Arkiv | Sociologi RSS feed for this section

Barns utsatthet och den globala situationen

30 Apr

Det är alltid lika upprörande att läsa den här typen av nyhet. De flesta har nog redan sett filmen Lilja for ever. Det som filmen tar upp är tyvärr en verklighet för tusentals barn världen över (flertalet flickor). En verklighet som inte skulle behöva vara det. En verklighet som borde vara förpassad till historiens sophög med tanke på de ekonomiska resurser som redan finns för att förhindra det.

Men tyvärr är våra samhällen formade att först och främst prioritera ekonomiska intressen och sedan tänka på  människan. Människan är till för det ekonomiska systemet och inte tvärtom.

I en sociologi bok hittar jag följande liknelse med data inhämtad från Förenta Nationerna:

Tänk er att vi lever i en global by på 1000 personer. 525, mer än hälften av den totala befolkningen skulle då vara asiater, 200 av de från kina. Vi skulle finna 130 människor från Afrika, 125 européer och cirka 100 latinamerikaner.

Om vi skulle studera den sociala verkligheten dessa människor lever under skulle vi bli förvånade. I den globala byn finns mängder med resurser men majoriteten av invånarna har inte tillgång till dem.

Hälften av den totala rikedomen i byn är i händerna på 15o personer. Att kunna försörja sig är en förutsättning för att överleva. Utan mat och vatten är detta en omöjlighet.

Varje år producerar arbetare världen över tillräckligt med mat för att kunna försörja alla. Trots detta är hälften av den globala byns invånare hungriga eller undernärda (de flesta barn).  200 av dessa är så utsatta att de inte har mat, tillgång till rent vatten, tillgång till ett hem och är så sjuka att de inte har ork att arbeta.

Människorna i den globala byn slår sig för bröstet för utbildning och universiteten. Men av 1000 personer är det bara 75 av dessa som har en universitets titel medan 500 människor inte ens kan läsa eller skriva (Macionis & Plummer, 2005).

Den här metaforen om den globala byn är viktig och intressant att använda sig av för att tänka på vilket typ av samhälle vi vill ha. Flera nyliberala ideologer menar att vissa länder är fattiga, inte på grund av ett orättvist ekonomiskt system som gynnar några få men slår ut de flesta, utan för att man har för lite kapitalism.

I fallet med de många flickor (barn) som säljs som slavar och utnyttjas av flera vidirga människor är det tydligt att det handlar om fattigdom.

”Familjens möjligheter att ta hand om sina barn handlar ytterst om ett lands sociala och ekonomiska utveckling. Det handlar om kvinnors och mäns möjligheter att finna en försörjning, om graden av jämställdhet mellan kvinnor och män och mellan olika grupper i samhället”

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) har beräknat att en femtedel av jorden befolkning lever med mindre än 1 US dollar om dagen.  Av dessa är cirka 600 miljoner barn.

För att ändra situationen i den globala byn och för de tusentals flickor som utnyttjas behövs en ekonomisk politik där man planerar noga för att de ekonomiska intäkterna samhället får fördelas rättvist mellan samhällets alla medborgare. Fördelningspolitiken måste prioriteras. Ekonomin måste stå i folkets tjänst och inte tvärtom.

Annonser

Konservatismens enighet..

29 Apr

Läser att Sverigedemokraterna och Moderaterna tycker att man ska införa utegångsförbud för alla under 18 år i Herrgården på grund av den senaste tidens händelser.

Att de borgerliga, undantaget FP, gör liknande analyser som SD (ett konservativt parti) och därmed kommer fram till besläktade slutsatser är därför föga förvånande egentligen. Man delar t.ex. uppfattningen om att strängare fängelsestraff är positivt. Man delar uppfattningen om att brott bekämpas med batonger och att ungdomar är vilsna själar som det måste bankas lite vett i.

Inom den klassiska sociologin fanns konservativa krafter som försökte förklara sociala problem utifrån vilken samhällsfunktion dessa uppfyllde. Istället för att åtgärda och vilja förändra, nöjde man sig med att ”förklara” varför det såg ut som det gjorde och varför det var funktionellt gångbart.

