Tag Archives: Politik

”Det går bra för Sverige nu”

8 Feb

”Det går bra för Sverige nu”. Så brukar även några politiker säga. Men i meningen finns en tydlig kollektivisering farlig att acceptera, för vilka syftar egentligen begreppet ”Sverige” på? Är vi alla som bor i landet en enda stor homogen grupp som alla gynnas per automatik av att det ”går bra för Sverige”?

Naturligtvis är det inte så. Att det går bra för ”Sverige” betyder inte att saker och ting förbättrats för alla som bor i landet, tvärtom är det ett faktum att det blivit allt sämre, inte minst vad gäller de socioekonomiska aspekterna, för många av oss som bor här. Inkomstskillnaderna ökar, boendesegregationen likaså.   

När man säger att det ”går bra för Sverige” åsyftas oftast att det går bra för de ”ekonomiska affärerna” i landet. Det vill säga att det går bra för vissa i Sverige, framförallt storföretagarna. En förutsättning för att det ska gå bra är naturligtvis, ökad produktion och mindre utgifter. Utgifter kan man spara på bl.a. genom personalnedskärningar, lägre löner genom kokurrens av arbetare, svagare fack m.m.

Att det går bra för ”Sverige” hänger ihop med att statsapparaten nyttjas till att underlätta affärerna. Den dominerande tanken är inte ny. Den härrör från den liberala traditionen enligt vilken den ekonomiska utvecklingen gynnas av ett s.k. fritt näringsliv utan statliga regleringar och ingripanden. Sverige har alltmer rört sig mot en ekonomisk politik av det slaget och resultaten har inte låtit vänta på sig. Ett alltmer ojämlikt och otryggt samhälle.

Ur den födds också  brottslighet, social stress, fattigdom, främlingsfientlighet och allmän social misär. När vi nu ser hur huvudstaden alltmer segregeras vad gäller boendet är nästa steg inte långt från att de som har råd att bo där inom en snar framtid börjar känna flåset i nacken och begär stängda kvarter, privata vakter och ökad säkerhet. Det som vi med rätta förfasas över i andra delar av länder kan- om inte utvecklingen hejdas- bli en snar verklighet även i Sverige.

Annonser

Samhällsklimatet gynnar fascistiseringen

31 Jan

Nya opinionssiffror visar att Sverigedemokraternas framgångar håller i sig. För att göra någonting åt det föreslås att vi ska ”våga tala” om ”invandringens konsekvenser”. Alltför länge har vi varit tysta om de mängder av problem som är förbundna med detta. ”Tystheten” kring problemen har enbart gynnat Sd. Antingen för att de fritt fått sprida sitt budskap- oemtosagda- eller för att de får ”sympatiröster” för att deras favoritämne ”tystas”. Historiens gång bestäms tydligen fortfarande i idéernas värld varpå det anses meningslöst att finna orsaker (och därmed förslag på förändringar) i materiella omständigheter.

Myten om ”tystheten” kring problemet har fått sanningshalt. Men alla som är sugna på att göra en egen research och testa om tesen att  ”invandringens konsekvenser” inte diskuteras i Sverige kan lätt surfa in på något mediearkiv och exempelvis digitalt söka på ordet ”invandring”/”invandrare” och se efter hur många träffar man får (sök gärna brett så att ni får med alla tidningar, om man nu söker tidningsatiklar). Naturligtvis rör det sig om alla slags ämnen, men ingen som gör en sådan liten amatör research kan någonsin hålla med om att ”invandringens konsekvenser” inte diskuteras i Svenska medier. Än mindre kan man göra det när man väl genomfört en regelrätt vetenskaplig undersökning kring detta. Att bemöta Sd går därför uppenbarligen  inte främst genom att debattera deras favoritämne (snarare har sättet detta gjorts på gynnat dem) eller att gå de tillmötes på det här planet. Det mest effektiva medlet mot fascistisering av samhället är ett mer ekonomiskt jämlikt och rättvisare samhälle.

Kan historien lära oss något om Sverigedemokraternas framgångar?

Mariategi, en peruansk marxist, skrev en ytterst intressant artikel om Mussolinis framgångar efter första världskriget. Orsakerna han ser till deras framgångar har skrämmande likheter med Sd:s idag på hemmaplan. Samhällsklimatet.

Mariategui redogör för hur det då i det Italienska samhället fanns en utbredd tanke om ”förlust” och ”skyldiga” till Italiens ekonomiska situation. ”Nationen” blev förlorare i kriget och det fanns ett samhällsklimat av depression och nederlag. De ”skyldiga” till förlusten var socialisterna som med sin pacifism hade motverkat Italiens intressen. Det är inte långsökt att se likheterna mellan ”förlusten” av det trygga folkhemssverige och de ”skyldiga”  hos vänsterns och deras invandringspolitik och tankar om mångkultur.

I det klimatet lockades medelklassen av chauvinistiska nationalistkänslor. Ställda mellan två val, fascism och socialism föredrog medelklassen och borgerligheten fascismen. Men fascisterna tog sympatier från alla håll. Även från socialister och anarkister. Just blandningen av människor från olika sociala skikt gör fascismen intressant som jämförelse till Sverigedemokraterna idag. Sd hyser bland sina led en salig blanding av människor. Rasister, arbetare, medelklass, missnöjda sossar, tidigare moderater, konservativa männsikor m.m.

Fascisterna i Italien vägrade att uppfatas som ett parti, man ville vara en rörelse. I och med den saliga röran man bestod av fanns en blandning i politiken både från konservativa, liberala och syndikalistiska tankar. Det är lätt att se likheterna med dagens Sverigedemokraterna. Sd talar om sig själva som den nya rörelsen i Sverige. En rörelse för alla- ”svenskar”.

Men det var inte Mussolini som uppfann fascismen precis som det inte var Åkesson som uppfann Sd. Det var de sociala omständigheterna som gav upphov till att en människa som Mussolini kunde nå framgångar precis som det idag är dessa omständigheter som ligger bakom Åkessons framgångar. För att motverka att historien idag i Sverige ska upprepa sig den lik i Italien krävs därför mycket mer än ”debatt” och ”samtal”. Det är bråttom. Att förlita sig på högern i den här kampen kan lätt resultera i ett framtida scenario där medelklassen igen måste välja mellan fascism och socialism och där det troliga blir att de återigen väljer den sidan. Det ser man tecken på redan nu.

Läs förresten ett utmärkt inlägg om samma ämne.

Räcker det att (sam)tala?

26 Jan

Igår publicerade DN en debattartikel skriven av Åkesson. I vanlig ordning innehöll den stereotyper, utpekanden och kollektivisering. DN: fråntar sig ansvaret för det samhällsklimat som man därmed bidrar till att upprätthålla och skyddar sig själva i vad de kallar för ”yttrandefriheten”. Man publicerar, därför att ”alla” röster måste komma till tals, hur odemokratiska de än må vara, heter det. Människor är förnuftiga nog att utifrån denna ”idéernas marknad” ställa sig på den sida med de mest rationella argumenten (så lyder idealet).

Därför kan man även, i linje med detta, läsa hur etablerade politiker svarade Åkesson och vips så har vi en debatt kring ämnet, det som kallas för en offentlig diskussion (där vissa är inbjudna, några som primary definers andra som utfyllnad, alla noga utvalda med ett syfte)

Samtal i all ära. Men vad händer om de största aktörerna i samtalet missar målet?

I den liberala formen av demokrati vi har är tanken den att alla problem ska diskuteras, alla ska komma till tals, olika åsikter ska framföras och förhoppningsvis är vi rationella nog att stödja de argument som är mest hållbara (som vanligt glömmer- alternativt ignorerar- de som förespråkar detta att våra samhällen är indelade i klasser och att vissas röster- de som i egenskap av ”individ” representerar de mäktiga- därför hörs mer än andras).

När det gäller att motverka rasismen läggs därför stor kraft i ”bemötandet” (samtal och diskussion) och tillåtandet  av dessa åsikter, hur odemokratiska de än må vara. Tanken är att odemokratiska partier inte kan motverkas genom odemokratiska medel. Samtal är enda lösningen.

Men har t.ex. partier som Sd växt på grund av att de lyckats använda rationella argument i det offentliga ”samtalet”? Om svaret är ja, hjälper det naturligtvis att tro att de även kan motverkas genom diskussion. Om svaret däremot är nej, att de växt på grund av strukturella faktorer, större ekonomiska förändringar i samhället, så måste svaret bli att det  inte är främst ”att ta debatten” som gäller utan att förändra de materiella omständigheterna som ger upphov till främlingsfientlighet.

