Arkiv | Palestina RSS feed for this section

Att jämföra är inte att likställa

10 Mar

I den här bloggen har jag publicerat de bilder Rosenberg talar om idag på DN. Naturligtvis är det kontroversiellt. Vissa försvarar det andra menar att det är totalt förvirrande. De menar att det är att blanda ihop äpplen och päron.

Min avsikt med bilderna är naturligtvis inte att förringa eller förminska det specifika i försöket till utrotning av judar, zigenare eller andra folk under andra världskriget. Bilderna är ett tendentiös och avsiktlig försök att få människor att reagera mot den statsterrorism palestinierna utsätts för av Israel. Det är en provokation mot en stat vars stora delar av befolkning (direkt eller indirekt) genomlidit den avskyvärda nazistiska statsterrorismen.

Tanken är att få människor att reagera på ett folks lidelse som oftast förringas. Genom att jämföra palestiniernas lidelse, på ett provokativt sätt- med historiens mest kända förintelse- får det reaktioner. Naturligtvis är jämförelsen manipulativ men det handlar om att sätta ett folks lidelse som ignorerats i så många decennier av omvärlden på tapeten. Kanske kan den, endast genom att jämföra den med historiens mest omtalade förintelse – utan att vi för den delen likställer dem- uppmärksammas och ges seriositeten den förtjänar?

Att jämföra är inte samma sak som att likställa.

Den manipulativa jämförelsen är på intet sätt ett bevis eller ett argument för att påstå att förintelsen och Gaza är samma sak. Inte heller är det ett försök att göra förintelsen ett minne blott som Rosenberg säger kan bli effekterna av sådan propaganda. Männsikor kan nog hålla fler tankar än en i huvudet. Det är snarare ett försök att något som pågår idag framför ögonen på oss inte fortsätter att vara ett minne blott. Gaza och Palestina.

Bauman har skrivit en mycket intressant bok om just Förintelsen. Den heter Auschwitz och det moderna samhället. Bauman anser att förintelsen möjliggjordes av moderniteten- förstådd som socialingenjörskonst- och av rationaliseringen av byråkratier. Tilltron till naturvetenskapen och de naturlagar som dominerar i djurriket och dess auktoritet. Bauman diskuterar dock inte rasismens uppkomst i ekonomiska kristider eller monopolkapitalets stöd i nazistövertagandet och dess sociala betydelse men är ändå en seriös och bra genomgång för att förstå det specifika i förintelsen. Förintelsen är både den moderna civilisationens produkt och dess misslyckande.

De tendenser som möjliggjorde förintelsen är latenta. Därför finns det en poäng att jämföra. Att jämföra är inte att likställa. Baumans kapitel om hur förövarna avhumaniserar sina offer, hur människor blir till siffror och hur vi måste se förintelsen som en produkt av samhället är ytterst aktuella så att det avskyvärda brott flertalet judar utsattes för inte upprepas någonstans.

Bauman säger följande om förintelser:  ”farhågorna dämpas knappast av att faktiskt ingen av de samhälleliga betingelser som möjliggjorde Auschwitz riktigt har försvunnit, och inga verkliga åtgärder har vidtagits för att förebygga att sådana möjligheter och principer alstrar Auschwitz-liknande katastrofer” (Bauman, 1998:34).

Annonser

Att vara skådespelare i teatern

8 Mar

Jag har använt metaforen här på bloggen om teatern. Vi hade regissörerna som hade förberett sig väl och skrivit färdigt manuset redan för några dagar sedan. Scenen stod redo att användas. Vi hade rollbesättningen klar och så kom premiären igår och som vanligt levde vissa upp till det de förväntades göra (tyvärr eftersom regissörerna oftast inte har samma intressen som dem).  

Idag handlar därför artiklarna i medierna om ”en liten grupp som förstör” och om AFA samtidigt får arrangörerna hålla presskonferans om huruvida det var rätt eller fel att låta de ”svartklädda” demonstrera tillsammans med dem. Även om det vart lite ”tumult” och ”kaos” som det beskrevs vid 14 tiden igår så måste det ändå framgå av det här att det som skrevs igår vid 14 var lite överdrivet och snarare levde upp till det man hade regisserat och ville se.

