Tag Archives: Socialdemokraterna

Visste ni inte att vänstern var nazistiskt?

26 Jan

Alexander Bard, liberal, kommer fram till slutsatsen att S väljare tävlar om samma väljare som SD. De är båda folkemsnostalgiker, Socialdemokrater och Sverigedemokrater.

Att den dominerande liberala föreställningen sedan två decennier velat likställa nazism och kommunism, nu även socialdemokrati, med nazism har varit uppenbart. Det som pågått/pågår är en ideologisk och historisk revisionism där man vill avsäga sig ansvaret att, ur ett klassperspektivt, varit anhängare, samverkande och tillmötesgående gentemot fascister och nazister från höger håll.

Under andra världskriget var det främst krig mellan två stater, det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen. Liberalerna var sidoaktörer, sådana som Hitler trodde skulle gå att föra diplomati med (vilket man bevisligen gjort långt tid innan kriget bröt ut). Huvudfienden för nazisterna var den ryska bolsjevismen, inte liberalismen. Antalet döda vittnar om att så var fallet för den som tvekar.

Rädslan för att vänstern återigen ska mobiliseras i takt med liberalismens tillkortakommanden gör att man hittar på de mest korkade sambanden. Bards hela artikel är ett typexempel på liberal trams. Här nedan ska vi gå igenom punkt för punkt vad han argumenterar för.

Först måste det sägas dock att för alla oss som förstått att vänstern alltid varit i motsatsförhållande till fascistiska och rasistiska rörelser blir det hela komiskt när alla rörelser blandas i en salig röra utifrån lösa grunder.

Vi vet att en samhällsanalys ska göras utifrån klass och inte nationer eller raser. Samhället består av olika klasser där det råder en ständig kamp om makten. Denna kamp regleras av staten. Staten ses därför som i de härskandes händer och som ett verktyg för att säkra elitens dominans i ett samhälle. Denna grundläggande marxistiska synsätt delas knappast av fascister eller rasister (inte ens av alla socialdemokrater). Redan här borde likheterna vara totalt utraderade då detta är kärnan i en socialistiskt analys.

Bards slutsats i hans text (läs den!) att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och kommunister är alla ”extremvänster” bygger på främst två argument:

1. Mussolini, den ledande fascisten i Italien, tidigare var en socialistiskt agitator innan han blev fascist (slutsatsen är därför att socialism och fascism är samma sak)

2. Vurmen för folkhemstanken och idéen om att skapa ett ”perfekt samhälle” med hjälp av ”social ingenjörskonst” (rashygienen likställs de socialdemokratiska tvångssteriliseringarna)

Att de svenska tvångssteriliseringarna utgjorde Socialdemokratins största paradox håller nog de flesta med, även till vänster. Problemet med Bard och alla liberaler som hämtar inspiration i böcker som ”makten över barnen” av Runcis (för övrigt en intressant bok, speciellt när hon nämner medelklassen och överklassens roll i utpekandet av ”normalitet”och de många offren från arbetarklassen men även alla ”experters” roll i det hela. Tyvärr fokuserar liberaler enbart på analysen när Runcis beskyller den socialdemokratiska rörelsen för det hela), är att de vill skuldbelägga Socialdemokratin för allt elände. I och med att liberaler sällan söker förklaringar i historiska sammanhang och klassaspekter görs en rörelse ansvarig för hela rashygienstanken. Det är att göra det hela för lätt för sig.

Sanningen är den att tanken om att skapa ”pefekta” individer, utifrån ras eller sociala aspekter”, inte är ett barn av Socialdemokratin utan av ”modernismen”, och har sina rötter i upplysningen idéer. Detta betyder att alla- även högern- betraktade det hela, då det skedde, med ro. ”Samhällsekonomiskt” försvarbart, var det.

Att Bard menar att individen innan folkhemmet och den onda staten kom in i bilden levde mer fritt kan säkert alla som levde unde misär och tvingades emigrera till USA av hunger intyga (genom historiska berättelser av den tiden).

