Tag Archives: Sverigedemokraterna

Definitionsrätten- Att bestämma hur saker och ting ska belysas.

10 Feb

En viktig fråga i den offentliga debatten som föregick det senaste valet var den om brottslighet. Det finns ett direkt samband mellan det sätt som medierna rapporterar om problemet samt verklighetsbilden som människor har om den. Det gäller alltifrån, hur utbredd det är, vilka som begår brotten, samt vilka som mellan raderna kan utläsas vara dess offer.

Ett parti som Sverigedemokraterna vinner en del röster på det här (även andra partier som allmänt talar om hårdare tag drar naturligtvis nytta av det). Genom att påstå (paradoxalt nog, det som medierna de själva anklagar för att vara PK gör) att brottsligheten ökar och att det till mesta dels är  invandrare som är förövarna och svenskarna offren sprids en myt som inte har täckning i verkligheten. Vad som är ännu värre, det sättet man berör brottsligheten på undviker det mest centrala, den sociala ojämlikheten som grund för brottslighet.

Nu är det så att de flesta som inte vill styras av fördomar kan titta i BRÅ:s egna statistik. För det första så stämmer det inte att brottsligheten har ökat. För det andra är det främst invandrarna som är de som råkar mest illa ut. Men kategorin invandrare skulle kunna bytas ut mot en annan kanske ännu mer talande kategori, klass.

Det skulle vara intressant att se hur många människor ur de lägre klasserna, invandrare som svenskar, som anser sig otrygga. Vi skulle dock inte nöja oss med att konstatera att det möjligen är så, utan även problematisera i sådana fall varför det är just i dessa områden människor känner sig som mest otrygga. Sociala nedskärningar slår så klart ut mot den här gruppen, medan de mer välbärgade kan fortsätta att ha det tryggt i sina kvarter med vakter, alarm, privata skolor, privat vård och annat som man kan bekosta själva.

Genom att eliminera den typen av analys och osynliggöra den, kan man istället individualisera strukturella problem. Att Sverigedemokraterna inte förstår att det hänger ihop med social ojämlikhet beror naturligtvis på deras förkärlek att se allt i termer av ”kultur”.  

Det har hävdats att vi i Sverige inte vågar tala om ”invadnringens konsekvenser”, det är nog sannare att det man inte vågar tala om idag är ”klass” och dess sociala konsekvenser. Gör man inte det kuturaliseras problemet, alternativt individualiseras. Så kan den ekonomiska ojämlikheten, som är grunden till brottsligheten, fortgå och ej beröras och människor istället attraheras av missvisande förklaringsmodeller.

Annonser

Samhällsklimatet gynnar fascistiseringen

31 Jan

Nya opinionssiffror visar att Sverigedemokraternas framgångar håller i sig. För att göra någonting åt det föreslås att vi ska ”våga tala” om ”invandringens konsekvenser”. Alltför länge har vi varit tysta om de mängder av problem som är förbundna med detta. ”Tystheten” kring problemen har enbart gynnat Sd. Antingen för att de fritt fått sprida sitt budskap- oemtosagda- eller för att de får ”sympatiröster” för att deras favoritämne ”tystas”. Historiens gång bestäms tydligen fortfarande i idéernas värld varpå det anses meningslöst att finna orsaker (och därmed förslag på förändringar) i materiella omständigheter.

Myten om ”tystheten” kring problemet har fått sanningshalt. Men alla som är sugna på att göra en egen research och testa om tesen att  ”invandringens konsekvenser” inte diskuteras i Sverige kan lätt surfa in på något mediearkiv och exempelvis digitalt söka på ordet ”invandring”/”invandrare” och se efter hur många träffar man får (sök gärna brett så att ni får med alla tidningar, om man nu söker tidningsatiklar). Naturligtvis rör det sig om alla slags ämnen, men ingen som gör en sådan liten amatör research kan någonsin hålla med om att ”invandringens konsekvenser” inte diskuteras i Svenska medier. Än mindre kan man göra det när man väl genomfört en regelrätt vetenskaplig undersökning kring detta. Att bemöta Sd går därför uppenbarligen  inte främst genom att debattera deras favoritämne (snarare har sättet detta gjorts på gynnat dem) eller att gå de tillmötes på det här planet. Det mest effektiva medlet mot fascistisering av samhället är ett mer ekonomiskt jämlikt och rättvisare samhälle.