Det man önskades kan sägas uppfylldes till viss del. Fokus har flyttats från demonstrationen och dess krav till att istället handla om ”vänsterns våldsverkare” och vilka som ska få bära ansvaret för det! Det är en välbekant strategi att försöka ha definitionsrätten. Att få bestämma vad som ska diskuteras och på vilket sätt det ska göras.

Idag handlar därför de flesta artiklarna om de som bröt sig ur istället för demonstrationen som sådan och dess budskap. Vad sade de olika talarna? Igår på tv visades- eller sades- inget mer än ”tumultet”.

Det här med att flytta fokus från det väsentliga till det oväsentliga är en beprövad strategi som tyvärr flera i rollbesätningen hjälper till att skapa. Men förflyttningen av fokus kan ske även utan att det egentligen finns fog för det.

I början av året handlade flera nyhets artiklar om våldet som Israel använde mot den palestinska civilbefolkningen. Flera ”ledare” i de rikstäckande tidningar vi har försökte dock snabbt hitta argument till Israels försvar. Det var svårt. Men försök gjordes. De befann sig ett tag rejält tillbakatryckta. Söndersprängda barn och skrikande sörjande kvinnor var bevis nog för det som pågick i Palestina.

Men så kom vändpunkten. ”Kriget” tog slut. Nu behövde man inte diskutera längre de obehagliga ”manipulativa och ensidiga” palestinska bilderna av mord och bombningar. Gaza återgick till sin ”normalitet”. Nu gick ”ledarna” istället till anfall. Antisemitismen och ”judehatet” kom upp på tapeten. Offren i Gaza glömdes och man gjorde offer av förövarna. Israel kritiken tolkades som antisemitism. Ordningen var återställd. Logiken tillbaka på sin plats.

Idag befinner vi oss där än. En bloggare pekas ut som antisemit på grund av kommentarerna intill bloggen. En partiledare läser bloggen och är därför även han antisemit. Björklund gör valet att beskriva protesterna mot tennis matchen som ett bevis på att man inte vill låta sex unga ”judiska” tennis spelare få idrotta. Man måste själv ständigt påpeka att man inte har något emot judar så fort man kritiserar Israel.

Att vi idag fortfarande pratar om antisemitism och om det respektlösa att spela inför tomma läktare handlar om definitionsrätten. Det är en del av den implanterade logiken. Gazas offer glöms bort även i en demonstration som den igår. Istället pratar vi idag om ”vänsterns våldsverkare”. Definitionsrätt och tolkningsföreträde är anledningen.

Uppfylld profetia?

7 Mar

Just nu pågår fullt kaos och tumult nere i Malmö när delar av de som infiltrerat sig i tåget bröt sig ur och attackerade polisen, enligt Aftonbladet.

Det var det här alla har väntat på. Det var så pass väntat att Svd, sydsvenskan och DN, har online uppdateringar ”live” ifrån händelserna. Igår var det lite av en besvikelse då inget hände. Men idag är det ”action”. Tur var väl det för dem. Måste ha varit trist att bara sitta och dricka kaffe, som situationen beskrevs igår.

De här bilderna och de här scenerna var vad regissörerna ville ha. Tyvärr lever flera idioter upp till rollbesättningen. I sina totalt oförankrade teser gynnar deras agerande endast vulgo högern som kommer att ta tillfället i akt att peka på ”vänsterns interna problem med våldsverkare”.

Fokus flyttas återigen från det som demonstrationen hade som avsikt att uppmärksamma till att diskutera vänstern som kollektiv ansvarig för sina anhängare. De som av en viss herre kallades för kommunismens barnsjukdom.

Nu förväntar jag mig, i likhet med många andra, att journalisterna är noga med att betona vilken eller vilka grupper som nu härmed har brutit mot det som var överenskommelsen. Icke-våld.