Det räcker alltså inte med att samtala. Tyvärr är jag  rädd  för att den dominerande föreställningen idag bygger på en övertro till samtal och att man därmed missar målet. Samtal i all ära men det är de strukturella faktorer som ger upphov till främlingsfientlighet vi måste komma åt  för att på allvar få bort rasismen. Så länge föreställningen bygger på att samtal kommer att rädda Sverige från det samhällsklimat vi har idag (och nedmonteringen av välfärdsstaten fortsätter i skuggan av detta) så kommer främlingsfientligheten att fortsätta växa. Inget samtal kan hindra detta.

Fredspristagaren Obama

8 Jan

Det fanns många som hoppades på en förändring vad gäller USA:s utrikespolitik i och med valet av Obama. Obama själv talade om behovet av internationell samarbete, om tillbakadragande av ockupationstrupper och om stängning av Guantanamobasen.

Massmediebeskrivningarna var, till största del, lyriska över det faktum att USA hade valt en svart president. Just att han var svart underströks. Detta var historiskt. Och inte nog med att han var afroamerikan, han var också demokrat till skillnad från den tidigare vite krighetsande republikanen Georg W. Bush. Äntligen skulle de etnisk diskriminerade afroamerikanerna få det bättre och hela världen skulle få uppleva en tid där freden skulle ges en chans. Obama fick Nobels fredspris nästan innan han ens hunnit in i vita huset.

Förhoppningarna var naturligtvis överdrivna. Som president för USA gäller det att i första hand säkra ”amerikanska intressen”, vilket med andra ord betyder att agera i samklang med de mäktiga företagens intressen. Det är ingen slump att politiska representanter (ministrar) oftast även innehar/innehaft viktiga poster inom just företagsvärlden. Sålunda använder de sin politiska makt för att på ett politiskt plan skapa förutsättningar för de företag de egentligen representerar. USA:s alla presidenter- oavsett om han nu råkar vara svart eller imorgon vara en kvinna- kommer därför alltid att agera utifrån den sociala positionen han/hon representerar och inte utifrån sin hudfärg eller kön. Hotas ”amerikanska intressen” kommer presidenten i USA- även om det, som sagt, råkar vara en svart eller en kvinna- att (re)agera med antingen ”ekonomiska sanktioner” eller direkt krigsföring. Allt annat är falska förhoppningar.

Egentligen tycker jag synd om de som hoppades så mycket på Obama (eftersom det redan då inte fanns grund för det). En av de värsta känslorna man kan uppleva är känslan av att hoppet krossas av brutna löften. En efter en har de brutits vad gäller utrikespolitiken. Så även nu vad gäller Guantanamo. Ett gott råd för framtiden är därför att alltid vara kritisk när masshysterin drar igång och att aldrig glömma att det råder ett intimt samband mellan politiker och ekonomiska intressen och att dessa i slutändan alltid måste försvaras med hjälp av militär om de utgör ett ”hot mot amerikanska intressen”.

Sade du populist?

5 Jan

Det blir ganska patetiskt när Carl Bildt på brännpunkt försöker koppla ihop S med Sd när det är uppenbart att Sd i 9 av 10 fall föredrar Alliansen. Att kalla andra för populister när man själv är omgiven i sin allians av en mängd sådana här förslag är att kasta sten i glashus. Har Bildt missat det? Nej, klart att han inte gjort. Men vad spelar det för roll? Politik har blivit en lek, en retorisk tävling där det gäller att skickligt manövrera i sandlådan. Bildt är bland de duktigaste ,sägs det, precis som det sägs att Reinfeldt är så lugn och fin och inger förtroende. Politik har blivit en vara som analyseras av medier i sin förpackning och inte i sitt innehåll. Därför kan vi vara lugna, trygghetssystemet trasas sönder men Reinfeldt har ju så fina ögon och verkar vara så mysig. Och förresten vad spelar det för roll? Vi hade ju ändå blivit trygghetsnarkomaner. Eller hur?

