Världens jämlikaste land (del 2)

7 Feb

Ny LO-rapport visar att vd-arna i de 50 största börsbolagen tjänade 2009 lika mycket som 41 industriarbetare. Inte ens på 1950-talet var skillnaderna så stora (beroende på hur ”analytiker” ser på det kan man hävda att löneskillnaderna ”minskat”). När det var som bäst var skillnaden ”bara” 5 industriarbetarlöner. Men de tiderna har snabbt blåst förbi. Politiken som fördes då blev snabbt omodern. Vi skulle ”verklighetsanpassa” politiken till de kraven marknaden ställde för ”ökad tillväxt”. Antingen gick vi med eller så skulle vi ”stagnera” ekonomiskt. Siffrorna visar att de som vann på den här ”verklighetsanpassningen” av politiken knappast var de vanliga knegarna som faktiskt är de som genererar företagens vinster och som skapar utrymmet för dem att öka sin lön. Utan varo- och tjänsteproduktionen som de arbetande skapar, inga höjda löner alltså.  

Finns det någon rationell förklaring till att en vd är värd 41 industriarbetarlöner? Ja, svarar några, det är ju de som har det största ”ansvaret” och de som spelar en ”avgörande” roll. Den här uppfattningen är överskattad. Egentligen grundar sig den här löneskillnaden på att de äger produktionsmedlen och därför anser sig ha rätt till de vinster företaget genererar. De inte bara anser sig ha rätt till det, rent juridiskt är lagen utformad för det. Men en sådan belysning av problemet, med den terminologin, används sällan, precis som att man drar sig för att hävda att den förda politiken varit en tydlig klasspolitik som gynnat den rika delen. Termen ”klass” anses ha spelat ut sin roll i postmodernismens era. Trots, som sagt, en tydlig förd klasspolitik, vilket siffrorna skvallrar om.

Vi får med jämna mellanrum höra att det går bra för Sverige. Statsfinanserna är under kontroll och vår Borg är en ”ansvarig” minister som inte tänker ”slösa” med statsfinanserna. Medan dessa chefers löneutveckling gått som tåget har den relativa löneökningen för de som arbetar knappt ökat. Försvagningen av facket är dessutom en medveten politik just för att vid förhandlingar försöka hålla nere lönerna (ett svagare fack kan naturligtvis inte pressa en starkare part). Idag är det inte ovanligt att en hyra äter upp en tredjedel av lönen för många människor och klassamhällets vidriga siffror är sedan en längre tid tillbaka, åter aktuella.

Vad kan man dra för slutsatser av rapporten?

För det första ett konstaterande om att ”det går bra för Sverige”, gäller framförallt vissa personer i Sverige. Medan barnfattigdom, arbetslöshet, söndertrasandet av trygghetssystem och andra resultat av förd klasspolitik slår mot de mest behövande gör samma politik några få rikare. Det andra är att trots talet om ekonomisk jämlikhet är det ett faktum att vi  är tillbaka i löneskillnadsnivåer som är värre än de från 1950-talet. Och detta kallas att föra en ”modern” och ”ansvarig” politik. Att vd-arna fått det bättre på bekostnad av de arbetande visar samtidigt att staten är en apparat som oftast används för att reglera åt ett viss håll. Kontrollen över den är därför viktig för att kunna föra en mer rättvis politik som inte resulterar i dessa ologiska och orättfärdiga skillnader.

P.s. Betänk att måttstocken i rapporten är industriarbetarens lön. Tänk om man istället använt undersköterskernas? Hur många sådana hade det blivit då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: