Högern passar på!

Nyheten om att Wanja Lundby-Wedin nu lämnar sina uppdrag i styrelserna för AMF, AFA och Aftonbladet får stor genomslagskraft i media.

Lundby-Wedin har dock inga tankar på att avgå (och flera distrikt ger henne sitt stöd även om Expressen slår på stora trumman när det gäller förbuden). Hon erkänner visserligen att förtroendet för henne fått sig en törn och ”analytiker” påpekar att det är helt öppet om hon får sitta kvar och påminner oss om att hon klarat sig förr. Spänningen är olidlig i höger pressen.

Det värsta av allt i de här turerna är inte att förtroendet för henne fått sig en törn. Arbetarrörelsen är ingen individuell angelägenhet. Så som det hela belyses, av en moralisk inriktad borgerlig press, har hela arbetarrörelsen fått sig en törn vilket är allvarligt. Facket. Det som ska representera oss alla. Kanske är det i och för sig bra? Kanske kan vi få en diskussion inom de olika facken om vilka som ska representera oss, deras löner, deras ambitioner, deras uppdrag och deras förda politik?

De olika liberala tidningar har använt kritiken mot Lundby-Wedin som ett slagträ för att ifrågasätta hela arbetarrörelsen och dess representanter. Läs den här artikeln för en typisk ”analys”. Den sista meningen är väldigt talande: ”Hur blir det exempelvis på 1 maj? Kan arbetarrörelsens företrädare då med trovärdighet gå till storms mot klasskillnader och överbetalda direktörer?”

Naturligtvis kan inte sådana representanter tas på allvar. Det är dags att byta ut dessa och ändra villkoren för de som företräder oss. Om man ska, från vänstern, se det hela på ett positivt sätt kan man istället fokusera på den nödvändiga diskussionen detta borde leda till inom arbetarrörelsen. Det som nämndes ovan. En diskussion kring representanter, uppdrag, löner och politik. S kris är en angelägenhet för deras parti. Dock är inte den här artikeln helt ute och cyklar när den säger att krisen inom S föregår AMF skandalen. Att t.ex. S tappar, 8-9% och M växer med i princip lika mycket är ett skumt samband som man kan spekulera mycket i.

Högern passar som sagt på att ge sig på oppositionen i samband med de här turerna. I den här  får sig MP och V en känga. Främst är det Vänstern och Ohly som i samband med krisen och AMF-turerna anses ha fällt ”omogna radikala” kommentarer som visar att de inte är redo för en plats i regeringen. Den här andra ”analytikern” frågar hur man ens tänkte tanken att regera med MP och V, ”flummare” och ”kommunister”.

Samtidigt som höger tidningarna fortsätter sitt drev mot Lundby-Wedin och Mona så missar alla förutom tidningen Dagen nyheten om att KD kan tänka sig regera med SD:s stöd (vilket skulle innebära eftergifter till de senare om man är realistisk). En nyhet som förtjänar en större publicitet än den fått bl.a. på grund av att flera i alliansen påstod att man aldrig skulle samarbeta med SD. Vad brukar man säga? Man ska aldrig säga aldrig. I den här frågan kan man ändra det till att : Alliansen ska aldrig säga aldrig till ett samarbete med SD OM det kan säkra deras regeringsställning.

De här turerna kring Lundby-Wedin är inte en individuell angelägenhet. De skadar hela arbetarrörelsen.  Högern passar på att ifrågasätta hela grundstrukturen som rörelsen vilar på och man tar tillfället i akt att även ge sig på MP och deras hatobjekt nummer ett, gammelkommunisterna i V. Det ständiga tjatet om ”kommunism” och atackerna mot V är egentligen inte konstiga. Av de tre partier i opposition är V den som tydligast fört fram kritik mot den ekonomiska krisen och den som är det största hotet mot kapitalet.