackat ja till en politisk debatt med t.ex. Eduardo Galeano? Sedan när och var i t.ex. Europa diskuterar presidenter i tv-sända debatter med ”intellektuella”  som dessutom inte ens bor i landet? Varför ska Chavez göra det?

Både Vargas Llosa och Castañeda som omnämns i artikeln skulle kunna bidra mycket mer på deras egna hemmaplan (Peru och Mexico). Där lever och frodas korruptionen inom politikerkåren, polisen och rättsväsendet.

EU och dess legitimitet

9 Maj

Den 8 maj kunde man läsa i den spanska tidningen El pais att EU-parlamentet uttalat sig om situationen i Venezuela; EU är:

djupt orad över hur demokratin försvagats i Venezuela vilket i sin tur kan leda till en kollaps av densamma eftersom mer och mer makt samlats kring den auktoritära presidenten Hugo Chavez. EU uttalar även sin solidaritet med oppositionen i landet.

Att EU uttalat sig låter mäktigt. EU samlar flera europeiska nationer. EU är en representant för miljontals européer. I alla länder får respektive befolkning gå och rösta på vilka som ska företräda dem. I EU parlamentet sitter det totalt 785 personer som representerar 496 198 605 (2005) människor.

I diskussionerna kring uttalandet om Venezuela fanns 27 deltagare på plats. Alltså 3% av de 785 ledamöterna. 97% deltog inte..

Att 27 av 785 ledamöter (som i sin tur representerar över circa 500 miljoner människor) beslutar något i demokratins namn för att kritisera bristen på demokrati i ett annat är smått roande. Att EU som projekt kallar sig demokratiskt är det om än lika roande.

Med prognoser på ett valdeltagande i Sverige på 43% kan det knappast kallas för ett lyckat folkligt förankrad demokratiskt projekt. Media gör så gott de kan för att framställa det hela som spännande och dessutom som legitimt. Några politiska ledare är så desperata att de till och med vädjar till människorna att de ska delta, spela roll vad man röstar på. Legitimera oss bara, tycks tanken vara. Vi struntar i vem du röstar på bara du röstar. Väldigt seriöst.

Att man sitter i EU på mandat man fått i val där deltagandet inte ens nått 50% och kalla sig själv demokrat och kritisera andra länder för bristen på demokrati måste leda till ett ifrågasättande av vad de här demokrater lägger in i begreppet ”demokrati”, folkstyre.

Flera av de som sitter där tycks tänka som så att de ändå legitimeras genom att rätten att rösta ändå existerar i respektive land, det är en annan femma om människor sedan inte deltar och tar tillvara på den chansen.

När jag läser eller hör sådana här uttalanden minns jag när jag kom i kontakt med några statsvetare som på fullaste allvar tyckte att människor inte ens skulle få rätten att rösta. De var för det vi skulle kunna kalla för ”de upplystas diktatur”. Detta för att folk i ”allmänhet” ändå inte fattar vad det hela handlar om. Varför ska de ens rösta? Låt de upplysta sköta om politiken. Personligen skulle jag skämmas över att vara en del av ”de upplysta” och legitimeras i ett val där deltagandet inte ens når upp till hälften. Hur skulle man ens kunna kalla sig själv för en representant av ”folket”?

Venezuela analys

22 Feb

Det är intressant att se hur olika typer av analyser om situationen i Venezuela positionerar sig. Genom bloggen Biology and politics kom jag in på en välbekant sida, venezuelanalysis. En sida som är väldigt bra för att förstå situationen i landet.

Trots det finns kritiska reflektioner man kan göra mot den hänvisade texten. Först måste dock sägas att det är naturligtvis bra att man diskuterar Venezuela. Att man bryr sig om vad som händer där. Trots allt ger Venezuela hopp till en europeisk vänster som under långt tid varit tillbakatryckt. En vänster som dessutom tyvärr är splittrad i alla möjliga små bokstavskombinationer och som alltför ofta tidigare i historien fallit i fascination för olika processer som de haft för lite vetskap om.

I det avseendet är det förståeligt att varje text som på något sätt hyllar processen i Venezuela måste samtidigt peka på farorna hos processen. Man kör en etta-kryss-två. En helgardering. Går det bra så kan man konstatera att man redan från början trodde på processen går det dåligt kan man även då konstatera att man varnat för detta. Man får rätt oavsett vad.

För den europeiska vänstern är det här rent av en självbevarelse handling. OM något går åt skogen i Venezuela vill man inte stå med byxorna nere sedan när mediedrevet sätter igång och anklagar de för att blint ha hyllat något som sedan visade sig bli en diktatur. Det har skett förut. Flera har gijlotinerats på det sättet.

Men har representanter för den europeiska vänstern moraliskt auktoritet att yttra sig om Venezuelas process och komma med förslag på vad som är rätt, förnuftigt och rationellt? beteer man sig inte då i likhet med kolonialismens tidsera när man gör så?

Vi här har nått längre, vi vet bättre och vi ser farorna i vår ”analys”. Men stämmer den här självbilden?

Vi kan för det första konstatera att den europeiska vänstern (ej inräknat socialdemokratin) inte någonstans lyckats ta sig till makten (möjligtvis republiken i Spanien som undantag). De vänster rörelser som halvlyckats är inte i närheten av de vänsterrörelser som funnits i latinamerika vad det gäller ideologisk skolning och praktik (Unidad popular  i Chile, Sandinisterna i Nicaragua och nu den i Venezuela).

Den europeiska vänstern har befunnit sig i en krissituation sedan länge och de är resultatet av sin egen kulturella, ekonomiska och historiska kontext, konstigt vore det om annat. Det är under den här krisen som olika krafter, även här-hör och häpna- ledda av karismatiska personer, har försökt att rentvå sina partier för att passa in i sin omgivning. Vissa har sedan länge gjort upp med Lenin och på tur står väl snart även den viktigaste av alla Karl Marx. Allt för att passa in i de omkringliggande dominerande åsikterna.

Delar av den europeiska vänstern har gjort det ideologiska misstaget att acceptera den liberala formen av demokrati och process som allmängiltig, universell och som sin egen. På något sätt tycks man tro att det är den bästa-och enda möjliga form- av samhällsorganisering. Därav kritiken mot den bolivarianska processen i Venezuela.

T.ex. är man är rädd för att demokratin ska försvinna (man har inte förstått att det är en process som vill omvärdera och fördjupa den samma och därför med all säkerhet kommer att förändras, möjligen tar den inte den form vi här i europa vill eller önskar oss eftersom den är grundad i deras sociala verklighet och inte i våran) 

Kritik riktas också till beroendet av en man i en revolutionär process. Med hänvisningar hos sociologen Weber och dennes syn på maktuktoriteter grundas den kritiken. Vi sociologer vet att Weber stod Marx i motsättning. 

Personligen är jag inte heller så säker på att Venezuelas revolutionära process enbart grundar sig i en man som det sägs. Det är naturligtvis så att en ledare kan vara viktig för enighet i en sådan process. Men processen som sådan är inte beroende av en människa. Den är beroende av den socioekonomiska verkligheten som människor lever under.

När jag läser flera av analyserna kan jag, trots att det är kamrater som skriver dem, inte låta bli att tänka på Frantz Fanon och boken Jordens fördömda och då främst kapitel 1, ”om våldet”. I den tar Fanon upp hur avkolonisering sker.

Vi pratar om Venezuela ett land som tidigare varit koloni och där kolonialismens strukturer bevarats över århundraden. Venezuelas vänster är också resultatet av sin kulturella, ekonomiska, historiska och sociala verklighet. Att processen kommer att präglas av det som kritikerna tar upp som kritiska element är enbart beroende av att landet har haft koloniala strukturer sedan länge. Det måste vi vänstermänniskor i europa förstå i våra analyser och även nämna och acceptera.

Avkolonisering sker aldrig utan motsättningar. Avkolonisering är en våldsam process.

Fanon säger följande om den socioekonomiska verkligheten i kolonierna: ”Den koloniala världen är full av murar och stängsel. Vi behöver säkert inte påminna om indelningen i infödingsstäder och europeiska städer sida vid sida, om skolor för infödda och skolor för européer” (Fanon, 2002:55). 

Vidare säger Fanon följande ”Kolonialistens stad är solid, helt av sten och järn. Den har upplysta och asfalterade gator, stängda soplårar som döljer rester av sådant som man aldrig ser och inte ens kan ana…kolonialistens stad är en mätt och lat stad. Den är ständigt proppad med goda saker” (Fanon, 2002:56)

De koloniserades stad är däremot en annan sak. Det är ”vad man kallar infödingsstaden, negerbyn, kasbahn, reservatet är ett ökänt ställe, med illa beryktade invånare. Här föds barnen som faller sig. Här dör folk hur som helst och av vad som helst. ..Människorna lever ovanpå varandra, deras ruckel och hyddor ligger staplade på varandra. Den koloniserades stad är en hungrig stad som längtar efter bröd, kött, skor, bränsle och ljus. Den koloniserades stad är hopkurad den ligger på knä eller vältrar sig i smutsen” (Fanon,2002:56)

Detta är  den socioekonomiska verkligheten i Venezuela. Byt ut infödingar mot mörka fattiga arbetare och européer och koloniala herrar mot vita medel- och överklass venezolaner.

Så har det sett ut i Venezuela genom århundraden. Kritiken mot Venezuela måste förstås mot bakgrund av vad kolonisering som process gör med ett lands alla samhällsstrukturer.

Jag fascineras alltid över den vita europeiska vänsterns förmåga att analysera situationer i latinamerika och den kritik man framför. De olika åsikter och recept man har på vad som ska göras- utan att förstå de grundläggande sociala strukturer i dessa länder som ger upphov till just det man kritiserar.

I våra länder,i Europa,  fortsätter högerpartierna att dominera politiken. Rasistpartier växer sig större.

Det är på hög tid att vi börjar analysera oss själva och den situation vi har omkring oss och komma med förslag på vad som behöver förbättras här hemma. Visst är det intressant att diskutera andra länders processer och göra analyser av dem det kan ingen förneka.

Men betänk följande: Hur skulle den vita vänstern i Europa reagera om det omvända gällde. Om man från Latinamerikansk håll började genomföra analyser och kritik och ge recept på vad man ska göra i Europa mot den hopplösa situationen som aldrig utmynnat i ett maktövertagande?

Analyser om hur man i Europa anpassat sig mer och mer mot det som borgerligheten finner ”demokratiskt”? Analyser av hur man på löpande band gör sig av med marxistiska teoretiker som sägs ha spelat ut sin roll?

Skillnaden är att Europa befinner sig, i och med sin koloniala historia, i en sits där man kan ta sig friheten att tycka och tänka och påverka.

konsten att blanda ihop äpplen och päron

19 Feb

De la Reguera måste vara någorlunda insatt i latinamerikansk historia, antar jag, därför är han den som är ansvarig för bevakningen av kontinenten.

Med vetskap om att han måste vara kunnig i latinamerikansk historia är det sorgligt att han ägnar sig åt att blanda ihop äpplen och päron.

Latinamerikas historia är fylld av auktoritära ledare säger han. Ja men. De flesta av dessa tidiga kolonialherrar blev med åren caudillos och muterades sedan i militära diktatorer. Alla med stöd av de ”fria” politiska högerkrafterna i det föregående seklet. Det vet De La Reguera, om han läst Latinamerikansk historia.

Kommunistregimen han nämner som exempel i kontinenten har en sådan historia. Den kom till just som ett svar mot århundraden av plundring, kolonialism, imperialism och diktatorer. Det vet han. Vare sig vi vill eller inte var Kubas revolution först och främst en nationell befrielse mot sådant.

Att auktoritära ledare skulle vara ”tradition” i latinamerika är närmast en skymf mot oss latinamerikaner. Tradition är något som överförs från generation till generation och som har en bred acceptans bland befolkningen. Menar De la Reguera på fullaste allvar att vi latinamerikaner hyser en förtjusning grundad i vår tradition för Pinochet, Somoza, Stroessner, Banzer, Trujillo och Videla bara för att nämna några herrar som aktivt stöddes av de politiska högerkrafterna i respektive land?

Om han menar det är det inget annat än skymf mot latinamerikaners intellektuella förmåga. Jag vill påminna honom att hans egna kontinent, Europa, har de största auktoritära ledarna som någonsin uppträtt i den här planeten. Det vet han, om han är historisk bevandrad.  Är det europeisk tradition att hysa sådana som Hitler, Mussolini, Franco, Napoleon och Stalin?

De la Reguera likställer 1900-talets militärdiktaturer med Kubas. Hur är det möjligt? Eftersom jag antar att han läst historia är jämförelsen oseriös och tendentiös. Det vet han. Kuba må vara diktatur i hans ögon men man kan inte utifrån intellektuell hederlighet jämföra det med de höger fascistoida diktaturerna som funnits i kontinenten. Det är oseriöst och det skulle ingen seriös historiker göra. Det gör för den delen ingen Latinamerikan, inte ens presidenterna (möjligen Uribe).

I Sverige verkar bilden av Kuba vara svartvit. Antingen är man en rabiat antikommunist eller en blind hyllare av revolutionen. I Latinamerika är bilden annorlunda. Vi som upplevt diktaturer vet att det är skillnad på diktatur och diktatur. Guatemalas president som befann/befinner sig på Kuba bad Kuba om ursäkt å landets vägnar för att Guatemala upplätt sitt territorium för grisbukten invasionen. Chiles president besökte nyss ön. Latinamerika har en mycket mer nyanserad bild av Kuba än vad som finns i det här landet.

Att det överhuvudtaget går att jämföra 1900-talets latinamerikanska diktaturer med Kuba i Sverige bygger på att den historiska kunskapen om latinamerika i landet är begränsad. Ingen kan gå emot en sådan dominerande fastslagen sanning. Vissa som skulle kunna väljer att tiga för att inte få ett mediedrev emot sig.

Slutligen fortsätter De la Ruegera att blanda ihop äpplen och päron när han säger att Uribe, colombias ”demokratiske” president också går runt i sådana tankebanor som de andra folkvalda ”diktatorerna” Chavez, Correa och Lula.

Skillnaden är att Uribe inte ens har tänkt tanken om att kalla till ett val om det. Han vill bestämma det utan att folket ska få rösta. Det vet De la Reguera.