Innan demonstrationen började var det från organisatörernas sida inga tvivel om att det hela skulle vara befriad från våld. Flera av artiklarna som börjar dyka upp betonar det faktum att organisationens egna vakter försökt hålla tillbaka de som brutit sig loss (lägg märke till krigsretoriken).

Det här blir intressant att följa från och med nu då vi som inte befinner oss på plats nu är utlämnade åt mediernas verklighetsbeskrivningar. Vi är nu totalt beroende av vad de skriver. Cirkusen är igång.

Två skilda krig? Nej, resultatet av två skilda verkligheter

7 Mar

Heidi Avellan skrev igår här om att sanningen alltid offras i krig. Hon beskriver hur några europeiska och israeliska journalister diskuterade det faktum att Israel hindrade journalister från att vara på plats i Gaza. Det resulterade, enligt Avellan, i att vi fick redovidade för oss två skilda krig. En från palestinierna och deras offer och en av Israel och deras militära framgångar. Ingen redovisning av  ”sanningen”.

Men var det två skilda krig eller var det samma krig fast utgångspunkten från vardera håll var respektive länders verklighet?

Palestinierna fick stå för de mänskliga förlusterna och lidelserna och Israel för de ”militära framgångana”. Det är inte resultatet av att skilja två skilda krig. Det är resultatet av verkligheten i Gaza.

Avellan kallar rapporterna vi fått från Gaza för propaganda och grundar sin inställning bl.a. på en italiensk journalist som var den första- godkänd av henne- på plats i Gaza som drog slutsatserna efter sina besök på sjukhus om att krigsoffren måste vara mindre till antalet än det som angivits. Så här skriver hon:

”Propagandan stod oemotsagd. Det blev också stort fokus på dödsoffren och Israels påstådda övervåld. För det fanns inte reportrar utifrån på plats som kunde nyansera den palestinska bilden”.

Låt oss analysera de här orden. Det är nämligen intressant. Avellan påstår att rapporten från den arabiska sidan är propaganda. Den fick dessutom stå oemotsagd (känner någon igen detta i Sverige? jag tycker flera ”ledare” i det här landets stora rikstäckande tidningar gång på gång beskrev det hela som ett ”krig” och som att Israel försvarade sig samt gav luft åt idéerna om att palestinierna placerade själva civila i de mål Israel avsåg att bomba sönder och samman).

Avellan anser att den arabiska sidan är propaganda och menar att det västerländska inte skulle varit det? Det hade behövst journalister utifrån för att nyansera den palsetiska sidans rapporter, säger hon (Av citatet ovanför kan vi dra slutsatserna om att hon anser att västerländska journalister inte ägnar sig åt propaganda och att de alltid, i och med att de är ”utifrån” beskriver ”sanningen”. Hon säger det inte men det går att läsa mellan raderna). Hon störs av det faktum att fokus lades för mycket på dödsoffren och Israels påstådda övergrepp. Påstådda övergrepp?

Med den här inställningen förstår vi nog vad för ”oberoende” journalister från västerländska nyhetsmedier Avellan hade önskat få in i Gaza. De som skulle nyansera den här bilden var det ju. För Israel angriper inte och de dödar inte så många som det påstås. Det är viktigt att nyansera!

En oberoende journalist som tar sig in i ett område som nyss blivit sönderbombad och som har som mål att besöka sjukhusen för att bekräfta dödssiffror låter inte som särskilt ”oberoende”. Han söker medvetet något. Han söker inte finna förklaringen till ”kriget” och dess sociala effekter på den angripna befolkningen han söker istället ”sanningen”.

Han kommer fram (?) till att ”sanningen” var den att det inte dog så många. Det är nyansen. Och att inte Israel är så ond som det skrivs. Det är ytterligare en nyans som främjar ”sanningen”.

Vi kan med historiska bevis säga följande om sanningen, i krig finns offer. Offren brukar vara stora, till antal, hos den angripna befolkningen. Det här resonemnaget förstärks när det handlar om stvå stater som inte strider på samma villkor. Då den ena är en kärnvapenmakt och den andra kan på sin höjd skjuta in några raketer eller ta sig igenom de många- av angriparen- kontrollerna och spränga sig själva i luften.