Kan historien lära oss något om Sverigedemokraternas framgångar?

Mariategi, en peruansk marxist, skrev en ytterst intressant artikel om Mussolinis framgångar efter första världskriget. Orsakerna han ser till deras framgångar har skrämmande likheter med Sd:s idag på hemmaplan. Samhällsklimatet.

Mariategui redogör för hur det då i det Italienska samhället fanns en utbredd tanke om ”förlust” och ”skyldiga” till Italiens ekonomiska situation. ”Nationen” blev förlorare i kriget och det fanns ett samhällsklimat av depression och nederlag. De ”skyldiga” till förlusten var socialisterna som med sin pacifism hade motverkat Italiens intressen. Det är inte långsökt att se likheterna mellan ”förlusten” av det trygga folkhemssverige och de ”skyldiga”  hos vänsterns och deras invandringspolitik och tankar om mångkultur.

I det klimatet lockades medelklassen av chauvinistiska nationalistkänslor. Ställda mellan två val, fascism och socialism föredrog medelklassen och borgerligheten fascismen. Men fascisterna tog sympatier från alla håll. Även från socialister och anarkister. Just blandningen av människor från olika sociala skikt gör fascismen intressant som jämförelse till Sverigedemokraterna idag. Sd hyser bland sina led en salig blanding av människor. Rasister, arbetare, medelklass, missnöjda sossar, tidigare moderater, konservativa männsikor m.m.

Fascisterna i Italien vägrade att uppfatas som ett parti, man ville vara en rörelse. I och med den saliga röran man bestod av fanns en blandning i politiken både från konservativa, liberala och syndikalistiska tankar. Det är lätt att se likheterna med dagens Sverigedemokraterna. Sd talar om sig själva som den nya rörelsen i Sverige. En rörelse för alla- ”svenskar”.

Men det var inte Mussolini som uppfann fascismen precis som det inte var Åkesson som uppfann Sd. Det var de sociala omständigheterna som gav upphov till att en människa som Mussolini kunde nå framgångar precis som det idag är dessa omständigheter som ligger bakom Åkessons framgångar. För att motverka att historien idag i Sverige ska upprepa sig den lik i Italien krävs därför mycket mer än ”debatt” och ”samtal”. Det är bråttom. Att förlita sig på högern i den här kampen kan lätt resultera i ett framtida scenario där medelklassen igen måste välja mellan fascism och socialism och där det troliga blir att de återigen väljer den sidan. Det ser man tecken på redan nu.

Läs förresten ett utmärkt inlägg om samma ämne.

Räcker det att (sam)tala?

26 Jan

Igår publicerade DN en debattartikel skriven av Åkesson. I vanlig ordning innehöll den stereotyper, utpekanden och kollektivisering. DN: fråntar sig ansvaret för det samhällsklimat som man därmed bidrar till att upprätthålla och skyddar sig själva i vad de kallar för ”yttrandefriheten”. Man publicerar, därför att ”alla” röster måste komma till tals, hur odemokratiska de än må vara, heter det. Människor är förnuftiga nog att utifrån denna ”idéernas marknad” ställa sig på den sida med de mest rationella argumenten (så lyder idealet).

Därför kan man även, i linje med detta, läsa hur etablerade politiker svarade Åkesson och vips så har vi en debatt kring ämnet, det som kallas för en offentlig diskussion (där vissa är inbjudna, några som primary definers andra som utfyllnad, alla noga utvalda med ett syfte)

Samtal i all ära. Men vad händer om de största aktörerna i samtalet missar målet?

I den liberala formen av demokrati vi har är tanken den att alla problem ska diskuteras, alla ska komma till tals, olika åsikter ska framföras och förhoppningsvis är vi rationella nog att stödja de argument som är mest hållbara (som vanligt glömmer- alternativt ignorerar- de som förespråkar detta att våra samhällen är indelade i klasser och att vissas röster- de som i egenskap av ”individ” representerar de mäktiga- därför hörs mer än andras).