Bards liberala analys håller inte. Att välja ut en del av den dåliga sidan av folkhemmet och låta den representera helheten är missvisande. Naturligtvis ska man diskutera dessa otroligt negativa sidor, men gärna utifrån, ett vidare socialt och historiskt sammanhang. Att göra det som Bard, att se det man vill se och ignorera resten, är bara politiskt och historiskt trams som har som syfte att smutskasta en hel rörelse, arbetarrörelsen och dess kollektivistiska tankar.

Genom att blanda nazism, fascism, sverigedemokrater, socialdemokrater och kommunism och kalla alla för ”extremvänster” bidrar han med sin artikel enbart till att försvåra en förståelse av historien. Allt i postmodernistiskt anda. Vänster och höger är ju samma sak och nazister och kommunister likaså. Kvar, mitt emellan dessa totalitära extremister (som egentligen inte vet bättre än att de står för samma sak), finns frihetens avantgardistiska trupp, liberalerna…

Annonser

Regeringsskifte!

24 Jan

I valet i år blir det av allt att döma ett regeringsskifte. Ingen har väl någonsin tagit igen ett sådant försprång så tätt intill ett val i Sverige?

Inför kvällens debatt vill man göra det mer spännande och metaforerna till boxningen är tydliga, man pratar t.ex. om rond1, om ”slag” etc.  En ingrediens av tillspetsning enligt medielogiken.

I en annan artikel  påstås att M kommer att använda V för att komma åt S. Historiskt är detta ett återkommande argument som är så tramsigt att det egentligen borde vara totalt meningslös att använda.

Alejandro visar med ett konkret exempel hur han som representant för SSU, när han talar om privatiseringar, blir beskylld för att vilja ha det som i Nordkorea eller Kuba. Nyligen i riksdagen fick Ohly ta emot ”argumentet” om Nordkorea och Kuba. Finns det någon som på fullaste allvar tror att S eller V skulle vilja ha det som i dessa länder? Vad jag vet är båda dessa partier officiellt negativt inställda till båda. I en sådan här situation märker man hur hegemonin är utbredd i Sverige, det räcker med att säga: ”vill ni ha det som i Nordkorea eller Kuba”, utan att för den delen precisera, för att människor ska dra negativa konnotationer. Helt otroligt.

Enligt spågumman på Expressen kommer debatten idag att handla om högre skatter och utanförskap och den ”matchen” tar Reinfeldt hem. Man vill se det man vill se…

Att med ett regeringsskifte hoppas på ett systemskifte är nog att hoppas för mycket. Värt dock att lyftas fram från undersökningen är den totala dominansen av oppositionen bland de unga. Bland de som är 65 år och äldre är stödet för alliansen nästan 52 procent medan i gruppen under 30 år når det bara ca 23 procent.

Kanske invänder någon att det är ett ”naturligt tillstånd”. Hur var det nu igen? Den som inte är vänster när han/hon är ung har inget hjärta, den som inte är konservativ när han/hon är vuxen har ingen hjärna…

Arbetarklassens kapitulation

15 Jan

Ibland blir man glad när man läser traditionella svenska tidningar. För några dagar sedan skrev Dan Josefsson och Daniel Suhonen en efterlängtad kritik av tidskriften ARENA, men som egentligen till sin kärna var en kritik mot de större arbetarpartiernas företrädare och dess samhällsanalyser. Klockren kritik.

En kritik mot partier som distanserat sig från den klass de ska företräda (V får för övrigt under 4% i den senaste valundersökningen, någon som frågat sig varför i en tid där krisen och regeringens arbetarfienltiga politik borde leda till högre siffror?)