Till exempel såg man på social ojämlikhet som något som förekom i alla samhällen och att det därmed måste ha en (positiv) funktion för samhällets överlevnad. Spelade ingen roll egentligen att vissa grupper hamnade utanför och att det för de var negativt, det är helheten och funktionen som är viktigt.

Inkomstskillnaderna var därför funktionella. De uppfyllde en funktion och var ”givna av naturen” eftersom det hade en positiv effekt för helheten. 

Om du tror att denna tanke är något som är omodernt kan du fortfarande läsa i t.ex. den senaste bonusdebatten hur flera personer försvarar systemet just genom att påpeka att skillnaderna i inkomst uppstår då vi människor arbetar med olika yrken som har olika svårighetsgrad och att de därför resulterar i just löneskillnader. Med andra ord de höga bonusar vissa har beror på att de har svårare arbeten än du och jag. Därför belönar samhället dem.

Att de konservativa krafterna egentligen inte vill ha en progressiv förändring är även det ganska solklart. Varje form av ”förändring” i deras ögon är snarare en tillbakagång till ett tidigare stadium där man åtnjöt ännu större makt och privilegier. Denna tillbakagång visar sig i de ”reformer” som genomförts mot arbetarrörelsen under hela 1990-talet fram tills idag.

Den ekonomiska krisen idag har resulterat i att allt fler söker socialbidrag och att tidningarna uppmärksammar sådana  här händelser. En blogg som är suverän på att behandla alliansens passivitet och den sociala verklighet som deras politik resulterat i är Ett hjärta rött. Väl värd lovorden och de många besök den får.

Ekonomisk kris leder till ökad främlingsfientlighet. Någon måste skuldsättas för den ökade kriminaliteten som följer av kriserna. I den här xenofobin som utvecklas bidrar sådana här nyheter till att spä på dessa krafter. Man kan verkligen fråga sig vilket nyhetsvärde en sådan nyhet uppfyller i Sverige? och istället för att diagnostisera individer för psykopatiska drag så kan man kanske tala om ett samhälle med psykopatiska drag?

Ett samhälle som saknar empati och berömmer sig sjäv som den bästa av alla tänkbara och som istället för att långsiktigt planera och åtgärda sociala problem istället bemöter utsatthet med fler poliser och strängare fängelsestraff.

Att man tror att man åtgärdar sociala problemen på det här sättet bygger på att man saknar teoretisk förståelse (och verklighetsförankring) för hur den sociala ojämlikheten uppkommer. Vissa ser det till och med så cynisk som en ”funktion”..

Förorten

20 Mar

Svensk nyhetspress rapporterar ofta om vad som händer i det som kallas för förorter. Hatiska främlingsfientliga människor klagar på att medierna är pk (för de som inte vet, betyder det politiskt korrekta). Argumentet är att pressen är pk på grund av att man inte sätter ut nationalitet på de som begått ett brott. Man berättar inte ”sanningen” för svensken. Så länge man inte beskyller brotten på egenskapen ”invandrare” är man pk. Sålunda har även jag beskyllts för att vara pk.

Alla som har en verklighetsförankring vet att om saker händer i de rikskända förorterna så är det knappast ”svenskättade” som är de ansvariga. Men betyder detta att brott och kriminalitet är en egenskap ”invandrare” har. Något som skulle kunna sökas i deras DNA eller i deras ”kultur”? Naturligtvis blir det sociologiska svaret, nej.

Det enda argumentet folk med mörkbruna krafter har för att beskylla nyhetsmedierna för att vara pk är att nyhetspressen, enligt de, sällan skriver ut att det rör sig om ”invandrare” eller specifikt vilken nationalitet personen i fråga har (som om det skulle vara det intressanta i ett brott och därmed kunna förklara brottet).

Från vänster håll är synen på nyhetsmedierna långt ifrån den synen man har på den extrema högerkanten. Högerkanten bygger mycket av sina fördomar på just den press de anklagar för att vara pk. Deras fördomar byggs upp och förstärks av den fokusering som pk pressen ger just förorterna (för i verklighetens namn, hur många av er har bott i en sådan förort eller invandrarområde som jag och andra växt upp i?)