Ett effektivt sätt att behålla makten på är att smeta ut saker och ting. Politiken ska helst analyseras som ovan i sin förpackning. Vi ska diskutera ytligheter. Saker och ting ska klumpas ihop så att verkligheten och de valen man står inför framstår som ”enkla”. Det ska vara enkelt att välja mella arbete och ”bidrag” mellan krav och kravlöshet, mellan ansvarsfull ekonomisk politik och ansvarslös sådan mellan fängelse och daltande, mellan politisk förmynderi och individuell frihet. Verkligheten är dock sällan så enkel som man vill göra gällande och kan knappast förklaras som två sidor av en mynt, eller i dikotomier. Vill man dock segla med i populistbåten gör man bäst i att anamma det här förhållningssättet och ”den allmänna opinionen” (ifrågasätt inte vem som producerat den). Slicka fingret, lyft den i vädret och känn vart det blåser: Följ vinden. Det är detta som kallas för ”populism”.

Det finns en ”utbredd allmänn opinion” om att det under många år fördes en ansvarslös ekonomisk politik i Sverige där bidrag gick före arbete, där de ekonomiska resurserna inte skulle räcka till, där det daltades med var och vartannan: i skolan med eleverna, på arbetet med de som jobbar, i fängelserna med de kriminella, med straffen för de dömda, med invandrare som utnyttjade vår gästfrihet m.m.

Vad är etablerandet av dessa ”sanningar” om inte populism? Och vem är det som står för dessa idéer i den politiska skalan? Vad säger det om uppfattningen att den ekonomiska och sociala utvecklingen, som lett till en tillbakagång vad gäller sociala rättigheter, kallas för ”förnyelse”? När politiker säger att politiker skall ha mindre makt? När politiker och människor med en snittlön långt över medellönen kallar sig själva för ”verklighetens folk”? När man förklär privatiseringar (som kommer att berika de som har råd att bli ägare) som ett led i individens utökade valfrihet i sin position som ”kund”?

Sverigedemokraterna är ett högerparti

5 Jan

För en tid sedan skrev jag om Sverigedemokraternas make-over. Då handlade det främst om hur man aktivt arbetat för att förändra sin offentliga framtoning. Rasismassociationerna skulle motverkas. För att opinionen skulle ”acceptera” den nya bilden räckte det inte med en retorisk förändring (även om det är den mest tydliga och uppenbara förändringen) det behövdes också ”materiella” bevis. Med andra ord: vad man sade var mindre viktigt än vad man faktiskt gjorde. Det är mot ljuset av detta som man skall se diverse uteslutningar av medlemmar ur partiet. Ju fler sådana handlingar desto större trovärdighet skapas i den offentliga ”imagen”.

Samtidigt som Sverigedemokrater aktivt försökte/försöker rentvå partiet från dess rasistiska historia genomfördes parallellt ännu en politisk strategi (förmodligen med inspiration från andra liknande partier runtom i Europa). Partiet skulle inte tillhöra någon traditionell höger-vänster skala, man skulle istället skapa bilden av sig själva som ett anti-etablissemang parti som gick bortom en sådan klassificering och istället bara var det ”folkliga alternativet”.

Det är ingen hemlighet att det idag i vårt samhälle råder en utbredd apati mot partipolitik. Den liberala formen av demokrati har inte inneburit det lyckorike för alla som förutspåddes och utlovades. ”Historiens slut” blev istället början på en tid där den ”politiska förnyelsen” snarare var en tillbakagång till 1900-talets tidiga glansdagar (Sämre sociala skydd, nedmontering av välfärdsstaten, sämre arbetsmiljö, ”flexibel arbetskraft”, fackföreningar motverkas m.m listan kan göras lååång).

I det liberala segerruset fanns naturligtvis förlorare. Människor som blev av med sina jobb och som samtidigt förlorade alltmer av det sociala skyddet när välfärdsstaten nedmonterades. Människor vars kunskap blev överflödig när strukturomvandlingen (produktion flyttas till billigare länder) tog fart. Dessa människor såg/ser att Sverige försämrats/försämras. Sverige har gått, från att tidigare ha varit- internationellt sett- ett relativt jämlikt land till att återigen vara ett alltmer utpräglat klassamhälle. Ett klassamhälle där vi lever i olika världar fast i samma land. Den här alltmer differentierade verkligheten bidrar även till att förståelsen, empatin och solidariteten med de mest utsatta försvinner.