Det säger sig självt att en sådan övermakt kommer garanterat att resultera i att de civila som dör blir till sin andel större hos den svaga ”stridande” partern. Hos de som besvarar alla möjliga angrepp oftast med raketer och gatustenar.

Israel är angriparen och de dödar civila. Kalla det ”collateral damage” eller något annat fint ord. Det är sanningen. Det hela blir bisarrt när ”sannings sökande” journalister erkänner visserligen att det dödats men fokuserar istället på det faktum att det inte alls dödats så många som det påstås.

Skulle mindre antalet offer ursäkta det faktum att Israel angrep Gaza?

När diskussionen förflyttas från själva kärnan i konflikten till att istället handla om antalet döda hos offren är det inte ”sanningen” man söker. Man försöker förringa en statsterroristisk handling.

Respektlös att protestera mot davis-cup matchen?

25 Feb

I en alltigenom politiserad match som inte kommer att flyttas och som ska spelas inför tomma läktare försvaras fortfarande Israel av en hel rad ”ledare” i olika tidningar. De vanligt förekommande beskyllningar om antisemitism finns så klart närvarande i argumentationen (jag skrev redan om svd förut).

Men det största skämtet till argument måste ändå vara den om att vi är respektlösa mot staten Israel genom att spela matchen inför tomma läktare. Respektlösa?

Vem är det som är respektlös?

Vem är det som har flyttat fokus från alla Gazas offer till att istället diskutera antisemitism?

Mitt i all denna storm för att man ska spela inför tomma läktare har en dokumentär gjorts om den senaste situationen i Gaza. Den heter ”Erased, wiped off the map”

Ta en titt på trailern!

Att likställa mörkbrun med rött

24 Feb

Då var det dags igen. På svd görs liknelsen. Brunt, i form av norska fremskrittspartiet likställs de röda i skåne. Grunden till liknelsen: De ena är främlingsfientliga och ska åka till Malmö för att studera att ”sharia fullständigt tagit över”. De andra, menar hon, de röda, vägrar acceptera judar. Med andra ord, de är också främlingsfientliga och inte bara det, den värsta sortens av främlingsfientlighet som finns, de är antisemiter.

Att hävda att de röda är detsamma som sina främlingsfientliga motparter är naturligtvis total förvrängning. Många har bemött det påstående och det har även gjorts på den här bloggen. Med sakliga argument och en solid grund försvaras rätten att kritisera staten Israel utan att för den delen vara antisemit. Från motståndarsidan, inte utifrån en lika solid och stabil grund, upprepas mantrat om antisemitism så fort kritik mot staten Israel riktas.

Fremskrittspartiet, som hon likställer de röda som vill förvägra ”judarna” att spela en tennismatch, är ett parti som lever på populism och främlingsfientlighet. Man använder ”kultur” och andra ”objektiva” termer för att försvara sina populistiska teser. Läs de utmärkta inläggen som Ali skrev här och här om det partiet.

De röda använder inte subjektiva termer som ”kultur” eller ”etnicitet” i sin planerade bojkott av den här matchen. Ingenstans har jag hört någon använda sådana termer. Det är en politisk markering mot en stat och ska därför inte tolkas som en markering mot judendomen och inte ens som en markering mot individerna som kommer hit och spelar tennis.

Det handlar om att markera och visa kraftfull att ett demokratiskt land som Sverige inte vill låtsas som att staten Israel inte våldför sig på en annan stat. Genom att markera kan det väcka uppmärksamhet och andra kanske följer exemplet. Precis som utvisningen av den israeliska ambassadören i Venezuela gjorde. Det var ett tydligt markerande från en nation till skillnad från andra nationer som inte agerade.

Neuding nämner en rad länder som i sådana fall borde bojkottas även dem. Men hon glömmer ett av de viktigaste när det gäller att bryta mot internationell rätt, USA.  Är det en tillfällighet må tro? Hon är på det klara med att Kina, Ryssland och Vitryssland ska i sådana fall bojkottas men inte USA? Varför utelämnar hon ett land som fortfarande ockuperar två länder, Irak och Afghanistan?

