Man skulle kunna tro att det borgerliga intresset för AMF, LO, Lundby-Wedin, Sahlin och S har sin grund i att man från deras håll tar parti för de ”svaga”. För de arbetare som känner sig lurade i sammanhanget. Låt er inte luras av det. Borgerligheten vill inget annat än att ge sig på hela arbetarrörelsen, med konkreta förslag på bl.a. sämre arbetsvillkor, uträde ur facken o.s.v.
Genom att argumentera för att de företrädare arbetarrörelsen har saknar moralisk trovärdighet i och med sina höga löner vill de få er att tro att deras kritik är riktad mot det orättvisa i detta (detta är endast populism från deras håll). Dock är kritiken inte riktad mot själva lönerna utan om att lönerna erhålls av de som företräder arbetarna (vilket stör dem). Det är helt ok att ha den lönen- om du inte företräder arbetarna.
På något sätt försöker man använda sig av ett ideologiskt trick, nämligen ”inkorporering” (detta behöver man inte göra ”medvetet” utan det ter sig ”naturligt” utifrån den klassposition man har). Det går ut på att ta till sig den utbredda kritiken, göra den till sin men förändra den och ändra eller ta bort dess udd. I klartext: Skriv om missnöjet som uppenbarligen finns, lägg fokus på de höga lönerna och ändra kritiken till att gå från en individ till att gälla en hel rörelses trovärdighet (något som kritiken från vänstern knappast har som mål). Kritiken som finns inom arbetarrörelsen förändras och blir en kritik mot sig själv i och med mutationen den får under inkorporeringen av de borgerliga medierna.
Naturligtvis ska vi kritisera det ofattbara i att göra karriär på bekostnaden av att företräda kamrater men den kritiken är långt ifrån att vi ska dra slutsatser om hela arbetarrörelsens moral eller trovärdighet som är syftet från höger.
LO, S, V och alla andra vänsterpartier ska granska och kritisera de senaste händelserna utifrån arebtarrörelsen egna premisser. Ingen borgerlig hegemoni ska få definitionsrätt på hur vi själva ska ta tag i den här problematiken.
Borgerlighetens dröm är en söndra och härska taktik, en splittrad arbetarklass. Det passar de att S, LO, V och övriga vänsterpartier slåss sinsemellan. Det försvagar bara oss själva om vi gör det utifrån deras önskemål.
Vi måste göra upp med de ofattbara förmånerna som finns för flera av de som företräder oss men låt oss sköta de här problemen utan att för den delen låta borgarnas dröm uppfyllas, nämligen att vi krossar våra egna skapelser och därmed oss själva.
De senaste tidernas händelser måste ha aktualiserat en rad mängd frågor och flera kamrater lär ha bra förslag på förändring. Låt oss ta tillbaka rörelsen!
Läs flera intressanta funderingar om drevet, S:s politik, ”väljarras”, AMF, sverigedeokraterna och LO: LOKE, Ett hjärta rött, Ali Esbati, Lasses blogg, Kommunisternas blogg, Svensson, Björnbrum, Nemokrati.
Organisk Intellektuell 
Den socialistiska argumentation, som inlägget visar prov på, och som i praktiken går ut på att människor med borgerliga åsikter är elaka människor som avsiktligt vill skada det som med slitna begrepp kallas arbetarrörelse och arbetarklass är oändligt tröttsamma.
Bara för att jag har borgerliga åsikter, och det är jag stolt över, innebär inte detta att jag tycker att socialister är elaka människor. Det jag däremot tycker är att socialismen är ett samhällsystem som inte fungerar. Historien har inte ett enda exempel på något land där socialismen skapat en välfärd som ens kommer i närheten av den välfärd som skapats i länder med marknadsekonomi.
Min övertygelse är att de flesta människor, borgerliga som socialister, vill sina medmänniskor väl ocg gott. Det är inte detta diskussionen gäller utan vägen dit. Det vore klädsamt om även en socialist kunde eräänna detta.
