Arkiv | Sverige RSS feed for this section

Härska genom att söndra

13 Feb

Idag går delar av de snälla cheferna till hårt angrepp mot arbetarrörelsen på DN debatt. Men de gör det inte för att vara elaka utan för ”individen” och för dennes kamp mot förtryckarkollektivet- i form av facket, som förhindrar människors frihet och samtidigt deras löneutveckling.

Att fackets historiska kamp har inneburit en massa frihet inte bara för ”individer” utan hela sociala skikt av samhället samtidigt som de historiskt har förhandlat fram de flesta förmåner ”individer” idag tar för givet, nämns så klart inte. Att detta inte nämns är ingen slump. Vi lever i ett land där historielösheten har brett ut sig. Endast genom att ”individerna” inte känner till fackets historiska roll i t.ex. välfärdsstatens framväxt kan dessa argument passera förbi likt ”sunt förnuft”.

Den grundläggande tesen i texten är att facket är ”omodern” och att individen inte behöver ”förmynderi”, utan kan bäst förhandla och klara sig själv. Inga politiker ska lägga sig i de villkoren som skall gälla arbetsmarknaden.

Om man beskyller motparten för att vara ”omodern” är det ju logiskt att det man kan avläsa mellan raderna är att de som författat texten själva står för det ”moderna”.

Men skulle det vara modernt att avreglera och gå bärsärkargång på arbetsmarknaden?  Att krossa arbetarrörelsen och kollektivet till förmån för splittrade individer?

Snarare än att själva vara ”moderna” luktar det början av 1900-tal på långa vägar. Ett känt citat, som faktiskt stämmer väl, är att man kan härska genom att söndra. Det är precis vad det här handlar om.

Det är ingen hemlighet för den som är insatt i politiken att det i Sverige pågår en ideologisk strid. En klasskamp. Det finns de som vill krossa facket, som då är en omodern kvarleva som inte bara hindrar tillväxt utan också fråntar ”individerna” deras frihet. Ordet klass nämns naturligtvis inte. Det hela blir nästintill tragikomiskt när det presenteras som ett emancipatoriskt projekt för ”individerna”.

Och inte blir det bättre av att facket framställs som en individfientlig kraft som förhandlar i slutna rum- utan medlemmarnas vetskap och inflytande- och dessutom med persiennerna nerdragna..

Genom att förvandla oss till isolerade atomer- med förevändning om vår frihet- är vi på god väg att förlora det som tidigare generationer så hårt kämpat för i Sverige, lite mer frihet åt arbetarklassen.

Annonser

Politisering av en skamfläck

11 Feb

En offentlig ursäkt och en ekonomisk kompensation är det minsta man kan få efter att ha utsatts för lidelse. Självklart. Det hela är en skam för Sverige. Och Sverige är inte ensam i världen om att ha utsatt delar av sin befolkning för sådana här hemskheter. Men det hela riskerar, genom sättet det framställs på, att förvandlas till en smutsig attack från den sittande regeringen gentemot folkhemstanken, välfärdsstaten, Socialdemokrtain och i längden på hela arbetarrörelsen.

Belyst som något som skulle vara specifikt för just det socialdemokratiska bygget kommer det hela att användas, på ett smutsigt sätt, som ett slagträ i nutida politisk debatt.

För några år sedan skrevs en avhandling som handlade just om föräldrar vars barns tagits ifrån dem och deras kamp mot myndigheterna för att behålla dem, Makten över barnen (Runcis, 2007). En intressant aspekt i boken är att tanken om att samhället skall ta hand om barn som far illa egentligen blev en offentlig angelägenhet efter 1900-talet. Tanken kan sägas ha sin grund i upplyssningens idéer om att skapa det goda samhället. Viktigt att ha i åtanke är att vad som ansetts ha varit ”god” föräldrarskap skiftat över tid och att det funnits ett intimt samband mellan vad staten ansett vara ”gott” och vetenskapliga utsagor samt vilka det var som råkade illa ut.

I Sverige var det främst de fattiga som utsattes för statens ingrepp. Det kan sägas vara paradoxalt med tanke på socialdemokratins kamp, samtidigt som just det faktum att det var fattiga och kvinnor i de lägre klasserna som utsattes för detta är något som brukar försvinna i det sättet man idag politiserar det hela från borgerligt håll.

