Hur var det nu igen?

Kommer ni ihåg hur det lät 2006? Vi ska ”ge” jobb. Jobb, Jobb och Jobb. Jobben var så pass viktiga att Moderaterna till och med blev ”det nya arbetarpartiet”.

Arbete och inga åtgärder som syftar på att ”gömma” arbetslösheten skulle det vara…

Så presenteras följande nyhet  på en rad olika ställen med diverse analyser…

och där finns de, åtgärderna som gömmer arbetslösheten och i sann anda påminner oss om att det man lovar brukar sällan hållas. Visst är det imponerande, som Östros påpekar, med 400 nya platser på Komvux när den förväntade arbetslösheten tros hamna på 550.000?

Oppositionen har en ypperlig chans att ta vara på den ekonomiska krisen och vända den till dess fördel. Men det går trögt. Förmodligen därför att människor vill se ett alternativt till systemet och inte ett ansiktslyft och med sådana här planer lär det fortsätta att gå trögt..

Politik handlar inte om retorik (även om det självklart är med hjälp av den man framför åsikter) utan om politiskt innehåll.

Åtgärderna som presenteras är ett led i att sätta människor i ”förvaring” och passivitet under tiden då det råder kris så att dessa sedan är fullt kapabla att återigen sättas tillbaka i maskineriet när det tar fart igen.

Vad vill man med kritiken mot LO?

Man skulle kunna tro att det borgerliga intresset för AMF, LO, Lundby-Wedin, Sahlin och S har sin grund i att man från deras håll tar parti för de ”svaga”. För de arbetare som känner sig lurade i sammanhanget. Låt er inte luras av det. Borgerligheten vill inget annat än att ge sig på hela arbetarrörelsen, med konkreta förslag på bl.a. sämre arbetsvillkor, uträde ur facken o.s.v.

Genom att argumentera för att de företrädare arbetarrörelsen har saknar moralisk trovärdighet i och med sina höga löner vill de få er att tro att deras kritik är riktad mot det orättvisa i detta (detta är endast populism från deras håll). Dock är kritiken inte riktad mot själva lönerna utan om att lönerna erhålls av de som företräder arbetarna (vilket stör dem).  Det är helt ok att ha den lönen- om du inte företräder arbetarna.

På något sätt försöker man använda sig av ett ideologiskt trick, nämligen ”inkorporering” (detta behöver man inte göra ”medvetet” utan det ter sig ”naturligt” utifrån den klassposition man har). Det går ut på att ta till sig den utbredda kritiken, göra den till sin men förändra den och ändra eller ta bort dess udd. I klartext: Skriv om missnöjet som uppenbarligen finns, lägg fokus på de höga lönerna och ändra kritiken till att gå från en individ till att gälla en hel rörelses trovärdighet (något som kritiken från vänstern knappast har som mål). Kritiken som finns inom arbetarrörelsen förändras och blir en kritik mot sig själv i och med mutationen den får under inkorporeringen av de borgerliga medierna.

Naturligtvis ska vi kritisera det ofattbara i att göra karriär på bekostnaden av att företräda kamrater men den kritiken är långt ifrån att vi ska dra slutsatser om hela arbetarrörelsens moral eller trovärdighet som är syftet från höger.

LO, S, V och alla andra vänsterpartier ska granska och kritisera de senaste händelserna utifrån arebtarrörelsen egna premisser. Ingen borgerlig hegemoni ska få definitionsrätt på hur vi själva ska ta tag i den här problematiken.

Borgerlighetens dröm är en söndra och härska taktik, en splittrad arbetarklass. Det passar de att S, LO, V och övriga vänsterpartier slåss sinsemellan. Det försvagar bara oss själva om vi gör det utifrån deras önskemål.

Vi måste göra upp med de ofattbara förmånerna som finns för flera av de som företräder oss men låt oss sköta de här problemen utan att för den delen låta borgarnas dröm uppfyllas, nämligen att vi krossar våra egna skapelser och därmed oss själva.

De senaste tidernas händelser måste ha aktualiserat en rad mängd frågor och flera kamrater lär ha bra förslag på förändring. Låt oss ta tillbaka rörelsen!

Läs flera intressanta funderingar om drevet, S:s politik, ”väljarras”, AMF, sverigedeokraterna och LO:  LOKE, Ett hjärta rött, Ali Esbati, Lasses blogg, Kommunisternas blogg, Svensson, Björnbrum, Nemokrati.

I väntan på den starke ledaren

Det finns en tendens bland människor att både avsky och samtidigt längta efter ledare som betecknas som starka och buffliga i sina åsikter. Några anser till och med att det ligger i människans natur att söka starka ledare som kan leda flocken framåt. En mer träffsäker citat som jag tror är Brechts lyder ungefär så här; ”Människor blir större än vad de är eftersom vi ständigt lever på knä”.  Det är med andra ord vi som i vår socialisering har byggt upp dessa ideal som eftertraktade (genom t.ex. utbildningssystemet). Vår samhällsorganisation producerar de här starka ledarna för att det är ett hierarkiskt uppbyggt samhälle som anser just att samhället leds bäst av dem.

Stormen mot Sahlin från högern bygger på saknaden av den starka ledarrollen snarare än mot bristen på politisk alternativ.  Jag ska visa hur detta framkommer i dagens ledare på DN.

Här kritiseras Sahlin för att förtroendet för henne är lågt och det beror främst på att hon inte kommer med konkreta förslag (trots att man säger detta bygger det centrala i artikeln på att diskutera hennes politiska ledarskap).

De dåliga förtroendesiffror hon anses få beror dock inte enbart på henne, menar man, utan även på att:

”partiledningen efter förlustvalet bestämde sig för att lämna Perssons ledarstil; bort peka med hela handen, peta med fingret i magen och dunka i ryggen. In lyssna länge på suset från gräsrötterna”

Intressant passage. Så de dåliga opinionssiffrorna beror nu på att människor saknar Görans ledarstil? Eller för att partiet ska lyssna på suset från gräsrötterna?

När Göran förlorade valet ansåg man att det berodde på Görans ledarstil. Hur ska ni ha det? Om vi ändå ska tro på att val avgörs på grund av personers karaktärer och inte på grund av politisk innehåll; är en sådan stil framgångsrik eller dålig?

Den folkliga förakten från höger är tydlig när man i passagen säger att oppinionssiffrorna är dåliga för att man nu ska lyssna på vad gräsrötterna vill. Vad är alternativet? Fortsätta att strunta i vad människor vill?

Kritiken från höger bygger ofta på karaktär och annat trams (även om jag är medveten om Webers ”karismatiska ledare” och dess roll). Högern förvandlar politiken till underhållning. Det gäller att hitta ledare som är glada, öppna, passionerade, starka etc.

Därför är det föga förvånande att den största kritiken från höger mot Sahlin bygger just på att peka på hennes brister i det här avseendet och att ständigt jämföra henne med Göran (någon som då ansågs bufflig och envis men tydligen saknad nu).

Kritiken från vänster mot Mona är mycket mer politiskt centrerad. Den är det inom deras eget parti och den är det från de övriga vänsterpartier som finns vänster om Socialdemokratin.

Det är intressant att ledaren på en liberal tidning i sin analys av de dåliga opinionssiffrorna kommer fram till att det beror på brist på styrka, peka med handen metoden och på att man ska lyssna på gräsrötterna.

Det blir väl ganska tydligt vad de här politiska krafterna längtar efter för ledartyper?