I min magisteruppsats i sociologi tog jag upp just bilden av invandraren och invandrarförorter i svensk press. Genom att kritisk granska det som de mörkbruna högerkrafterna kallar pk-pressen kom jag fram till att fokuseringen på invandrarförorterna har en socialpsykologisk betydelse.

Rapporteringen om invandrarförorterna bygger oftast på ideologiska föreställningar om ”den andre”. Den här rapporteringen liknar det som i internationella studier betecknas som rent av rasistiska (se t.ex. Said, Hall och Van Dijk). Trots att de är, vad var det nu? pk?…

De negativa rapporteringarna om förorterna ställs mot det goda omkringliggande svenska samhället. Svenskheten kan sägas byggas upp av just utpekandet av ”den andre” och beskrivs i regel inte, eftersom den utgör normen. Det sätts i motsatsförhållande till ”de andras” egenskaper, värderingar och beteenden. ”De andra” laddas med traditionella konservativa egenskaper som t.ex. heder och grupp. Det svenska framställs i termer av rationalitet, jämställdhet, individualitet och modernitet.

Att man kan belysa invandrarförorterna och ladda kategorin invandrare med sådana här egenskaper i pk media betyder att det råder en viss hegemoni kring detta. Man rapporterar om det som folk ”redan vet” och man appelerar till deras ”common sense”. Pk media både producerar diskurser samtidigt som den avspeglar redan existerande värderingar och föreställningar som finns i samhället om invandrarförorterna och invandrare.

Här i Sverige är Ylva Brune den som ägnat sig mycket åt den här problematiken. Hon  hävdar till och med att i den mån nyhetsrapporteringen arbetar med kategoriseringar där ”invandrare” upprepat förknippas med problem eller där vissa områden gestaltas som skrämmande och främmande, så bidrar nyheterna själva till att skapa ett samhälle med invandrarproblem och segregerade bostadsområden (Brune, 2004:11).

Även Van Dijk (1987) kommer fram till liknande slutsatser, han säger nämligen följande, ämnen som rapporteras tematiskt och upprepat har en förmåga att stanna kvar i människors medvetande.

Det finns ett viktigt samband mellan nyheternas sätt att beskriva och konstruera verkligheten och människors självuppfattning. Det är därför av vikt att reflektera kring vilken effekt den här negativa rapporteringen kan få på både de som blir beskrivna (invandrarna) och de som beskriver, pk media (svenskarna).

Att invandrare beskrivs som en homogen kategori gör att de individuella skillnaderna i kategorin raderas och fördomar och stereotyper främjas.

De negativa beskrivningar om förorten kan spä på de fördomar som finns och kan göra att främlingsfientligheten ökar. De negativa beskrivningarna av ”de andra” gör att det politiska klimatet och det offentliga samtalet påverkas. Partier till höger ökar sin popularitet då de gått ut med att man ska ställa ”krav” på invandrarna för deras påstådda passivitet.

Så mina kritiska herrar (vilket ni ofta är) på den mörkbruna sidan. Era fördomar är ofast resultatet av att ni slaviskt följer den press ni anser vara pk. Ni anklagar en press vars rapportering och fokusering kring förorterna bygger på det som i internationella studier betecknas som rasism. Den svenska pk pressen är på så sätt en bidragande orsak till att stereotyper och fördomar reproduceras och att ni anammar dem. Man kan kritisera svensk press för mycket. Men era argument håller knappast för en seriös granskning.

Mobiler- därför mår de unga dåligt

14 Mar

Ett intressant tema berörs på svd, men bara på ytan.  Svenska ungdomar mår utmärkt, enligt tidningen, men de skattar sin psykiska hälsa sämst i norden.

Utgångspunkten i artikeln är att mobiltelefonen är huvud anledningen till stressen. Visserligen är mobiltelefoner stressande i den bemärkelse att man ständigt är nårbar men det är knappast en trolig huvudfaktor i att ungdomar skattar sin psykiska hälsa sämst här i norden.