Det finns en underbar film om detta, den heter ”Den nya människan” (2007) och den visar, om man är uppmärksam, inte bara att det var folkhemstanken som var den ”onda” utan även på en klassdimension, nämligen att det till största del var fattiga arbetare och kvinnor som råkade illa ut.

Man kan egentligen se boken som ett kritiskt inlägg mot den annars så vedertagna positiva bilden av välfärdsstaten, på så sätt utgör den en kritik mot de mer negativa sidorna av den.  Författaren själv säger att det funnits en tendens att alltför lätt blunda för ett kritiskt perspektiv på välfärdsstaten (Runcis, 2007:16). Återigen är det just välfärdsstaten som sägs vara ”den ansvarige”, trots att dessa hemska händelser utspelades i stort sett över hela världen och i olika typer av stater. Det är nog mer träffande att beskriva det hela som ett resultat av moderniteten och den blinda tron på vetenskapen än som något specifikt ur folkhemstanken.

Idag pågår en livlig debatt där man talar om detta. Naturligtvis går det att diskutera och problematisera varför frågan om statens eller samhällets vanvård kommer upp idag och får sådan massmedial uppmärksamhet?  

Vi ser att politiken alltmer riktar sig mot ett ifrågasättande av just välfärdsstatens ”kostnader”, som i praktiken innebär att man i längden vill minska dessa. Men att kritisera välfärdsstaten och de uppenbara bristerna som uppdagats behöver inte utmynna i en negation av hela projektet. Som det känns nu används den här typen av litteratur med dessa tankar som mål, vilket är beklagligt och smutsigt.

Frågan om myndigheternas makt gentemot människor- och i synnerhet de fattiga kvarstår än idag och det är fortfarande ett ”expert”-samhälle vi lever under där experternas ord väger tyngre än de fattigas.

Frågan om staten och samhället och när det är rimligt att ”agera” gentemot individen är kontroversiellt. Hur man än gör verkar det bli fel. Det är uppenbart att man har brustit och kränkt människor i Sverige samtidigt som man säkert kan påminna sig själv flera fall som fått massmedial uppmärksamhet där man beklagat sig över att samhället eller staten inte ”agerat” i tid.

Definitionsrätten- Att bestämma hur saker och ting ska belysas.

10 Feb

En viktig fråga i den offentliga debatten som föregick det senaste valet var den om brottslighet. Det finns ett direkt samband mellan det sätt som medierna rapporterar om problemet samt verklighetsbilden som människor har om den. Det gäller alltifrån, hur utbredd det är, vilka som begår brotten, samt vilka som mellan raderna kan utläsas vara dess offer.

Ett parti som Sverigedemokraterna vinner en del röster på det här (även andra partier som allmänt talar om hårdare tag drar naturligtvis nytta av det). Genom att påstå (paradoxalt nog, det som medierna de själva anklagar för att vara PK gör) att brottsligheten ökar och att det till mesta dels är  invandrare som är förövarna och svenskarna offren sprids en myt som inte har täckning i verkligheten. Vad som är ännu värre, det sättet man berör brottsligheten på undviker det mest centrala, den sociala ojämlikheten som grund för brottslighet.

Nu är det så att de flesta som inte vill styras av fördomar kan titta i BRÅ:s egna statistik. För det första så stämmer det inte att brottsligheten har ökat. För det andra är det främst invandrarna som är de som råkar mest illa ut. Men kategorin invandrare skulle kunna bytas ut mot en annan kanske ännu mer talande kategori, klass.

Det skulle vara intressant att se hur många människor ur de lägre klasserna, invandrare som svenskar, som anser sig otrygga. Vi skulle dock inte nöja oss med att konstatera att det möjligen är så, utan även problematisera i sådana fall varför det är just i dessa områden människor känner sig som mest otrygga. Sociala nedskärningar slår så klart ut mot den här gruppen, medan de mer välbärgade kan fortsätta att ha det tryggt i sina kvarter med vakter, alarm, privata skolor, privat vård och annat som man kan bekosta själva.

Genom att eliminera den typen av analys och osynliggöra den, kan man istället individualisera strukturella problem. Att Sverigedemokraterna inte förstår att det hänger ihop med social ojämlikhet beror naturligtvis på deras förkärlek att se allt i termer av ”kultur”.  