Nåja vi vet varför. Vissa länder har mer rätt än andra att kalla sig demokratier och dessutom att försvara dessa demokratier om det så än sker med fosforbomber eller smarta bomber.

Det måste sägas igen. Det beslut som fattades i Malmö gjordes med hänvisning till att säkerheten inte kunde garanteras. När jag här pratar om bojkotten menar jag den planerade bojkotten från vänstern och i den finns ingen antisemitism bara tendetiösa skribenter med en politisk agenda hävdar det. Den planerade bojkotten är ett politiskt ståndstagande som är riktad mot staten Israel och inte mot judar. Därmed är inte brunt lika med rött.

På väg mot skeppsbrott och Davis Cup match

18 Feb

Valet i Israel är avgjord. Den politiska högern vann.  Jag läser på ETC att Gush Shalom tror att Israelerna kommer att bli chockade med den politiken som nu kommer att bedrivas och kommer i motreaktion att rösta ”vänster” i nästa val. Egentligen är det fel att ens tala om en höger-vänster skala i Israel.

Egentligen borde man göra en uppdelning mellan de partier som vill respektera internationell rätt och grundläggande mänskliga rättigheter och de som motsätter sig detta.

I Israel talar man istället om ”vänster” ,”mitten” och  ”höger” och hänvisar till Arbetarpartiet, kadima och likud.

Så verkar även denna fredsaktivist som intervjuas i ETC upprepa det falska mantrat om en ”vänster-höger” skala i Israel och sätta sitt hopp till den Isreliska ”vänstern”.

En annan mer fruktbar uppdelning grundad i respekten för internationell rätt och för de mänskliga rättigheterna skulle kunna se ut så här:

Extrem höger = partier som på ett eller annat sätt vill fördriva palestinierna och genomföra ”etnisk rensning”. Alla ursäktar krigsbrott Israel gjort sig skyldig till och respekterar därmed inte internationell rätt. De nekar palestinierna tre krav från 1967. 1) Avsluta ockupationen och dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna. 2) Rättigheten för flyktingarna att återvända hem. 3) Rätten till total likhet och jämlikhet inom staten Israel för icke-judar.

I den här högen finner vi inte mindre än 73% av knesset. Här ingår bl.a. Yisrael Beitenu, Nationell Union, Likud och kadima m.fl.

Höger = Partier som endast skiljer sig från extrem högern i det att de inte öppet gjort ”den etniska rensningen” till sin öppna politik¨(undantag finns bland enstaka individer)

I den här högen finner vi bl.a. ”arbetarpartiet”  och tora-judaismen. De utgör 16% av knesset.

Mitten = Partier som stöder ett totalt tillbakadragandet från 1967 års ockuperade marker och som kräver likhet inför lagen inom den Israeliska staten för alla dess medborgare. I den här högen finns, INGEN

Vänster = Partier som stöder ett totalt tillbakadragande från de ockuperade markerna, likhet inför lagen och rätten att få återvända hem. Partierna vill ha en fredlig tvåstatslösning grundad i internationell rätt.

I den här högen finner vi enbart arabiska partier. Balad, Hadash och förenade arablistan. De utgör 9% av knesset.

Slusatserna av ett sådant val är att de flesta Israelerna dragit sig mot extrem högern. Den enda vänstern som finns röstades enbart fram av araber. Israel är på väg mot skeppsbrott. Här kan du se hur man röstade i Israel.

En annan ,mer moralisk fråga torde vara den om Sverige överhuvudtaget ska acceptera att ett sådant land, som uppenbarligen representeras av en stor grupp partier som vill fördriva ett folk , kommer hit och spelar tennis.

Idrott och politik hör tyvärr ihop. Kom bara ihåg VM 1978 i fotboll då Argentina vann samtidigt som tusentals argentinare fick sätta livet. Fotbollen användes som ett täckmantel. En av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, Johan Cruyff vägrade spela det fotbolls VM, utan att för den delen varit kommunist eller något i den stilen. Karln hade moral.