När ungdomarna som intervjuas själva får svara på frågan varför de känner sig stressade (stress är inte heller den enda psykiska ohälsan hos ungdomar, men dock den enda som berörs i artikeln) säger alla att det beror på betygen och kraven som finns i skolan. Kanske något att tänka på för alla de som kräver hårdare tag i skolan och ännu mer krav? Om vi ska lyssna på ungdomarna upplever de redan de krav som finns som alltför stränga. Det här behöver inte betyda att det endast är skolans krav som är höga utan det kan säkert vara så att skolans krav är ännu ett i mängden av sociala krav som de måste uppfylla.

Ett intressant tema berörs bara på ytan. Psykisk ohälsa som leder till t.ex. självförakt, depression,brottslighet och social utanförskap berörs inte. Den enda förekommande psykiska ohälsan i artikeln är stress. Ekonomiska begränsingar som kan resultera i självförakt och brottslighet lyser med sin frånvaro. Sociala ideal på vad man ska leva upp till som pojke eller flicka analyseras inte heller. Därför förblir t.ex. det som nämns i artikeln om tjejer som skär sig oförklarad (för det går väl knappast att förklara det med att de har mobilen på om nätterna?)

Inte heller belyser man kategorin ungdomar och de skillnader som kan finnas vad det gäller den psykiska hälsan mellan klasser, mellan könen, geografiskt och mellan olika etniciteter.

Ungdomar är ingen massa som tycker och känner samma sak. Av artikeln kan man direkt se, det som även brukar ses i sociologiska studier, nämligen att tjejer oftas har större krav på sig själva än pojkarna i skolan vilket oftast kan leda till stress. Men kraven på tjejerna är inte bara att vara duktiga i skolan. De har krav på att leva upp till en massa ideal som det omkringliggande samhället har skapat som i sin tur kan leda till självförakt, depressioner, ätstörningar och till och med självmord.

Ett intressant tema som skulle kunna analyserats djupare och gett upphov till seriösa diskussioner faller platt när känslan man får efter att ha läst den är följande: Ungdomar mår dåligt på grund av mobilerna, själva påstår de att det är kraven från skolan och läxor, men sedan när journalisten frågar de specifikt varför de mår dåligt säger tjejerna att de brukar överdriva…

Vilka slutsatser kan man dra från en sådan intervju? Mådde de bra eller mådde de dåligt? och i så fall vad berodde det på?

Det finns inga enkla lösningar

13 Mar

Hur undviker vi ett vansinnesdåd som den i Tyskland? Den frågan dominerar efterdiskussionen i nyhetsmedierna. 

Förslag ges på skärpta vapenlagar, skärpt bevakning, skärpt  kontroll vid skolor, skärpt kontroll av mediernas fokusering på våld och övervakning av barns dataspelande.

Av alla förslagen ovan är möjligtvis skärpta vapenlagar den som spontant känns som den vettigaste (varför inte i sådana fall bara förbjuda dem?). Men vi måste ändå förstå att våldet inte har sitt ursprung i om människor har vapen eller inte. Det är naturligtvis en förutsättning för att kunna skjuta en annan människa men långt ifrån alla som bär vapen och har tillstånd till det blir några mördare eller begår sådana här vansinnesdåd. Det finns något annat.

Inte heller hjälper strängare bevakning. Vem ska man bevaka? Vilka personligheter eller karaktärer ska man lägga fokus på i spaningsarbetet? Av reaktionerna att döma är det de tysta, de mobbade, de som är utanför och de som kan klassas som ”onormala” eller udda vi ska bevaka. Ska vi börja bevaka alla ”onormala” mobbade människor? På vilket sätt ska den här bevakningen ske om vi inte ska kränka ytterligare de människor som redan blivit utsatta för mobbning på grund av att de är ”onormala”? Vem ska avgöra vad som är ett onormalt beteende hos ett barn? Psykologer, lärare, föräldrar, grannar eller Björklund? Vad som är onormalt och normalt beteende skiftar mellan olika samhällen och mellan olika grupper inom samhället. Vem ska få bestämma och definiera normalitet?

Skärpta kontroller vid skolor kan förmodligen vara effektivt som metod om man vill förflytta de här vansinnesdåden till andra områden där ungdomar och barn träffas. Visst, det blir färre sådana här brott i skolor, men då förflyttar sig våldet någon annanstans. Man har därmed inte eliminerat våldet utan förflyttat den.