ARENA, är en tidning som har ett ”brett” vänsterperspektiv. Ordet ”brett” betyder i det här fallet att klass begreppet trängts  (alternativt ”glömts” eller ”ignorerats” eller kanske helt enkelt är ”ute” i en postmodern tid) undan för att istället ersättas av hbt-frågor, feminism och djurrättsaktivism (Något som kanske är förståeligt när läsekretsen sägs vara högutbildade innerstads människor)

Alla exempel på olika typer av kamp som medelklassen anammat och som är total ofarlig som kritik mot det nuvarande kapitalistiska samhället och den arbetarfienltiga alliansen och i slutändan även som  kritik av motsatsförhållandet arbete-kapital. Frågor som helt enkelt inte handlar om hur arbetarklassen har det i sin vardag.

Vänstern måste tillbaka till sin klassanalys och inte fortsätta att kapitulera. En vilsen arbetarklass är annars lätt offer för främlingsfientliga partier (se SD:s framgångar).

Försvararna av ARENA svarar på kritiken istället med att hylla ”bredden” av ”vänsteridéer” i tidskriften. Om man nu vill ”bredda” varför inte ta in Norberg också? Då är bredden fullgjord. Vad är det för mening med en ”vänstertidskrift” eller vänsterpartier om det är medelklassen som ska avgöra vad som är viktigt att diskutera? Eller om det är medelklassen som kidnappat dem?

Helle Klein försvarar ARENA med att beskylla författarna, till den utomordentliga artikeln, för att vara ”sektvänster”. Den vänster som varit ”lössen”  i den annars stolta socialdemokratiska röda fanan…

Klein brukar annars vara relativ intressant att läsa men i det här fallet viftar hon enbart bort kritiken och bemöter inte på någon punkt vad Josefsson och Suhonen tar upp. ”Sektvänster” är tydligen fullt tillräckligt som argument.

I tider där högern i postmodernistiskt anda menar att partier spelat ut sin roll, i tider där ”moderater är det nya arbetarpartiet”, i tider där Maud Olofsson är ”feminist” och Göran Hägglund ”verklighetens folkets” företrädare är det mer än nödvändigt tid nog att tala om klass, genomföra klassanalyser och återta rörelsen från den medelklass som kidnappat dem.

Arbetarklassen må vara på reträtt men får aldrig kapitulera. Ännu mindre i tider man ser hur den borgerliga politiken förstör livet för tusentals människor och knuffar ut de i otrygghet och fattigdom.

Moderata karameller

7 Jan

Igår skrev jag om hur Obama med hjälp av retorik och intellekt (och en portion mediehjälp) formade bilden av sig själv som den ansvarige och humanitära presidenten.

Moderaterna har hämtat intryck. Inte bara från Obama utan även från gamla Socialdemokratiska ledare som talade till sitt folk i en ton likt en far till sin son eller dotter. ( Ab )

Moderaterna levde i skuggan av Socialdemokratin hela förra seklet. Idag, i maktposition, talar de, i artikeln, om:

1. Sverige som ett land där alla ska känna frihet. Som bekant lägger vi alla (kulturellt men även i form av individer!) in olika betydelser i ordet. För M handlar friheten om att individen ska kunna styra och påverka sitt liv. Retoriskt vacker!  Eftersom det i Sverige, enligt M begås mycket brott är denna personliga individuella frihet, begränsad, därför behövs fler poliser och hårdare straff!

2. M ska ta ansvar för framtida generationer och klimatfrågan är viktig för dem (jo du läste rätt)

3. Sverige ska vara ett land där alla som kan arbeta också skall göra det men självklart skall den som behöver hjälp av samhället få det (jag tror jag blir rörd av snacket).  Det krävs ansvar och ledarskap. ”Vi måste skapa fler vägar in i arbetsmarknaden för våra unga och motivera äldre att arbeta längre”.

4. Sverige ska bli världens mest jämställda land, det ska inte finnas förutfattade meningar, fördomar eller könsnormer (låter vackert! vem kan vara emot det?)