Det har hävdats att vi i Sverige inte vågar tala om ”invadnringens konsekvenser”, det är nog sannare att det man inte vågar tala om idag är ”klass” och dess sociala konsekvenser. Gör man inte det kuturaliseras problemet, alternativt individualiseras. Så kan den ekonomiska ojämlikheten, som är grunden till brottsligheten, fortgå och ej beröras och människor istället attraheras av missvisande förklaringsmodeller.

Pyramidspelet

10 Feb

Vill du bo centralt i Stockholm och har inga miljoner (eller jobb för att kunna skuldsätta dig) för att köpa dig något i närheten? Lugn. Ställ dig i . Du kan bli aktuell om 10-15 år, i bästa fall (förutsatt att du inte har kontakter och en mamma och pappa som fixar det åt dig).

Stockholm blir en alltmer segregerad stad. Klasstillhörighet är av avgörande betydelse för var man har möjlighet att bo. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter (och det minimala byggandet) har inte enbart medfört att människor som i teorin hade kunnat bo centralt nu får sin potentiella chans krossad. Det har också  gjort att de som redan har pengar (och lätt kan köpa lägenheter i området) kan tjäna ännu mer pengar på bostadsförsäljningsspelet.

Vilka är det som tjänar på spelet då?

Tvärtom, än vad som brukar famhållas, är det inte den ekonomiska mellanskiktet som ökat sin inkomst mest i Sverige, utan den översta. Det är också dessa som framförallt har tjänat på situationen. Medan myten om att ”det går bra för Sverige” sprids massmedialt och olika universitetsämnen och dess lärare talar om för sina elever att vi gått in i en postindustriell era har klimatet på de flesta arbetsplatserna, såväl tjänstesektorn som fabriker, hårdnat. Tempot ökar, arbetstider blir godtyckliga och tryggheten och säkerheten i form av anställningsvillkor blir sämre. För vissa stämmer citatet ”det går bra för Sverige”, men de flesta kan nog inte betrakta sig själva som en del av detta ”Sverige”.

Sverige är, trots att man försöker påtala något annat, ett klassamhälle. Sociologiprofessorn Ahrne har t.ex. visat att 55 procent hör till arbetarklassen och 36 procent till mellan samt högre tjänstemän. Endast 9 procent hör till företagare, inklusive bönder.

Trots det här faktumet, som kan mätas vetenskapligt, rådet det nästintill hegemoni kring tanken om klassamhällets upplösning och det därmed efterkommande postindustriella paradiset. Inte konstigt då att flera politiska partier orienterar sig mot mitten. Alla kunde läsa Sahlins tal inför hennes avgång. Så här sade hon i ett passage ”Att arbeta hårt för att få allt att gå runt och se räntorna stiga, när man tecknat mångmiljonlån för att barnen skulle få växa upp i ett eget hus”. Förstår ni hur människor har det?

Vilka ”människor” som är normen och vilka hon menar framstår tydligt. Det är knappast undersköterskan, städaren, vi alla timanställda, den flexibla arbetskraften som erbjuds genom bemanningsbolag eller ungdomarna som tvingas arbeta under usla förhållanden. Nej. Arbetarklassen finns inte, alternativt, är obetydlig vad gäller att forma politiken efter deras intressen. Istället för att fokus skall ligga på t.ex. uppblåsta priser på bostäder och bankernas profiterande på själva spelet skall fokus ligga på skatter som gör det svårt att betala räntorna.

Sverige har segregerats socioekonomiskt. Detta visar sig också i boendet. Den rika delen tjänar pengar på uppblåsta bostadspriser, genom sjunkande räntor, sänkt fastighetsskatt och ideologin om fortsatta ökade priser.  Staten har använts till att gynna banker som i sin tur gör det möjligt för de rika att berika sig ännu mer.

Genom att staten tar pengar från det allmänna försämras samtidigt arbetarklassens egna bostadsområden, inte minst de så kallade förorterna. Resultatet av detta är sämre skolor, sämre vård och omsorg och en allmän utbredd apati utan framtidshopp.

Läs den utmärkta artikeln med namnet ”Den pantsatta välfärdens land” av Mikael Nyberg på Clarté nr.4-2010, som är grunden för den här texten.

”Det går bra för Sverige nu”

8 Feb

”Det går bra för Sverige nu”. Så brukar även några politiker säga. Men i meningen finns en tydlig kollektivisering farlig att acceptera, för vilka syftar egentligen begreppet ”Sverige” på? Är vi alla som bor i landet en enda stor homogen grupp som alla gynnas per automatik av att det ”går bra för Sverige”?