Skärpt kontroll av massmediernas våldsbevakning (och annat trams som inte har andra ändamål än att sälja fler tidningar) skulle försvaras från deras sida med att man ropar efter censur. Att kräva publicistiskt ansvar av medierna frambringar oftast den instinktiva försvarsmekanismen som övergår till atack mot de som kräver ansvar. Ansvar tolkas som censur. Det här kravet är därmed en utopi då ansvar står i motsatsförhållande till de intressen man har, försäljning av nummer och annonsintäkter.

En annan intressant aspekt är den om barns dataspelande. Det finns de som hävdar att det är dataspelens fel att barn kan begå sådana här brott. Jag bestrider det faktum att spelindustrin kan gotta sig åt våld och tjäna pengar på det här bisarra sättet. Men därifrån till att hävda att det är dataspelen som skapar de här killarna är steget väldigt långt. Även här blir problemen att bevisa vad det är som gör att vissa som spelar de här spelen kan utvecklas till mördare medans andra som spelar de aldrig kommer att skada någon? Varför skulle fiktiv våld, som den i spelen, vara av större avgörande roll än det verkliga och vardagliga våldet vi lever med?

Efterhands diskussionerna är alla utformade på samma sätt. Vi vill finna orsakerna. Men det är inte så lätt att finna de om man redan i analys stadiet redan pekar ut en massa tänkbara anledningar och reproducerar dem (trots att de oftast saknar vetenskaplig validitet) 

Även ifall vissa bestrider att det finns något som sociala strukturer och andra får till och med rysningar av att bara läsa eller höra ordet så spelar olika samhällen med olika historiska, ekonomiska och sociala bakgrunder säkerligen en stor roll i att producera sådana här vansinnesdåd.

Samhällen är viktiga att analysera för att förstå vansinnesdåden. Varför händer sådant här i vissa länder men inte i andra? Trots att det är en individuell handling ska man nog inte försöka leta efter vem– i egenskap av individ- som kan vara kapabel till något sådant utan snarare söka vad som utmärker de samhällen som dessa dåd oftast förekommer i. Det är ingen lätt uppgift.

Att jämföra är inte att likställa

10 Mar

I den här bloggen har jag publicerat de bilder Rosenberg talar om idag på DN. Naturligtvis är det kontroversiellt. Vissa försvarar det andra menar att det är totalt förvirrande. De menar att det är att blanda ihop äpplen och päron.

Min avsikt med bilderna är naturligtvis inte att förringa eller förminska det specifika i försöket till utrotning av judar, zigenare eller andra folk under andra världskriget. Bilderna är ett tendentiös och avsiktlig försök att få människor att reagera mot den statsterrorism palestinierna utsätts för av Israel. Det är en provokation mot en stat vars stora delar av befolkning (direkt eller indirekt) genomlidit den avskyvärda nazistiska statsterrorismen.

Tanken är att få människor att reagera på ett folks lidelse som oftast förringas. Genom att jämföra palestiniernas lidelse, på ett provokativt sätt- med historiens mest kända förintelse- får det reaktioner. Naturligtvis är jämförelsen manipulativ men det handlar om att sätta ett folks lidelse som ignorerats i så många decennier av omvärlden på tapeten. Kanske kan den, endast genom att jämföra den med historiens mest omtalade förintelse – utan att vi för den delen likställer dem- uppmärksammas och ges seriositeten den förtjänar?

Att jämföra är inte samma sak som att likställa.

Den manipulativa jämförelsen är på intet sätt ett bevis eller ett argument för att påstå att förintelsen och Gaza är samma sak. Inte heller är det ett försök att göra förintelsen ett minne blott som Rosenberg säger kan bli effekterna av sådan propaganda. Männsikor kan nog hålla fler tankar än en i huvudet. Det är snarare ett försök att något som pågår idag framför ögonen på oss inte fortsätter att vara ett minne blott. Gaza och Palestina.