När det gäller att motverka rasismen läggs därför stor kraft i ”bemötandet” (samtal och diskussion) och tillåtandet  av dessa åsikter, hur odemokratiska de än må vara. Tanken är att odemokratiska partier inte kan motverkas genom odemokratiska medel. Samtal är enda lösningen.

Men har t.ex. partier som Sd växt på grund av att de lyckats använda rationella argument i det offentliga ”samtalet”? Om svaret är ja, hjälper det naturligtvis att tro att de även kan motverkas genom diskussion. Om svaret däremot är nej, att de växt på grund av strukturella faktorer, större ekonomiska förändringar i samhället, så måste svaret bli att det  inte är främst ”att ta debatten” som gäller utan att förändra de materiella omständigheterna som ger upphov till främlingsfientlighet.

Det räcker alltså inte med att samtala. Tyvärr är jag  rädd  för att den dominerande föreställningen idag bygger på en övertro till samtal och att man därmed missar målet. Samtal i all ära men det är de strukturella faktorer som ger upphov till främlingsfientlighet vi måste komma åt  för att på allvar få bort rasismen. Så länge föreställningen bygger på att samtal kommer att rädda Sverige från det samhällsklimat vi har idag (och nedmonteringen av välfärdsstaten fortsätter i skuggan av detta) så kommer främlingsfientligheten att fortsätta växa. Inget samtal kan hindra detta.

Sverigedemokraterna är ett högerparti

5 Jan

För en tid sedan skrev jag om Sverigedemokraternas make-over. Då handlade det främst om hur man aktivt arbetat för att förändra sin offentliga framtoning. Rasismassociationerna skulle motverkas. För att opinionen skulle ”acceptera” den nya bilden räckte det inte med en retorisk förändring (även om det är den mest tydliga och uppenbara förändringen) det behövdes också ”materiella” bevis. Med andra ord: vad man sade var mindre viktigt än vad man faktiskt gjorde. Det är mot ljuset av detta som man skall se diverse uteslutningar av medlemmar ur partiet. Ju fler sådana handlingar desto större trovärdighet skapas i den offentliga ”imagen”.

Samtidigt som Sverigedemokrater aktivt försökte/försöker rentvå partiet från dess rasistiska historia genomfördes parallellt ännu en politisk strategi (förmodligen med inspiration från andra liknande partier runtom i Europa). Partiet skulle inte tillhöra någon traditionell höger-vänster skala, man skulle istället skapa bilden av sig själva som ett anti-etablissemang parti som gick bortom en sådan klassificering och istället bara var det ”folkliga alternativet”.

Det är ingen hemlighet att det idag i vårt samhälle råder en utbredd apati mot partipolitik. Den liberala formen av demokrati har inte inneburit det lyckorike för alla som förutspåddes och utlovades. ”Historiens slut” blev istället början på en tid där den ”politiska förnyelsen” snarare var en tillbakagång till 1900-talets tidiga glansdagar (Sämre sociala skydd, nedmontering av välfärdsstaten, sämre arbetsmiljö, ”flexibel arbetskraft”, fackföreningar motverkas m.m listan kan göras lååång).

I det liberala segerruset fanns naturligtvis förlorare. Människor som blev av med sina jobb och som samtidigt förlorade alltmer av det sociala skyddet när välfärdsstaten nedmonterades. Människor vars kunskap blev överflödig när strukturomvandlingen (produktion flyttas till billigare länder) tog fart. Dessa människor såg/ser att Sverige försämrats/försämras. Sverige har gått, från att tidigare ha varit- internationellt sett- ett relativt jämlikt land till att återigen vara ett alltmer utpräglat klassamhälle. Ett klassamhälle där vi lever i olika världar fast i samma land. Den här alltmer differentierade verkligheten bidrar även till att förståelsen, empatin och solidariteten med de mest utsatta försvinner.