Naturligtvis är det inte så. Att det går bra för ”Sverige” betyder inte att saker och ting förbättrats för alla som bor i landet, tvärtom är det ett faktum att det blivit allt sämre, inte minst vad gäller de socioekonomiska aspekterna, för många av oss som bor här. Inkomstskillnaderna ökar, boendesegregationen likaså.   

När man säger att det ”går bra för Sverige” åsyftas oftast att det går bra för de ”ekonomiska affärerna” i landet. Det vill säga att det går bra för vissa i Sverige, framförallt storföretagarna. En förutsättning för att det ska gå bra är naturligtvis, ökad produktion och mindre utgifter. Utgifter kan man spara på bl.a. genom personalnedskärningar, lägre löner genom kokurrens av arbetare, svagare fack m.m.

Att det går bra för ”Sverige” hänger ihop med att statsapparaten nyttjas till att underlätta affärerna. Den dominerande tanken är inte ny. Den härrör från den liberala traditionen enligt vilken den ekonomiska utvecklingen gynnas av ett s.k. fritt näringsliv utan statliga regleringar och ingripanden. Sverige har alltmer rört sig mot en ekonomisk politik av det slaget och resultaten har inte låtit vänta på sig. Ett alltmer ojämlikt och otryggt samhälle.

Ur den födds också  brottslighet, social stress, fattigdom, främlingsfientlighet och allmän social misär. När vi nu ser hur huvudstaden alltmer segregeras vad gäller boendet är nästa steg inte långt från att de som har råd att bo där inom en snar framtid börjar känna flåset i nacken och begär stängda kvarter, privata vakter och ökad säkerhet. Det som vi med rätta förfasas över i andra delar av länder kan- om inte utvecklingen hejdas- bli en snar verklighet även i Sverige.

Världens jämlikaste land (del 2)

7 Feb

Ny LO-rapport visar att vd-arna i de 50 största börsbolagen tjänade 2009 lika mycket som 41 industriarbetare. Inte ens på 1950-talet var skillnaderna så stora (beroende på hur ”analytiker” ser på det kan man hävda att löneskillnaderna ”minskat”). När det var som bäst var skillnaden ”bara” 5 industriarbetarlöner. Men de tiderna har snabbt blåst förbi. Politiken som fördes då blev snabbt omodern. Vi skulle ”verklighetsanpassa” politiken till de kraven marknaden ställde för ”ökad tillväxt”. Antingen gick vi med eller så skulle vi ”stagnera” ekonomiskt. Siffrorna visar att de som vann på den här ”verklighetsanpassningen” av politiken knappast var de vanliga knegarna som faktiskt är de som genererar företagens vinster och som skapar utrymmet för dem att öka sin lön. Utan varo- och tjänsteproduktionen som de arbetande skapar, inga höjda löner alltså.  

Finns det någon rationell förklaring till att en vd är värd 41 industriarbetarlöner? Ja, svarar några, det är ju de som har det största ”ansvaret” och de som spelar en ”avgörande” roll. Den här uppfattningen är överskattad. Egentligen grundar sig den här löneskillnaden på att de äger produktionsmedlen och därför anser sig ha rätt till de vinster företaget genererar. De inte bara anser sig ha rätt till det, rent juridiskt är lagen utformad för det. Men en sådan belysning av problemet, med den terminologin, används sällan, precis som att man drar sig för att hävda att den förda politiken varit en tydlig klasspolitik som gynnat den rika delen. Termen ”klass” anses ha spelat ut sin roll i postmodernismens era. Trots, som sagt, en tydlig förd klasspolitik, vilket siffrorna skvallrar om.

Vi får med jämna mellanrum höra att det går bra för Sverige. Statsfinanserna är under kontroll och vår Borg är en ”ansvarig” minister som inte tänker ”slösa” med statsfinanserna. Medan dessa chefers löneutveckling gått som tåget har den relativa löneökningen för de som arbetar knappt ökat. Försvagningen av facket är dessutom en medveten politik just för att vid förhandlingar försöka hålla nere lönerna (ett svagare fack kan naturligtvis inte pressa en starkare part). Idag är det inte ovanligt att en hyra äter upp en tredjedel av lönen för många människor och klassamhällets vidriga siffror är sedan en längre tid tillbaka, åter aktuella.