5. Sverige ska fortsätta att utveckla välfärden!

Alla håller väl med att likt Obama är det vackra ord och visioner. Problemet med M är att de inte är trovärdiga. Alla politiska partier försvarar olika intressen i samhället, det är det som är själva poängen. Moderaterna har aldrig försvarat arbetarnas intressen, tvärtom.

I artikeln vill M diskutera framtiden. Med det vill man inte kännas vid vad man själva gjort tidigare. Bara fokusera framåt. Men man måste förstå det som hänt tidigare för att inte luras av fin retorik (förmodligen därför man ”bara” vill diskutera framtid)

Av de 5 visionerna ovan framstår M som ett parti som kämpat/kämpar för frihet, mot brottslighet, för bättre klimatförhållanden, för arbete åt alla,  för en maktställning under ansvar och god ledarskap, för jämställdhet och för välfärdsstaten!

Den som läst svensk historia inser direkt att det är något fel med slutsatserna ovan. Det är arbetarpartierna, arbetarklassen och facken som historiskt arbetat fram välfärdsstaten, jämställdheten och många av de ”självklara” sociala förmåner som idag existerar i Sverige. Det har krävts strejker, civil olydnad och blod.

M har motarbetat vartenda en av dessa sociala reformer och i den tidiga 1900-tals historien när vissa inslag gjordes för att förbättra det sociala livet skedde det under tryck och hot om revolution. Inte på eget initiativ.

Den som på allvar tror att Moderaterna är ett alternativ för de kan få sig en riktig funderare efter att ha läst några historiska ställningstagande Moderaterna antagit i Sverige när välfärdsstaten byggdes upp.

•1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.

Visst tonar bilden fram av ett parti med ansvar och god ledarskap? Ett parti som är humanitär och som alltid kämpar för arbete och frihet? och framförallt! som alltid kämpat för VÄLFÄRDSSTATEN?

chockhöjningen!

6 Okt

På DN debatt kan man idag läsa om Socialdemokraternas skuggbudget. Även V och Mp har arbetat fram sina. I vanlig ordning kör oseriösa expressen med skrämseltaktik. ”S vill chockhöja skatten för de rika”.

”Chockhöjningen”, som det kallas, kommer att drabba människor som månadsvis har en inkomst på 115.000 kronor. De kommer att få betala 1700 kronor mer, enligt förslaget. Visst är det en ”chockhöjning”? 1700 kronor mer för de som har en lön på 115.000 kronor.

Det finns en uppfattning som tas för given i Sverige och det är att människor anser att vi betalar för mycket skatt. Den borgerliga nyhetspressen, som för övrigt skulle kunna pekas ut som en sådan agitator, skriver flitigt om detta.  Förra valet använde sig alliansen av missnöjet bland befolkningen kring de höga skatterna. De lovade skattesänkningar för alla. I praktiken slog det ut bäst för de som redan har gått om pengar. Det är fakta.

Skrämselpropagandan kring skatterna ses i användandet av rubriker i nyhetstexten. Ta t.ex Sydsvenskan rubrik: ”V vill höja skatter med 55 miljarder”. Expressen skriver samma sak. Expressen skriver till och med att det råder en stor spricka mellan partierna i opposition, allt för att ge det lite mer dramatik. Det finns ingen anledning att kalla tre olika partiers förslag för sprickor när skillnaderna faktiskt bygger på att man är tre olika partier med tyvärr för få nyanser.

Om människor nu anser att vi betalar för mycket skatt kanske oppositionen ska tänka efter varför denna missnöje växt fram. Personligen har jag inget emot att betala skatt på min oregelbundna- och oftast skamligt- låga inkomst. Jag skulle gärna betala mer skatt- om det som pengarna används till verkligen avsätts till sociala långsiktiga ändamål. Jag tror inte att jag är ensam om att tänka så.

Problemet är att vi sedan 1990-talet har sett  en försämring av offentlig sektor och då växer det naturligtvis fram missnöje med ett system som inte levererar det den lovar. För trots de enorma skatteintäkterna har vi sett nedskärningar och besparingar i allt vad offentlig sektor är. Resultatet, ett ottrygare samhälle. Härvid ligger en stor del av problematiken.