Parallellt med de senaste decenniernas utveckling har Sverige samtidigt tagit emot många flyktingar och invandrare. För många kan det därför te sig ganska enkelt att peka ut boven i dramat: Invandrarna. Sverige har försämrats samtidigt som en massa invandrare kommit hit. Slutsats= Det är invandrarnas fel. Eftersom den här känslan finns överallt kan den också lätt exploateras. Det är alltid enklare att förlita sig på okomplicerade verklighetsförklaringar än att problematisera dem.

Sverigedemokraterna har fångat känslan. De förklär den i kulturella termer. De vill att du ska tro att det handlar om ett nytt parti, ett parti som går bortom höger-vänster skalan. De etablerade högerpartierna vill inte kännas vid att rasism och nazism är en högeravart. Istället får vi lära oss att nazism och kommunism är ”samma sak”. Vill man söka svar på saker och ting är det alltid lättare att analysera vad man gör snarare än vad man säger. Inget kunde vara mer tydligt än det här och det här.

SD fortsätter med sin makeover

17 Dec

En Sd-politiker uppmanas att lämna partiet sedan han gett ett begåvat förslag på hur man skulle kunna hålla muslimer borta: Spika upp grishuvuden i ytterdörren. Uttalandet om muslimer gjordesfacebook. Tydligen ska det vara samma kille som det figurerat ett klipp med på youtube och diverse andra sidor. Ni vet, han som ansåg att fornminnen, julafton och midsommar var hotade.

Sd är medvetna om att för att vinna opinionen krävs förändring vad gäller den offentliga framtoningen. Alla vet att partiet har sina rötter i rasistiska organisationer. Det är alltid utgångspunkten. Inom loppet av tio år har det skett en förändring i mediernas syn på Sd. Från början, när de började få ökad stöd, var det brukligt att kalla de för ”främlingsfientliga”. Med tiden har alla beteckningar som oftast föregick partinamnet försvunnit mer och mer. Partiet betecknas nu allt som oftast, kort och gott, för Sverigedemokraterna.

Partiet har, på eget initiativt, försökt att aktivt rentvå sig från alla nazistiska och rasistiska kopplingar. Den bästa lösningen på problemet var dock inte att utesluta flera öppet rasistiska medlemmar utan att man förändrade både sin framtoning och sin retorik, alltså man kastade kläderna, slutade heila, lät håret växa och man förändrade sättet att tala om invandrare. Nu skulle man inte tala i rastermer eller använda ord som skulle kunna associeras till rasism. De började tala ”kultur”. Det är en skicklig retorisk förändring. Talar man ”kultur” är det inte lika lätt att placera in de i ett rasistiskt fack. Det har journalister och andra erfarit. Inte minst kritiserade från liberalt håll när de associerat de med rasism. Men att tala om ”kultur” i essentialistiska termer är- om inte rasistiskt- det närmsta man kan komma.

Sd har varit skickliga på att använda det lilla medieutrymet man tidigare fått. Varje gång associationerna till rasism nämns är man snabba med att klargöra att det var dåtid, att man nu rensat fint och att alla som vill kan läsa partiprogramet. Där står inget som kan betecknas som rasistiskt (men betänk synen på kultur om ni ids läsa partiprogrammet).

Uppmaningen till mannen om att lämna partiet på grund av dessa uttalanden ska nog ses i ljuset av detta, Sd:s makeover. Offentligt är det viktigt att inte öppet uttala sig på ett visst sätt som kan få negativ uppmärksamhet och tolkas som rasistiskt. Det handlar om strategiskt opinionsbilding. Det förstör det enorma arbetet som det ändå måste vara att försöka rentvå sig från nazism och rasism.

Om patiet är konsekvent med uppmaningen till mannen på grund av dennes islamhets så väntar vi med spänning på att alla ur Sverigedemokraterna avgår.

Visste ni inte att vänstern var nazistiskt?

26 Jan

Alexander Bard, liberal, kommer fram till slutsatsen att S väljare tävlar om samma väljare som SD. De är båda folkemsnostalgiker, Socialdemokrater och Sverigedemokrater.