Bauman har skrivit en mycket intressant bok om just Förintelsen. Den heter Auschwitz och det moderna samhället. Bauman anser att förintelsen möjliggjordes av moderniteten- förstådd som socialingenjörskonst- och av rationaliseringen av byråkratier. Tilltron till naturvetenskapen och de naturlagar som dominerar i djurriket och dess auktoritet. Bauman diskuterar dock inte rasismens uppkomst i ekonomiska kristider eller monopolkapitalets stöd i nazistövertagandet och dess sociala betydelse men är ändå en seriös och bra genomgång för att förstå det specifika i förintelsen. Förintelsen är både den moderna civilisationens produkt och dess misslyckande.

De tendenser som möjliggjorde förintelsen är latenta. Därför finns det en poäng att jämföra. Att jämföra är inte att likställa. Baumans kapitel om hur förövarna avhumaniserar sina offer, hur människor blir till siffror och hur vi måste se förintelsen som en produkt av samhället är ytterst aktuella så att det avskyvärda brott flertalet judar utsattes för inte upprepas någonstans.

Bauman säger följande om förintelser:  ”farhågorna dämpas knappast av att faktiskt ingen av de samhälleliga betingelser som möjliggjorde Auschwitz riktigt har försvunnit, och inga verkliga åtgärder har vidtagits för att förebygga att sådana möjligheter och principer alstrar Auschwitz-liknande katastrofer” (Bauman, 1998:34).

”Hotet mot demokratin”

7 Feb

”Diskriminering på arbetsmarknaden, inom rättsväsendet, polis, socialtjänst, utbildningssystemet och inte minst inom politiken där personer med invandrarbakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet framställs som problem, ociviliserade och som terrorister, är grundorsaker till att många ungdomar och andra med utländsk bakgrund känner frustration och uppgivenhet i samhället”

Så säger proffesor Masoud Kamali i Aftonbladet debatt. Kamali pratar härmed om ett strukturellt utanförskap. Det kan inte vara en slump att diskrimineringen sker på så många olika sektorer i samhället.

Den här strukturella diskrimineringen finns där och är en verklighet. Hur vi sedan beskriver verkligheten och vilka orsaker vi anger som bevis för detta kan också avspegla de sociala känslorna och åsikter som existerar i ett samhälle. För Kamali har utanförskapen sociala, ekonomiska och materiella orsaker. Den kan därför också övervinnas. Det är samhället som i en sådana analys får ta på sig skulden för att man gör för lite eller kan för lite om problemet för att kunna åtgärda det. En, i mitt tycke, mycket riktig sociologisk analys.

I den andra analysen som försvarshögskolan gjorde utgår man redan i titeln ifrån att det man ska söka efter är, ”hotet mot demokratin”. Finns det ett ”hot” så måste någon sökas och pekas ut. Den farlige måste analyseras. De som pekas ut i den är givetvis invandrare i så kallade ”utsatta områden”. I den är det främst invandrarna själva och individen som själv ska göra något åt sitt utanförskap, som jag redan ovan nämnde, har strukturella orsaker och inte individuella.

Vi har en verklighet i Sverige och i den lever både svenskar och människor som på grund av olika anledningar flytt eller kommit hit. Det är inte så lätt att komma in i ett nytt samhälle med alla nya intryck och samtidigt bära med sig psykiska, sociala och andra tunga minnen. Det försvårar, det vi kallar för integration.

Invandrare kan ha den bästa viljan att integreras, individuellt sett, men när man hela tiden finner bevis på strukturell diskriminering kan man lätt tappa lusten, tyvärr. Många kämpar dock i motvind och ska så fortsätta göra.

Att vi sedan beskriver verkligheten genom att stigmatisera dem och säga att det ser ut så i olika förorter och att det också är anledningen till utanförskapen är ett sätt att försöka göra den diskursiva verkligheten, som den grundar sig i, mer verklig än de sociala faktorer som faktiskt är grunden till utanförskapen.

Hotet mot demokratin är att ständigt peka ut avvikare. Socialpsykologiskt förståerligt men demokratiskt oförsvarbart.

I ljuset av detta framstår Kamalis ord, i min kursivering ovan, som mycket mer vettiga orsaker till vad som egentligen är hotet mot demokratin och det är inte ett gäng muslimer eller andra invandrar killar i 18-års åldern som hänger i grupp och sitter i en bänk bredvid köpcentret och mittemot posten (om de inte lagt ner den eller flyttat den).