Missnöjet med de sociala konsekvenserna av tidigare regeringars förda politik  ledde till maktskifte förra valet. Tyvärr ett maktskifte åt fel håll eftersom det hade krävts än mer hårdför vänsterpolitik mot nedskärningar och besparingar.

Sluta larva er!

9 Jun

Så var EU-valet avgjord. Efter en massiv kampanj av de olika tidningarna för att få människor att intressera sig och gå och rösta (en tidning till och med ”köpte” röster) lyckades man höja valdeltagandet med 6 procent. Nu röstade 43% av befolkningen. I Sverige ökade valdeltagande medans det, totalt sett, minskade i hela Europa.

Piratpartiet gick starkt framåt och är, om vi ska tro medierna, på väg att bli ett ”världsfenomen” som kommer att röra om politiken nästkommande riksdagsval, det lär de göra med deras hållning.

Likaså har Miljöpartiet ökat medan Junilistan och Vänsterpartiet tappade flera väljare. Socialdemokraterna och Moderaterna fick låga siffror i jämförelse med vad de får i opinionsundersökningar inför riksdagsval, tydligen inget bekymmer (S, tröstar sig med: ”vi är fortfarande störst” och M med projiceringar: ”Titta på S ras”) Folkpartiet lyfts upp som en vinnare medan Centern och Kristdemokraterna är kvar på ungefär samma siffror som förra valet. Sverigedemokraterna misslyckades och Feministisk Initiativ gjorde ett bra val.

57% i Sverige, mer än varannan människa, valde att inte rösta. Detta borde vara toppnyheten. Att mer än varannan svensk väljer att inte rösta borde ur demokratiskt aspekt oroa de flesta och framkalla flera analyser bland rikets ledarsidor. Har bara sett ett fåtal sådana.Vilken legitimitet ger Sveriges och Europas befolkning sina politiker med ett sådant valdeltagande?

Kejsaren är fortfarande naken i finanskrisens spår, som Hylland Eriksen säger. Det märker man även av en sådan här analys. Missnöjda studenter och apati mot den ”traditionella” politiken sägs vara orsaken till PP:s framgångar och extremhögerns framfart.

I finanskrisens spår har arbetslösheten ökat i flera länder i Europa. I Sverige spås den forsätta att öka upp till 11,3% nästa år och detta gör naturligtvis att socialbidragen ökar.  Ungdomsarbetslösheten är näst störst i EU.

Apatin mot ”traditionell politik” i sådana här situationer är förståeligt. Ungdomar söker en identitet. Något att identifiera sig med och känna samhörighet. Man söker efter redskap som kan förklara den värld vi lever i.

Alltsedan 1980-talet har det ideologiska förnekandet av klass som ett viktigt redskap för att förstå politiken och samhället spelat en viktig roll för spridningen av den här apatin. De stora arbetarpartierna som Socialdemokraterna i t.ex. Storbrittanien gick in i ”tredje vägens” politik. En väg som snarare var en utförsbacke för arbetarrörelsen.

Klassperspektivet har tryckts tillbaka till den grad att den till och med förnekas och då går istället extremhögern framåt i flera länder i Europa.

Ungdomar (och flera vuxna!) saknar i flera avseenden den nödvändiga politiska skolningen. Den lyser med sin frånvaro. Politik är skit och tråkig tycker man (trots att det är detta som till stor del bestämmer över deras egna sociala liv).

Fenomen som PP och extremhögern kan till viss del förklaras av att man tänker på det här sättet. Då framstår nämligen PP som något nytt i ”ankdammen” som är ”fri” från gamla höger-vänster värderingar. Media ger de spaltmeter efter spaltmeter och förklarar för oss hur det hela började; ”man skrev ner några punkter i ett servettpapper..sedan har det rullat på”. Extremhögern framstår som anti-elit och som de enda som talar sanning. Media hjälper de även i detta avseende. Det sker naturligtvist (?) omedvetet.