Vad kan man dra för slutsatser av rapporten?

För det första ett konstaterande om att ”det går bra för Sverige”, gäller framförallt vissa personer i Sverige. Medan barnfattigdom, arbetslöshet, söndertrasandet av trygghetssystem och andra resultat av förd klasspolitik slår mot de mest behövande gör samma politik några få rikare. Det andra är att trots talet om ekonomisk jämlikhet är det ett faktum att vi  är tillbaka i löneskillnadsnivåer som är värre än de från 1950-talet. Och detta kallas att föra en ”modern” och ”ansvarig” politik. Att vd-arna fått det bättre på bekostnad av de arbetande visar samtidigt att staten är en apparat som oftast används för att reglera åt ett viss håll. Kontrollen över den är därför viktig för att kunna föra en mer rättvis politik som inte resulterar i dessa ologiska och orättfärdiga skillnader.

P.s. Betänk att måttstocken i rapporten är industriarbetarens lön. Tänk om man istället använt undersköterskernas? Hur många sådana hade det blivit då?

Världens mest jämlika land

1 Feb

Sverige var, i ett internationellt perspektiv, bara för några decennier sedan ett av världens mest jämlika länder. Anledningen till detta var bl.a en stark fackföreningsrörelse och därmed en stark arbetarrörelse som tryckte på för en politik där välfärden finansierades solidariskt. Modellen åtnjuter stor stöd, än idag.

Genom historien har modellen framförallt motarbetats av dagens Moderaterna. Det finns mängder med ställen på nätet där ni kan hitta exempel på Moderaternas historiska ställningstagande till en rad olika välfärdsreformer, både i textform och ackompanjerade av musik och bilder. Moderaterna vet att modellen har stark stöd därför har deras politik tvingats kablas ut med demagogiska utspel. De har inte heller gjort någon hemlighet av att de strategiskt velat ta ifrån arbetarrörelsen många av dess begrepp (knappast politiken). Svenskt Näringsliv har villigt ställt upp med pengar för denna ideologiska revolution. Svenskt näringsliv förstår att en politik som försvagar arbetarrörelsen är en politik som ger mer vinst för företagen. Det är en medveten klasspolitik som förs utan att ordet klass nämns.

Moderaternas politik skulle bl.a. motverka långtidsarbetslöshet genom att förändra arbetsmarknadspolitiken. Genom att sluta dalta skulle fuskarna tillbaka till arbetet. En av fuskarnas favorit var att ”gå på a-kassa”. Politiken skulle därför rikta in sig på att ”reformera” den. Vidare skulle facket motverkas, men det fick absolut inte presenteras som så, eftersom regeringens medvetna klasspolitik då skulle lysa igenom ganska klart. Ett svagare fack är naturligtvis en svagare part i förhandlingar med arbets”givarna”. Vi hade världens sjukaste befolkning. Därför tog reformerna nu fart även vad gäller sjukförsäkringen. Reformen har gjort att byråkratens uppfattning gäller framför läkarens. Moderaterna tyckte även att det var en stor bit ofrihet att inte kunna vara med och ta ut vinster från den tröga välfärdssektorn. Genom att vissa tilläts tjäna pengar på välfärdstjänsterna skulle den också på beställning effektiviseras. Konkurrens skulle ge både bättre och billigare tjänster. Läs vidare det här inlägget om hur den svenska modellen förstörs dagligen.

Nu kommer även siffror på att barnfattigdomen i Sverige ökar. Det är ett direkt resultat av de ökade klyftorna som regeringens politik lett till. Och det går allt fortare. Klassamhällets vidriga orättvisor är redan här. Medan Sverigedemokraterna anser att allt är invandrarnas fel visar siffrorna att politiken slagit hårdast mot de så kallade invandrartäta områden.

Det ska för klargörandets skull sägas att det partiet som framförallt byggde upp modellen även var de som påbörjade nedmonteringen av den. Med förevänding om att anpassa politiken till ”verkligheten” lade man grunden för vad som senare hänt. Det fråntar de inte det egna ansvaret. Det är därför inte konstigt att väljarna, trots att de stödjer modellen, inte ser skillnad på färg. Och när ingen talar om klass, trots regeringens tydliga klasspolitik, banar det väg för till och med att Sverigedemokraternas tillåts ge lockande förklaringsmodeller.