TB- När du tolkar mitt inlägg så tokigt ska jag påminna dig om att ingen, som du kallar socialist, som är någorlunda skolad inom marxism kommer att individualisera det ”onda” i kapitalismen till en individ. De ”onda” individerna är många gånger en skapelse av det samhällssystem som ger upphov till dem och de försvarar sina intressen. Moral kritik av individer är inget jag ägnar mig åt.
Den välfärd som du slår dig för bröstet för (som du tror har sin grund i marknadsekonomin) bygger på arbetarrörelsens kamp. Det är med andra ord inga åtgärder som följer marknadsekonomin som en logisk fortsättning av systemet. Den finns därför att arbetarrörelsen krävt det.
Om det vore för borgerligheten kan du med lätthet ”googla” fram omröstningar i Sverige och se hur många gånger borgerligheten röstat för de åtgärder som vuxit fram ur arbetarrörelsens kamp (som du tror har sin grund i marknadsekonomin?)
Välfärd kräver att det finns en ekonomi i tillväxt. Denna tillväxt skapar resurser som dels används för investeringar och dels för välfärd. Den del som används för välfärd hanteras vanligen genom skatter. Skatternas användning bestäms sedan av våra demokratiskt valda organ.
Att sedan påstå att välfärden skulle vara en följd av arbetarrörelsens kamp är en mycket grov överdrift och stämmer inte med historien. Det må vara att socialdemokraterna i 70 år styrde i Sverige men tittar vi ut i Europs så har en motsvarande nivå av välfärd skapats i länder som under långa perioder haft borgerliga regeringar (se t.ex. på Tyskland).
Det jag sedan fortsätter att hävda är att det endast är marknadsekonomier som kunnat skapa den tillväxt som ger möjlighet till en välfärd som är värd namnet. Det finns inte ett enda exempel på en planekonomi som genererat en tillräcklig tillväxt för att åstadkomma ett välfärdssamhälle i vår mening.
I utvecklingsländer som Kina, som var en fullfjädrad planekonomi, och Indien, vars ekonomi till stora delar var statskontrollerad, är det först när marknadsekonmiska reformer införts som tillväxten tagit fart. Till exempel har medelinkomsten tiodubblats i Kina sedan de första reformerna genomfördes i slutet av 1970-talet.
Om det inte genereras resurser i ett samhälle hjälper det inte hur kampvillig arbetarrörelsen än är.
Hyckleri och inkompetens hos LO-ledningen är väl inget borgerligheten skapat? Eller…..
TB- Problemet med marknadsekonomin är inte tillväxt utan fördelning av rikedomar. Det är kapitalismens dilemma. Arbetarna skapar rikedomar som inte tillfaller dem utan en klick som exploaterar dem.
Alla välfärdsstater kan ses som formade i en strid mellan kapital och arbetarrörelse. Den som inte ser det har inte studerat de olika välfärdstatsmodellernas framväxt. Det är i den här kampen skillnader uppstår mellan de idealtypiska ”socialdemokratiska”, ”konservativa” och anglosaxiska(liberala)välfärdsstater. Inte i marknadsekonomins förträfflighet.
P Sandqvist: Fortfarande handlar det om att det finns resurser. Problemet med socialismen är att den inte skapar någon tillväxt alls. Här finns alltså ingenting alls att fördela så ur detta perspektiv är frågan om fördelning ganska akademisk.
Fortfarande väntar världen på ett exempel där en socialistisk planekonomi genererar tillväxt utifrån vilken en välfärd kan byggas. Politik är praktiskt resultat som var och en kan se och inte marxistiska teorier från 1800-talets mitt som ännu inte, trots ett antal försök, inte empiriskt kunnat visas vara riktiga.
TB- Jag antar att ditt inlägg var menat till mig?
socialism är inget produktionssystem så det skulle vara lite svårt att ”socialismen” skapar tillväxt alls. Här tror jag du menar planekonomi? Orkar inte ge mig in i en sådan diskussion eftersom inlägget knappast handlade om det. Det räcker med att konstatera att även kapitalistiska företag ”planerar” sin produktion.
Jag är lite nyfiken i vad du lägger in i en definition av ”välfärdsstat”?