Att den dominerande liberala föreställningen sedan två decennier velat likställa nazism och kommunism, nu även socialdemokrati, med nazism har varit uppenbart. Det som pågått/pågår är en ideologisk och historisk revisionism där man vill avsäga sig ansvaret att, ur ett klassperspektivt, varit anhängare, samverkande och tillmötesgående gentemot fascister och nazister från höger håll.

Under andra världskriget var det främst krig mellan två stater, det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen. Liberalerna var sidoaktörer, sådana som Hitler trodde skulle gå att föra diplomati med (vilket man bevisligen gjort långt tid innan kriget bröt ut). Huvudfienden för nazisterna var den ryska bolsjevismen, inte liberalismen. Antalet döda vittnar om att så var fallet för den som tvekar.

Rädslan för att vänstern återigen ska mobiliseras i takt med liberalismens tillkortakommanden gör att man hittar på de mest korkade sambanden. Bards hela artikel är ett typexempel på liberal trams. Här nedan ska vi gå igenom punkt för punkt vad han argumenterar för.

Först måste det sägas dock att för alla oss som förstått att vänstern alltid varit i motsatsförhållande till fascistiska och rasistiska rörelser blir det hela komiskt när alla rörelser blandas i en salig röra utifrån lösa grunder.

Vi vet att en samhällsanalys ska göras utifrån klass och inte nationer eller raser. Samhället består av olika klasser där det råder en ständig kamp om makten. Denna kamp regleras av staten. Staten ses därför som i de härskandes händer och som ett verktyg för att säkra elitens dominans i ett samhälle. Denna grundläggande marxistiska synsätt delas knappast av fascister eller rasister (inte ens av alla socialdemokrater). Redan här borde likheterna vara totalt utraderade då detta är kärnan i en socialistiskt analys.

Bards slutsats i hans text (läs den!) att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och kommunister är alla ”extremvänster” bygger på främst två argument:

1. Mussolini, den ledande fascisten i Italien, tidigare var en socialistiskt agitator innan han blev fascist (slutsatsen är därför att socialism och fascism är samma sak)

2. Vurmen för folkhemstanken och idéen om att skapa ett ”perfekt samhälle” med hjälp av ”social ingenjörskonst” (rashygienen likställs de socialdemokratiska tvångssteriliseringarna)

Att de svenska tvångssteriliseringarna utgjorde Socialdemokratins största paradox håller nog de flesta med, även till vänster. Problemet med Bard och alla liberaler som hämtar inspiration i böcker som ”makten över barnen” av Runcis (för övrigt en intressant bok, speciellt när hon nämner medelklassen och överklassens roll i utpekandet av ”normalitet”och de många offren från arbetarklassen men även alla ”experters” roll i det hela. Tyvärr fokuserar liberaler enbart på analysen när Runcis beskyller den socialdemokratiska rörelsen för det hela), är att de vill skuldbelägga Socialdemokratin för allt elände. I och med att liberaler sällan söker förklaringar i historiska sammanhang och klassaspekter görs en rörelse ansvarig för hela rashygienstanken. Det är att göra det hela för lätt för sig.

Sanningen är den att tanken om att skapa ”pefekta” individer, utifrån ras eller sociala aspekter”, inte är ett barn av Socialdemokratin utan av ”modernismen”, och har sina rötter i upplysningen idéer. Detta betyder att alla- även högern- betraktade det hela, då det skedde, med ro. ”Samhällsekonomiskt” försvarbart, var det.

Att Bard menar att individen innan folkhemmet och den onda staten kom in i bilden levde mer fritt kan säkert alla som levde unde misär och tvingades emigrera till USA av hunger intyga (genom historiska berättelser av den tiden).

Bards liberala analys håller inte. Att välja ut en del av den dåliga sidan av folkhemmet och låta den representera helheten är missvisande. Naturligtvis ska man diskutera dessa otroligt negativa sidor, men gärna utifrån, ett vidare socialt och historiskt sammanhang. Att göra det som Bard, att se det man vill se och ignorera resten, är bara politiskt och historiskt trams som har som syfte att smutskasta en hel rörelse, arbetarrörelsen och dess kollektivistiska tankar.

