konsten att blanda ihop äpplen och päron

De la Reguera måste vara någorlunda insatt i latinamerikansk historia, antar jag, därför är han den som är ansvarig för bevakningen av kontinenten.

Med vetskap om att han måste vara kunnig i latinamerikansk historia är det sorgligt att han ägnar sig åt att blanda ihop äpplen och päron.

Latinamerikas historia är fylld av auktoritära ledare säger han. Ja men. De flesta av dessa tidiga kolonialherrar blev med åren caudillos och muterades sedan i militära diktatorer. Alla med stöd av de ”fria” politiska högerkrafterna i det föregående seklet. Det vet De La Reguera, om han läst Latinamerikansk historia.

Kommunistregimen han nämner som exempel i kontinenten har en sådan historia. Den kom till just som ett svar mot århundraden av plundring, kolonialism, imperialism och diktatorer. Det vet han. Vare sig vi vill eller inte var Kubas revolution först och främst en nationell befrielse mot sådant.

Att auktoritära ledare skulle vara ”tradition” i latinamerika är närmast en skymf mot oss latinamerikaner. Tradition är något som överförs från generation till generation och som har en bred acceptans bland befolkningen. Menar De la Reguera på fullaste allvar att vi latinamerikaner hyser en förtjusning grundad i vår tradition för Pinochet, Somoza, Stroessner, Banzer, Trujillo och Videla bara för att nämna några herrar som aktivt stöddes av de politiska högerkrafterna i respektive land?

Om han menar det är det inget annat än skymf mot latinamerikaners intellektuella förmåga. Jag vill påminna honom att hans egna kontinent, Europa, har de största auktoritära ledarna som någonsin uppträtt i den här planeten. Det vet han, om han är historisk bevandrad.  Är det europeisk tradition att hysa sådana som Hitler, Mussolini, Franco, Napoleon och Stalin?

De la Reguera likställer 1900-talets militärdiktaturer med Kubas. Hur är det möjligt? Eftersom jag antar att han läst historia är jämförelsen oseriös och tendentiös. Det vet han. Kuba må vara diktatur i hans ögon men man kan inte utifrån intellektuell hederlighet jämföra det med de höger fascistoida diktaturerna som funnits i kontinenten. Det är oseriöst och det skulle ingen seriös historiker göra. Det gör för den delen ingen Latinamerikan, inte ens presidenterna (möjligen Uribe).

I Sverige verkar bilden av Kuba vara svartvit. Antingen är man en rabiat antikommunist eller en blind hyllare av revolutionen. I Latinamerika är bilden annorlunda. Vi som upplevt diktaturer vet att det är skillnad på diktatur och diktatur. Guatemalas president som befann/befinner sig på Kuba bad Kuba om ursäkt å landets vägnar för att Guatemala upplätt sitt territorium för grisbukten invasionen. Chiles president besökte nyss ön. Latinamerika har en mycket mer nyanserad bild av Kuba än vad som finns i det här landet.

Att det överhuvudtaget går att jämföra 1900-talets latinamerikanska diktaturer med Kuba i Sverige bygger på att den historiska kunskapen om latinamerika i landet är begränsad. Ingen kan gå emot en sådan dominerande fastslagen sanning. Vissa som skulle kunna väljer att tiga för att inte få ett mediedrev emot sig.

Slutligen fortsätter De la Ruegera att blanda ihop äpplen och päron när han säger att Uribe, colombias ”demokratiske” president också går runt i sådana tankebanor som de andra folkvalda ”diktatorerna” Chavez, Correa och Lula.

Skillnaden är att Uribe inte ens har tänkt tanken om att kalla till ett val om det. Han vill bestämma det utan att folket ska få rösta. Det vet De la Reguera.