Om man verkligen vill hindra extremhögern och komma åt apatin gentemot politiken och politiker måste man tala allvar.

Sluta larva er!

Tala om klass, makt och arbetslöshet. Apatin föds ur maktlösheten och ur diskriminering.

Vad är problemet?

9 Apr

Att S och oppositionen har problem och backar i opinionsundersökningar berör. Av Sveriges alla rikstidningar är det i princip alla som tar upp frågan.

AB listar de sju problemen för S och Mona, de är i tur och ordning; Förtroendet, opinionen, samarbetet med MP och V, medie drevet mot Mona, AMF-skandalen, bråket med Wanja och problem med alternativen.

Givetvis ligger det något i de sju punkterna. Men det viktiga i att se S tapp och det minskade förtroendet för S ligger nog i att göra en historisk analys av den väg partiet vandrat.

När Socialdemokraterna slutade att enbart vara ett arbetarklass parti blev man tvungen att anpassa sina hjärtefrågor till den nya väljarskaran (en historisk process som fört partiet alltmer åt höger i den politiska skalan och som tidigt i historien raderade bort Marx som viktig teoretiker). Det har medfört att partiet hela tiden måste sväva på gränsen och ta till vara på ”allas intressen”. Något som naturligtvis är omöjligt utan att stötta på bittra strider.

Att partiet anpassat sig i takt med förändrade tider (och inte längre har en lika lojal bas) har gjort partiet sårbar inför stora opinionssvängningar. Medleklassen röstar som bekant ganska olika vid varje val. De är med andra ord inga lojala väljare. Anpassningen till sina nya väljare har också gjort att det politiska innehållet också anpassats åt höger i ett led att förföra dessa väljare.

När förtroendet för Mona minskar kommer argumenten från både höger och vänster. Från höger påstås förtroendet minska därför att hon bl.a samarbetar med MP och gud bevare oss V. Hon är inte trovärdig därför att hon samarbetar med ”flummare” och ”kommunister”.

Samarbetet med ”kommunisterna” i V är dock något fackets medlemmar  önskar och det kan S inte undgå att ta till sig om man inte en gång för alla vill ses som en svikare i arbetarkampen. Från vänster minskar förtroendet för henne i takt med en alltmer borgerlig hållning till en rad olika frågor. Det är den här kritiken man ska uppmärksamma (både mot S och LO) om man inte vill gå till historien som ett av de många partier som till slut svek arbetarklassen i sin reformism.

Att S backar i nuläget påstås även bero på uddlös oppositionspolitik. Att högern är emot socialdemokratin är ingen nyhet och partiet borde inte rätta sig efter vad de vill. De borde gå tillbaka till sina rötter och lyssna på kritiken från vänster (eftersom S i sin grund är ett arbetarparti).

Så vad är då problemet? Jo problemet för S ligger i att man tappat förtroendet hos vänstersympatisörer som vill ha en politik som tar vara på dess intressen. Man kan inte längre identifiera sig med S. Det är svårt hur mycket vissa än försöker och önskar.

Det är upprörande att se att S och M röstar i nio av tio fall likadant i EU, enligt en rapport från junilistan. Läs även Sjöstedt om detta. Det bevisar om inte annat de små nyanskillnaderna vi kan se i förd politik mellan ”höger och vänster”. Även om den senaste rapporten döms ut av en S-bloggare. Det är den här minimala skillnaden som skrämmer iväg de riktiga vänster väljarna och förför de från höger..

Att förtroendet för S är låg hos högern för att de samarbetar med MP och V är ett löjligt argument då dessa krafter aldrig haft förtroende för den traditionella socialdemokratin. Det är ett argument att ta på allvar förutsatt att man vill fortsätta sin vandring åt höger. Den vandringen är dock dömd att misslyckas så länge man använder ordet arbetare i sitt namn och avser representera dem.