Genom att blanda nazism, fascism, sverigedemokrater, socialdemokrater och kommunism och kalla alla för ”extremvänster” bidrar han med sin artikel enbart till att försvåra en förståelse av historien. Allt i postmodernistiskt anda. Vänster och höger är ju samma sak och nazister och kommunister likaså. Kvar, mitt emellan dessa totalitära extremister (som egentligen inte vet bättre än att de står för samma sak), finns frihetens avantgardistiska trupp, liberalerna…

Ökad stress, extremism och tvång

1 Jun

Nyheten om att tvinga elever till sexualundervisning för frihetens skull kan ses som en flirt med de högerextrema krafterna i landet, de som tycker att vi daltar för mycket med invandrarna. Anledningen till att det kan ses som så är utpekandet av klumpkategorin ”invandrare” som problemet trots det faktum att flera ”etnisk svenska kristna” också vägrar att låta deras barn delta i undervisningen (betänk KD:s tidigare motstånd)

Klimatet mot ”invandrare” har hårdnat i Sverige alltsedan 1990-talet då lasermannen på fullaste allvar trodde att hans gärningar backades upp av samhället. Han trodde det med tanke på samhällsdebatten som pågick. Det så kallade offentliga samtalet.

Till exempel har vi idag fått ett parti som heter Sverigedemokraterna som vill ”stimulera återvandring” (jag slutar aldrig att imponeras över människans val av ord för att definiera verkligheten. En av de bästa jag hört hittills är ”arbetsbefriade” för att referera till någon som står utan arbete. Kan det bli vackrare?)

Även SD har gått igenom förändringar sedan 1990-talet. BSS har blivit SD, rakade huvuden och hängsler har bytts ut mot normaliserade frisyrer och kostymer. De mest extrema ordvalen har bytts ut mot sådana som jag exemplifierade med ovan, ”stimulera återvandring”. Associationerna och konnotationerna behöver inte alls bli negativa med sådana ordval. Vissa i det partiet förändras dock aldrig och deras ordval avslöjar flera av de som det de är. Rasister. Hur ska vi annars tolka de orden en SD medlem uttrycker angående hennes uttalande? 

”Nej, kränkande är de inte. Jag tål ju vilken kritik som helst, om det är konstruktivt och något kan göras åt det. Och här kan ju mycket göras. För att människor kan ju avmaskas och plugga vidare. Det är inte hopplöst”

Avmaskas? Nåja det kanske är ännu ett ”skämt” från ”humoristiska” SD?

I ekonomiska kristider avslöjar sig de flesta som det de är, så föreslår man t.ex att reglerna för arbetstiderna ska luckras upp. Det ska bli lättare att beordra övertid. Arbetaren trängs tillbaka ännu mer. Med en av europas högsta arbetslöshetssiffror för ungdomar har vi en tickande bomb. Jag har läst artiklar där flera unga  t.ex. röstar på extremhögerpartier i skolval. Skolval är som bekant maktlösa men de ger oss en fingervisning om vad som håller på och sker. Ekonomiska kristider leder till ökad stress, extremism och krav på tvång. Ilskan projiceras på andra. Bitterheten riktas mot ”de andra”.

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera detta. Att det blir en nyhet i Sverige och ska ”bekräfta” de auktoritära dragen hos Chavez är inget annat än propaganda. Visst hade det varit kul (om vi ser politik som underhållning) att få en debatt mellan Vargas Llosa, känd författare från Peru och tidigare i historien vänsterman, och Chavez, Venezuelas president.

Men allvarligt tror ni t.ex. att den tidigare USA presidenten Bush skulle tackat ja till en politisk debatt med t.ex. Eduardo Galeano? Sedan när och var i t.ex. Europa diskuterar presidenter i tv-sända debatter med ”intellektuella”  som dessutom inte ens bor i landet? Varför ska Chavez göra det?

Både Vargas Llosa och Castañeda som omnämns i artikeln skulle kunna bidra mycket mer på deras egna hemmaplan (Peru och Mexico). Där lever och frodas korruptionen inom politikerkåren, polisen och rättsväsendet.