Nyheten om att Wanja Lundby-Wedin nu lämnar sina uppdrag i styrelserna för AMF, AFA och Aftonbladet får stor genomslagskraft i media.
Lundby-Wedin har dock inga tankar på att avgå (och flera distrikt ger henne sitt stöd även om Expressen slår på stora trumman när det gäller förbuden). Hon erkänner visserligen att förtroendet för henne fått sig en törn och ”analytiker” påpekar att det är helt öppet om hon får sitta kvar och påminner oss om att hon klarat sig förr. Spänningen är olidlig i höger pressen.
Det värsta av allt i de här turerna är inte att förtroendet för henne fått sig en törn. Arbetarrörelsen är ingen individuell angelägenhet. Så som det hela belyses, av en moralisk inriktad borgerlig press, har hela arbetarrörelsen fått sig en törn vilket är allvarligt. Facket. Det som ska representera oss alla. Kanske är det i och för sig bra? Kanske kan vi få en diskussion inom de olika facken om vilka som ska representera oss, deras löner, deras ambitioner, deras uppdrag och deras förda politik?
De olika liberala tidningar har använt kritiken mot Lundby-Wedin som ett slagträ för att ifrågasätta hela arbetarrörelsen och dess representanter. Läs den här artikeln för en typisk ”analys”. Den sista meningen är väldigt talande: ”Hur blir det exempelvis på 1 maj? Kan arbetarrörelsens företrädare då med trovärdighet gå till storms mot klasskillnader och överbetalda direktörer?”
Naturligtvis kan inte sådana representanter tas på allvar. Det är dags att byta ut dessa och ändra villkoren för de som företräder oss. Om man ska, från vänstern, se det hela på ett positivt sätt kan man istället fokusera på den nödvändiga diskussionen detta borde leda till inom arbetarrörelsen. Det som nämndes ovan. En diskussion kring representanter, uppdrag, löner och politik. S kris är en angelägenhet för deras parti. Dock är inte den här artikeln helt ute och cyklar när den säger att krisen inom S föregår AMF skandalen. Att t.ex. S tappar, 8-9% och M växer med i princip lika mycket är ett skumt samband som man kan spekulera mycket i.
Högern passar som sagt på att ge sig på oppositionen i samband med de här turerna. I den här får sig MP och V en känga. Främst är det Vänstern och Ohly som i samband med krisen och AMF-turerna anses ha fällt ”omogna radikala” kommentarer som visar att de inte är redo för en plats i regeringen. Den här andra ”analytikern” frågar hur man ens tänkte tanken att regera med MP och V, ”flummare” och ”kommunister”.
Samtidigt som höger tidningarna fortsätter sitt drev mot Lundby-Wedin och Mona så missar alla förutom tidningen Dagen nyheten om att KD kan tänka sig regera med SD:s stöd (vilket skulle innebära eftergifter till de senare om man är realistisk). En nyhet som förtjänar en större publicitet än den fått bl.a. på grund av att flera i alliansen påstod att man aldrig skulle samarbeta med SD. Vad brukar man säga? Man ska aldrig säga aldrig. I den här frågan kan man ändra det till att : Alliansen ska aldrig säga aldrig till ett samarbete med SD OM det kan säkra deras regeringsställning.
De här turerna kring Lundby-Wedin är inte en individuell angelägenhet. De skadar hela arbetarrörelsen. Högern passar på att ifrågasätta hela grundstrukturen som rörelsen vilar på och man tar tillfället i akt att även ge sig på MP och deras hatobjekt nummer ett, gammelkommunisterna i V. Det ständiga tjatet om ”kommunism” och atackerna mot V är egentligen inte konstiga. Av de tre partier i opposition är V den som tydligast fört fram kritik mot den ekonomiska krisen och den som är det största hotet mot kapitalet.
Organisk Intellektuell 
Det handlar ju inte om att Wanja skall bort eller ej; det handlar om att våga ta diskussionen om att MONA SAHLIN skall bort. Hon har förstört och förstör så mycket för socialdemokratin med sina barnsligheter, undanflykter och bortförklaringar, att utan hennes direkta avgång kommer vi att få vänta länge på en vänsterregering med Socialdemokraterna i ledningen !!!
Ta denna diskussion i partiet NU, så kanske skadan går att reparera i tid inför valet !!!
Mona – avgå nu !!!
/// Petrus
Vänstern får finna sig i att bli synad även när det gäller gammalkommunism. Fortfarande är det så att det från vänsterpartiets sida inte finns något klart avståndstagande från kommunismen. Tvärtom är det många vänsterpartister som forfarande anser sig vara kommunister och det är häri en mycket stor del av den rödgröna alliansens problem ligger.
I sin iver att nå regeringsmakten har socialdemokraterna accepterat att gå in i ett nära samarbete med vänsterpartiet där det uttalade målet är att bilda en gemensam regering. Fram tills det att den rödgröna alliansen bildades i höstas har det varit en hederssak för socialdemokraterna att distansera sig från kommunismen. Något som man också lyckats ganska bra med.
Nu är situationen annorlunda när det finns kommunister med i båten. Analyserna från förra valet pekar på att det är i politikens mittfält som ett val avgörs. Det är då ganska självklart att många blir oroliga i perspektivet av ett kommunistsamarbete. Denna aspekt är nog en lika viktig aspekt i oppositionens vikande opinionstrender som det pågående spektaklet kring Vanja Lundby-Wedin. Läggs därtill det katastrofalt dåliga ledarskap som just nu kännetecknar socialdemokraterna är det ganska lätt att förstå opinionsmätningarna.
Den sammantagna bilden idag är att oppositionen, och då i synnerhet socialdemokraterna, just nu saknar i det närmaste all trovärdighet.
TB- I princip hela ditt inlägg handlar om kommunistnojan. Mitt inlägg handlade om hur den borgerliga pressen tar tillfället i akt för att angripa EN HEL arbetarrörelse. Ditt inlägg är ett eko av vad som dagligen står i dagspressen. Kom med något nytt istället.