Sverigedemokraternas psykologiska dilemma

9 Jan

Läser en intressant artikel idag om Sverigedemokraterna. Roligt att få ett psykologiskt perspektiv på främlingsfientlighet. Sett ifrån det här synsättet grundar det sig i rädsla för det okända. Artikelförfattaren går igenom delar av SD:s partiprogram och visar på hur denna rädsla tar sig i uttryck.

För sverigedemokraterna tycks det vara självklart vad som menas med ”svensk” men när de väl får frågan vad de menar ”svensk” eller vad som utgör den svenska identiteten brukar de säga, att de rör sig om oskrivna koder och regler som är svåra att förklara, att det krävs mer tid till att göra det. Naturligtvis är det en strategi för att undvika att ge ett rakt och ärligt svar. De har fått all tid i världen att bygga upp sitt partiprogram och inte blir man klokare av att läsa den, när det gäller att förstå och fånga in ”svenskheten”.

Många som tycker att det vet vad ”svenskhet” är har förmodligen inte problematiserat begreppet. Förklara detta någon som kan ”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

Tänk på citatet ovan igen. Det innebär att både du och det omkringliggande samhället måste se dig som innehavande av en svensk identitet (som inte preciseras) för att du ska betraktas som sådan (av den svenska kulturanden?).

För många är det första nog inga problem (även om självbilden oftast bygger på vad andra har för uppfattning om en). Det som är kruxet är det andra, hur det omkringliggande samhället ska se på en.

Om det är Sverigedemokraterna som ska sätta normer och regler för vad som är svenskt blir det få som kommer att förbli eller kunna bli svenskar. Räcker det att man är född här? Hur många generationer bakåt i tiden ska vi leta spår av ”invandring”? Vilken ”svenska” ska man tala, dialektiskt för att vara ”svensk”? Vilken religion ska man tillhöra? Vilken klass lämpar sig bäst som normsättande för socialt beteende att få kalla sig ”svensk”?

Artikelförfattaren för intressanta resonemang och menar att en del av svenskheten är att vara tolerant. Naturligtvis finns mängder med toleranta svenskar men frågan är om även det är att sticka ut hakan för mycket? Vad säger till exempel alla minoritetstgrupper i Sverige som ”försvenskats” på grund av icke-tolerans? zigenare, samer och folk från Tornedalen?

Och vad ska vi säga om den svenska toleransen när tvångsteriliseringarna var som värst på icke-önskade samhällsvarelser? När hundratals kommunister fick sitta i arbetsläger i ställen som t.ex. storsien? Eller när dessa registrerades före och under andra världskriget och senare i samband med IB-affären?

Problemet med de som vill banka in begrepp i en nationalitet är att de oftast bara vill kännas vid av positiva egenskaper. Allt det negativa får de andra stå för. Sverigedemokraterna är experter på att peka ut ”de andras” kultur när det gäller våld, kriminalitet och och olika typer av sexualbrott. Allt det negativa är ju inget vi kan ha i vår egen kultur.

Den psykologiska rädslan för det främmande är något som exploateras flitigt av olika politiska partier (till höger). Speciellt i ekonomiska kristider. I tider av apati. I tider då missnöjet med livet är som värst.

Ett svar to “Sverigedemokraternas psykologiska dilemma”

  1. Jonas januari 9, 2010 den 3:54 e m #

    Bra inlägg, ett kristet parti som vill driva högerpolitik(läs deras partiprogram) försöker spela på att det är de som vill slåss för jämställdhet, emot religionens makt i samhället och för den breda massann välstånd…

    Mvh Jonas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: