Högern passar på!

Nyheten om att Wanja Lundby-Wedin nu lämnar sina uppdrag i styrelserna för AMF, AFA och Aftonbladet får stor genomslagskraft i media.

Lundby-Wedin har dock inga tankar på att avgå (och flera distrikt ger henne sitt stöd även om Expressen slår på stora trumman när det gäller förbuden). Hon erkänner visserligen att förtroendet för henne fått sig en törn och ”analytiker” påpekar att det är helt öppet om hon får sitta kvar och påminner oss om att hon klarat sig förr. Spänningen är olidlig i höger pressen.

Det värsta av allt i de här turerna är inte att förtroendet för henne fått sig en törn. Arbetarrörelsen är ingen individuell angelägenhet. Så som det hela belyses, av en moralisk inriktad borgerlig press, har hela arbetarrörelsen fått sig en törn vilket är allvarligt. Facket. Det som ska representera oss alla. Kanske är det i och för sig bra? Kanske kan vi få en diskussion inom de olika facken om vilka som ska representera oss, deras löner, deras ambitioner, deras uppdrag och deras förda politik?

De olika liberala tidningar har använt kritiken mot Lundby-Wedin som ett slagträ för att ifrågasätta hela arbetarrörelsen och dess representanter. Läs den här artikeln för en typisk ”analys”. Den sista meningen är väldigt talande: ”Hur blir det exempelvis på 1 maj? Kan arbetarrörelsens företrädare då med trovärdighet gå till storms mot klasskillnader och överbetalda direktörer?”

Naturligtvis kan inte sådana representanter tas på allvar. Det är dags att byta ut dessa och ändra villkoren för de som företräder oss. Om man ska, från vänstern, se det hela på ett positivt sätt kan man istället fokusera på den nödvändiga diskussionen detta borde leda till inom arbetarrörelsen. Det som nämndes ovan. En diskussion kring representanter, uppdrag, löner och politik. S kris är en angelägenhet för deras parti. Dock är inte den här artikeln helt ute och cyklar när den säger att krisen inom S föregår AMF skandalen. Att t.ex. S tappar, 8-9% och M växer med i princip lika mycket är ett skumt samband som man kan spekulera mycket i.

Högern passar som sagt på att ge sig på oppositionen i samband med de här turerna. I den här  får sig MP och V en känga. Främst är det Vänstern och Ohly som i samband med krisen och AMF-turerna anses ha fällt ”omogna radikala” kommentarer som visar att de inte är redo för en plats i regeringen. Den här andra ”analytikern” frågar hur man ens tänkte tanken att regera med MP och V, ”flummare” och ”kommunister”.

Samtidigt som höger tidningarna fortsätter sitt drev mot Lundby-Wedin och Mona så missar alla förutom tidningen Dagen nyheten om att KD kan tänka sig regera med SD:s stöd (vilket skulle innebära eftergifter till de senare om man är realistisk). En nyhet som förtjänar en större publicitet än den fått bl.a. på grund av att flera i alliansen påstod att man aldrig skulle samarbeta med SD. Vad brukar man säga? Man ska aldrig säga aldrig. I den här frågan kan man ändra det till att : Alliansen ska aldrig säga aldrig till ett samarbete med SD OM det kan säkra deras regeringsställning.

De här turerna kring Lundby-Wedin är inte en individuell angelägenhet. De skadar hela arbetarrörelsen.  Högern passar på att ifrågasätta hela grundstrukturen som rörelsen vilar på och man tar tillfället i akt att även ge sig på MP och deras hatobjekt nummer ett, gammelkommunisterna i V. Det ständiga tjatet om ”kommunism” och atackerna mot V är egentligen inte konstiga. Av de tre partier i opposition är V den som tydligast fört fram kritik mot den ekonomiska krisen och den som är det största hotet mot kapitalet.

Att vara vän med alla

Mona Sahlin stödjer den hårt kritiserade LO-ordföranden.

Samtidigt som Sahlin fortfarande har förtroende för Lundby-Wedin har stora delar av den arbetande befolkningen (och borgerlig media) reagerat tvärtom. Borgerlig media har dock omvandlat hela problematiken till att diskutera det moralisk förkastliga i att LO-ordförande just i egenskap av ordförande begått detta: ”De rödgröna kan nog ena sig om att fördöma bonusar men efter LO-ordförandens turer i AMF är frågan mest pinsam för oppositionen”

Till viss del är jag beredd att hålla med i den moraliska kritiken. Men kritiken får aldrig enbart rikta in sig på LO-ordföranden (eller enbart bli en moralisk fråga) eftersom hon knappast är representativ för det här beteendet. Det här är något som har funnits länge och som är oförsvarligt. Därför måste kritiken rikta in sig på systemet som tillåter detta. Läs t.ex. Ett hjärta rött (om att kritiken aldrig får rikta in sig på personer)

Sahlin är beredd att ta diskussionen om det överhuvudtaget är anständigt eller inte vad det gäller förmåner och villkor. Observera att diskussionen inte handlar om att avskaffa dessa utan om att diskutera det anständiga.

Sveriges största så kallade arbetarparti ordförande går rakt emot den egna arbetande befolkning. Hon har förtroende för LO-ordföranden när alla andra har tappat den. En strategi som kan göra att oppositionen tappar ytterligare i opinionsmätningarna som redan visar att skillnaden mellan blocken är små.

En strategi som går ut på, som det oftast gör, att balansera noga på linan så man inte riskerar att ramla ner.

Sahlin stödjer Lundby-Wedin, hon vill diskutera det anständiga i bonussystemet och samtidigt förstår hon folkets vrede mot all den här girigheten.

Problemet är att det går inte att vara vän med alla. Man måste ta ställning i politiken.

I väntan på den starke ledaren

Det finns en tendens bland människor att både avsky och samtidigt längta efter ledare som betecknas som starka och buffliga i sina åsikter. Några anser till och med att det ligger i människans natur att söka starka ledare som kan leda flocken framåt. En mer träffsäker citat som jag tror är Brechts lyder ungefär så här; ”Människor blir större än vad de är eftersom vi ständigt lever på knä”.  Det är med andra ord vi som i vår socialisering har byggt upp dessa ideal som eftertraktade (genom t.ex. utbildningssystemet). Vår samhällsorganisation producerar de här starka ledarna för att det är ett hierarkiskt uppbyggt samhälle som anser just att samhället leds bäst av dem.

Stormen mot Sahlin från högern bygger på saknaden av den starka ledarrollen snarare än mot bristen på politisk alternativ.  Jag ska visa hur detta framkommer i dagens ledare på DN.

Här kritiseras Sahlin för att förtroendet för henne är lågt och det beror främst på att hon inte kommer med konkreta förslag (trots att man säger detta bygger det centrala i artikeln på att diskutera hennes politiska ledarskap).

De dåliga förtroendesiffror hon anses få beror dock inte enbart på henne, menar man, utan även på att:

”partiledningen efter förlustvalet bestämde sig för att lämna Perssons ledarstil; bort peka med hela handen, peta med fingret i magen och dunka i ryggen. In lyssna länge på suset från gräsrötterna”

Intressant passage. Så de dåliga opinionssiffrorna beror nu på att människor saknar Görans ledarstil? Eller för att partiet ska lyssna på suset från gräsrötterna?

När Göran förlorade valet ansåg man att det berodde på Görans ledarstil. Hur ska ni ha det? Om vi ändå ska tro på att val avgörs på grund av personers karaktärer och inte på grund av politisk innehåll; är en sådan stil framgångsrik eller dålig?

Den folkliga förakten från höger är tydlig när man i passagen säger att oppinionssiffrorna är dåliga för att man nu ska lyssna på vad gräsrötterna vill. Vad är alternativet? Fortsätta att strunta i vad människor vill?

Kritiken från höger bygger ofta på karaktär och annat trams (även om jag är medveten om Webers ”karismatiska ledare” och dess roll). Högern förvandlar politiken till underhållning. Det gäller att hitta ledare som är glada, öppna, passionerade, starka etc.

Därför är det föga förvånande att den största kritiken från höger mot Sahlin bygger just på att peka på hennes brister i det här avseendet och att ständigt jämföra henne med Göran (någon som då ansågs bufflig och envis men tydligen saknad nu).

Kritiken från vänster mot Mona är mycket mer politiskt centrerad. Den är det inom deras eget parti och den är det från de övriga vänsterpartier som finns vänster om Socialdemokratin.

Det är intressant att ledaren på en liberal tidning i sin analys av de dåliga opinionssiffrorna kommer fram till att det beror på brist på styrka, peka med handen metoden och på att man ska lyssna på gräsrötterna.

Det blir väl ganska tydligt vad de här politiska krafterna längtar efter för ledartyper?