Parallellt med de senaste decenniernas utveckling har Sverige samtidigt tagit emot många flyktingar och invandrare. För många kan det därför te sig ganska enkelt att peka ut boven i dramat: Invandrarna. Sverige har försämrats samtidigt som en massa invandrare kommit hit. Slutsats= Det är invandrarnas fel. Eftersom den här känslan finns överallt kan den också lätt exploateras. Det är alltid enklare att förlita sig på okomplicerade verklighetsförklaringar än att problematisera dem.

Sverigedemokraterna har fångat känslan. De förklär den i kulturella termer. De vill att du ska tro att det handlar om ett nytt parti, ett parti som går bortom höger-vänster skalan. De etablerade högerpartierna vill inte kännas vid att rasism och nazism är en högeravart. Istället får vi lära oss att nazism och kommunism är ”samma sak”. Vill man söka svar på saker och ting är det alltid lättare att analysera vad man gör snarare än vad man säger. Inget kunde vara mer tydligt än det här och det här.

Extremismens förutsättningar

16 Dec

Terrordådet i Stockholm behöver inte följas av en anti-islamistisk våg. Flera faktorer skall uppfyllas för att det skall hända och tyvärr uppfylls flera sådana i dagens Sverige. För det första handlar det om att de som har makt att påverka människor (åtminstone erbjuder ramar om hur vi ska tänka kring problemet), medier och de källor dessa använder sig av (de så kallade ”elitkällor”) skall definiera problemet som ”islamistisk”. Genom att dessa ges företräde i samband med händelsen blir de också primary definers, de avgör kort och gott hur hela den efterföljande diskussionen kring problemet kommer att behandlas (till och med vi som kritiserar dessa måste utgå ifrån deras resonemang). I dagarna har flera sådana exempel skett. Om det sker på grund av mediernas logik, d.v.s. att det är lätt och billigt (betänk att medier lever i en konkurrenssituation med andra) att producera nyheter enligt välbekant mönster där man vänder sig till snabbt tillgängliga och ”tillförlitliga” källor eller om det beror på en ideologisk ”reflex” låter jag bli att fördjupa mig i. Finns egentligen inget som säger att dessa två faktorer samverkar snarare än att de ska ses som det ena eller det andra (finns ju fler tänkbara faktorer också).  

För det andra måste det i samhället existera ett ”klimat” där den här typen av idéer och förklaringar passerar utan särskilt mycket motstånd och lätt kan få fotfäste. Det finns ett samband mellan vad man kan skriva och den historiska, sociala och ekonomiska kontexten. Därför blir förklaringar till olika företeelser olika beroende på i vilket sammanhang en text är skriven. Vissa kulturella miljöer gör vissa yttringar möjliga andra inte. Men kulturen och idéerna flyter inte omkring i ett vakuum. De grundar sig i materiellt skapade samhällsförutsätningar. Här ligger en insikt värd att tänka på. Vilka faktorer, sociala och materiella sådana, skapar förutsättningar för att debatten blir som den blir?

Att t.ex. arbetslösheten, grundad i samhällsfaktorer, förklaras i termer av ”eget ansvar” är ett typexempel på hur ideologi kan spela en avgörande roll för hur det problemet ska förstås. Förklaras problemet i termer av eget ansvar är problemt lättlöst: det är bara att sluta att vara lat och ta sig i kragen. Förklaras problemet som strukturell hotar den därmed hela samhällsordningen den vilar på eftersom det är den som är orsaken till problemet.

Nu råkar det vara så att ”invandringsproblemet” (bidrag, kriminalitet, våld och arbetslöshet för att nämna några ”teman”) oftas förklaras utifrån ”ett eget ansvar”. Genom att etablera den här verklighetsbilden får invandrarna ”skylla sig själva” för sin marginalisering.

För det tredje måste bilden av  muslimen reproduceras med hjälp av extrema muslimska företrädare som gör det möjligt att kollektivisera hela gruppen. Detta inte bara befäster tanken om de hotfulla muslimerna utan i längden även legitimerar angreppet på dessa länder.

För att kunna ändra de förhållanden som därmed skapar förutsättningarna för en anti-islamistisk (och även en invandrarfientlig)våg behövs därför dels egna medier för att kunna få definitionsrätt och därmed kunna påverka opinionen samt en förändring av den sociala och ekonomiska politiken. En mer rättvis och jämlik värld minskar brott, kriminalitet, våld och arbetslöshet.