Arkiv | Världen RSS feed for this section

Revolutionens logik- att säkra pengarna

13 Feb

Då kommer uppgifter fram nu om att den USA, EU och Israel uppbackade diktatorn Mubarak försökt säkra familjens (Egyptens folk) tillgångar.

Läge att läsa den här texten igen. För den som inte orkar läsa hela artikeln kan ett passage ändå vara värd att läsa:

”När den första strategin inte hjälper försöker man rädda sig kvar vid makten genom att etablera allianser med några ur de revolterande. Hjälper inte det heller (vilket det ibland faktiskt gör) är nästa steg att så snabbt som möjligt pumpa ut de miljarder som man roffat åt sig från människorna som arbetar och säkerställa dessa i någon bank. Direkt efter måste man ringa till någon allierad för att höra om de kan bistå i flykten på något sätt.  När revolten har massiv stöd (som nu är fallet) kommer denne allierad (USA och västvärlden) att vända diktatorn ryggen och retoriskt ställa sig på de revolterandes sida (bara för syns skull, innerst inne är man väldigt oroad och bakom kulisserna planeras olika sätt för att inte förlora kontrollen och makten man hade med hjälp av marionetten). Det finns alltid någon allierad någonstans som är redo att ta emot diktatorn”

”Böghög” på Mubarak

6 Feb

I den massmediala offentligheten sägs att både USA och EU ställt krav på Mubarak om hans omedelbara avgång. Kanske sant, vem vet. Vad vi däremot med all säkerhet vet är att den nu bespottade diktatorn under flera decennier stöddes av de som idag offentligt kastar sten på honom, USA och EU. Deras stöd möjliggjorde att han även hann lägga på sig en och annan slant.

Men det verkar vara ”alla ska med i (revolutions)tåget” tider nu i den massmediala rapporteringen. Ankomsttiden för tåget överraskade alla dem och det blev bråttom att hoppa på tåget när upproret var igång.

Det är visserligen bra om de nu stödjer upproret. Men man kan inte låta bli att förundras över hur skribenter som tidigare ignorerat (alternativ censurerat) det faktum att Egyptierna gjort motstånd mot regimen genom t.ex. hundratals strejker nu helt plöstligt framstår som de främsta demokratikämparna.  

Att USA hållit diktatorn om ryggen är något som dessa skribenter visste även innan revolten satte igång. Det är t.ex bara Israel i den regionen som tar emot mer militär bistånd än Egypten. Att det torteras i landet är vida känt. Att den ekonomiska ojämlikheten är skandalös kan de till och med hinna se om de åker till någon turistort i landet.

Metaforen av en skolgård där alla kör ”böghög” på Mubarak känns träffande..

Köp våra vapen så snackar vi sedan

5 Feb

Ledande regeringsföreträdare i USA, EU och Sverige har nu officiellt ställt sig bakom protesterna i Egypten. Så även Fredrik Malm som jag kritiserade igår (inlägget och hans svar kan ni läsa här).  Märk väl ordvalet: protesterna. Man ställer sig bakom protesterna inte revolutionen. Ordvalet är en varningsklocka som man bör ha i åtanke. 

Man säger i dagsläget inte så mycket mer än att man stödjer protesterna, desto mer säger man om den roll USA och Väst sedan skall spela i Egypten. Det är att ”hjälpa” de demokratiska krafterna i demokratiseringsprocessen. Vad ”hjälp” betyder i sammanhanget och vilka som kommer att få hjälpen är därför villkorad och hänger ihop med att dessa delar USA:s, Väst:s (och kanske Malms?) tankar om vad demokrati är. Inblandingen och styrningen av Väst kallas ”demokratiseringsprocess”.

Den dominerande föreställningen vad gäller begreppet ”demokrati” gör en åtskillnad mellan det ”politiska” och det ”sociala”. Det innebär att det i praktiken räcker med att ett land har flera partier, flera medier, och ger sin befolkning rätten att rösta var fjärde, femte eller sjätte år (eller vad nu det specifika landet bestämt) för att betecknas som demokratiskt. Uppfyller landet i fråga dessa krav (finns flera egentligen men texten blir för lång om man ska problematisera även dem) är man ett demokratiskt land. Inget sägs om att länderna skall bekämpa fattigdom, korruption och social missär och utslagning för att betecknas som demokratier. Man behöver inte ens erbjuda sin befolkning rätten att äta- som är en nödvändighet för att överleva, eller elementär social service som utbildning och vård.

Man kan därför som t.ex. Colombia betecknas som ett demokratiskt land, eftersom det officiellt finns flera partier, medier och människor får rösta med jämna mellanrum. Att fackföreningsmän mördas, att journalister som inte skriver det makten vill läsa kidnappas och försvinner, att den sociala misären är utbredd, att människor beroende av sin klass antingen kan utbilda sig eller inte, få vård eller ej, att storföretag pumpar ut pengar, att naturtillgångarna tillfaller någon rik människa eller grupp i Väst, det är en diskussion som inte har med ”demokrati” att göra. Det är ”kommunistiskt svammel”.

I Egypten har varken de ”sociala” demokratiska aspekter eller de ”politiska” respekterats. Medan kritiken från höger sträcker sig till att vara en kritik på det ”politiska” planet måste kritiken från vänster vara en kritik som inbegriper även de ”sociala aspekterna”.

USA, Väst och kanske Malm (?) nöjer sig om de ”politiska” kriterierna i begreppet demokrati uppfylls och oroas framförallt när den här typen av nyheter kommer. Därför kan Egypten så småningom också komma att kallas för en demokrati. Spelar ingen roll om de ”sociala” aspekterna uppfylls. Men revolten i Egypten handlar naturligtvis om båda aspekter. Vår uppgift är att stödja de krafter som vill gå längst vad gäller demokratins innebörd.

Reinfeldt försvarade t.ex. säljandet av vapen till Tunisien och Egypten med argumentet att det var grundläggande för att kunna föra en dialog. Det hade varit bättre om han åtminstone svarat så här. Kan ni föreställa er det?

”Här får ni vapen (oskyldigt och icke vetandes om vad man använder vapen till?) men jag, Reinfeldt och Sverige, tycker inte ni ska använda de på er befolkning. Dessutom tycker vi att ni är en diktatur. Vi säljer vapen men ni måste göra något åt de ”politiska aspekterna” av demokratin. Vill ni fortsätta att föra en dialog om detta, det vill vi, är det en förutsättning att ni köper vapen”

Tänk om man istället för att sälja vapen, skicka soldater eller utplånade dessa länder på deras rikedomar, istället skickade sociala arbetare av olika slag och avskrev skulderna samt lät bli att roffa åt sig deras naturtillgångar?

Demokrati?

4 Feb

Egypten är ett viktigt land för USA och Väst. Inte minst för deras geografiska läge. Landet är en geopolitisk  ”bas”. USA och Väst har inte råd att förlora en sådan allierad. Därför är det föga troligt att ”vad som helst” kan hända i den situationen vi har idag. Bakom kulisserna pågår förmodligen ett gediget arbete med att analysera situationen och försöka finna allianser som kan ge fortsatt kontroll över regionen. USA och Väst vill inte se en radikal revolution som sätter sin befolknings egna intressen före deras, vad de än säger offentligt. Vissa utmålas som speciellt farliga.

Det man dock måste inse är att Västvärlden, med USA i spetsen, öppet har gett sitt stöd till de diktatorer folket i dessa länder rest sig emot. Detta gör de till aktiva kollaboratörer till dessa repressiva regeringar. Man har därmed förbrukat sin trovärdighet som demokratins och yttrandefrihetens förkämpar. Deras auktoritet vad gäller att uttala sig om det är därför minimal. Hur ska folk som lever i fattigdom och social misär och som samtidigt torteras och förföljs ens ta dessa regeringars försvar av ”demokrati” och ”yttrandefrihet” på allvar?

Det är ingen hemlighet att USA och andra länder i Väst genom historien sällan brytt sig om demokrati och yttrandefrihet i de länder man agerat i, än mindre om det råder socioekonomisk jämlikhet i dem. Den socioekonomiska jämlikheten sägs vara en annan ”diskussion” som inte handlar om ”demokrati”.

Talet om demokrati och yttrandefrihet har dock alltid använts som retorisk förevändning för inblandning i andra länder. Inblandningen har alltid handlat om att säkra de ekonomiska intressen man har i dessa nationer. Den här inneboende logiken som systemet har medför därför att man struntar i vad det är för samhällsskick landet i fråga har, bara de som har makten säkrar kapitalutflöde, marknadsdiktaturens framfart, billig arbetskraft och därmed produktion och ställer sina naturtillgångar till förfogande.

På hemmaplan värnar vi alltså om yttrandefriheten men våra ledare ger sitt stöd direkt och indirekt, beroende på hur man ser det, till de som gör detta. Fredrik Malm tycker att det är ok att invadera Iran för att demokratisera landet samtidigt som han anser att revolutionen i Egypten ”inte duger”. Det är alltså ok att bomba fram demokrati men det duger inte när folket reser sig?

Twitter revolutionen?

3 Feb

För några dagar sedan skrev jag en text som hette ”revolutionens logik”. I den beskrivs de strategier diktatorer brukar använda sig av när revolutionen är ett faktum. Det första var att försöka behålla makten så länge som det är möjligt för att vinna tid. Tiden används bl.a. för att försöka få till allianser med några av de revolterande, lyssna på viktiga allierade och tillmötesgå deras krav, planera flykten, säkra ekonomiska tillgångar, tänka ut ett ”hedersvärt maktöverlämnande” m.m.

En av de mest effektiva tidsvinnande strategier är att skapa än mer kaos. Plantera händelser. Igår kunde vi därför se hur ”anhängare” till Mubarak gick till attack. Att de flesta förmodligen var representanter för den statliga våldsapparaten i civila kläder är nog få som ifrågasätter. Så brukar diktaturer agera. Ibland lyckas man med det som är syftet med en sådan aktion: att medier i världen beskriver de som just ”anhängare” till Mubarak. I konflikter råder det också krig om den massmediala bilden.

Det är mycket möjligt att USA, trots Obamas uppmaning om att ”nu är nu” att göra något åt situationen (som medierna förmedlat), ”uppmanat” Mubarak att försöka hålla ut- för att vinna tid och hinna planera vilken marionett som bäst passar deras intressen i regionen härnäst. Det är inte lätt för USA just nu. Stor risk finns att flera socioekonomiskt ojämlika samhällen i den delen av världen följer Tunisien och Egyptens exempel. Ett direkt oönskat scenario för USA med imperiala intressen.

Revolutionerna är ett svar främst mot den kaotiska ekonomiska situationen diktatorerna skapat. Revolutioner brukar vara uttryck för klasskamp. Men eftersom ordet ”klass” är ”ute” och ”omodernt” och dessutom ackompanjerad med ”kamp” förvandlas till ett kommunistisk uttryck undviks det hela att ses därefter. Istället letas det febrilt efter bevis som ska låta oss förstå att det hela är en ”modern twitter revolution”. Internet är naturigtvis viktig, inte minst vad gäller opinionsbildandet i det massmediala kriget,  men det vikitigaste sker IRL, för att använda en passande term så att säga, och där är det fortfarande de ouppkopplade fattiga som driver kampen i första leden.

Revolutionens logik

29 Jan

När en revolution är på väg brukar de som har makten försöka stanna kvar vid den så länge som det är möjligt. Man värderar läget och sedan utarbetar man olika strategier. Det första man brukar göra är att ge sken av att man ”lyssnar” på massorna. Man försöker lugna de genom att t.ex. avsätta regeringen (men behålla själv makten ändå) och lova reformer, men människor har oftast hört sådana löften förr och därför är de i diktatorernas slutskede sällan effektiva (men allt måste prövas för att få vara kvar vid makten).

Under tiden som man ger sken av att man ska ”lyssna” på människorna används militär och annan repressionsmakt för att så få som möjligt ska kunna lyssna. Med ord som att det är bättre att samtala än att driva landet till kaos skjuter man ifrån sig sitt ansvar. Men människor minns att ”samtal” inte ens tilläts och att det dessutom, i sådana här fall, sällan hjälper eftersom ”samtalen” är utformade för att rädda kvar eliten vid makten på något sätt.

När den första strategin inte hjälper försöker man rädda sig kvar vid makten genom att etablera allianser med några ur de revolterande. Hjälper inte det heller (vilket det ibland faktiskt gör) är nästa steg att så snabbt som möjligt pumpa ut de miljarder som man roffat åt sig från människorna som arbetar och säkerställa dessa i någon bank. Direkt efter måste man ringa till någon allierad för att höra om de kan bistå i flykten på något sätt.  När revolten har massiv stöd (som nu är fallet) kommer denne allierad (USA och västvärlden) att vända diktatorn ryggen och retoriskt ställa sig på de revolterandes sida (bara för syns skull, innerst inne är man väldigt oroad och bakom kulisserna planeras olika sätt för att inte förlora kontrollen och makten man hade med hjälp av marionetten). Det finns alltid någon allierad någonstans som är redo att ta emot diktatorn.

Kan vi tro på USA:s och västvärldens hållning nu?

För USA, som gett sitt stöd till, i princip alla diktaturer i nordafrika och mellanöstern, är trovärdigheten i kampen för demokrati minimal. Även för de som hoppar på revolutionståget när den väl satt igång. Vem ska ha förtroende för dessa skribenter när de, innan detta var ett faktum, med sin tystnad indirekt stödde status quo? Det är tydligen bråttom att byta sida nu när det sannolikt kommer att komma fram att alla dessa diktatorer stöddes av flertalet av västvärldens regeringar. Man har ju en hemmaopinion att värna om och det är lite skämmigt att detta kommer fram när den enda diktaturen man angriper från liberalt håll är Kuba (även Iran och Nordkorea förekommer så även Kina, men Kina kritiken är mycket restriktiv, det är ju ändå en ekonomisk stormakt idag). Dubbelmoralen är enorm.

Vad händer nu?

Det svåra efter en revolution som den vi ser nu är, vem/vilka kommer att träda fram efter, när segern är ett faktum? Det spekuleras. Det är troligt att de som deltar kommer från olika sociala skikt och därmed också har olika intressen, även om det första och övergripande intresset är gemensam: bort med diktatorn. Det rör sig om bl.a. religiösa grupper, missnöjd medelklass och fattiga. De första revolterar för ökad religiös makt, de andra för reformer som ytterst gynnar sin egen sociala skikt och de senare förmodligen för en mycket mer avancerad och radikalare förändring. Som vanligt, och utifrån vad Hillary Clinton uttryckte inledningsvis, lär det bli de som lyckas behålla ”stabilitet” och ”ordning” i landet som kommer att få omvärldens (regeringars) stöd. Därför är det troligt att västvärlden främst stödjer reformister, om inte de religiösa (likt i andra länder) springer deras ärenden. De fattiga och de som vill ha radikalare förändringar hotar och står oftast i direkt motsatsförhållande till västvärldens intressen i regionen och därför är det omöjligt att deras kamp kommer att stödjas.

Den ”svenska” insatsen

21 Dec

Sverige pressades att öka sitt ”engagemang” i Afghanistan. Kostnaderna för det ökade engagemanget väntas hamna på mer än 1,5 miljarder kronor.

Bakom påtryckningarna står amerikanska intressen. Egentligen inget nytt. USA agerar (och har agerat) i världspolitiken genom att påverkar flera länder att delta i krig eller konflikter som i huvudsak gynnar deras egna intressen, men där belöningen för de som deltagit i kalaset brukar vara att få ta del av kakan.

För att kunna bedriva krig idag krävs att regeringar är noga med hur man framställer det hela. Det handlar om att bedriva opinionsbildning. Från regeringens sida kan man naturligtvis söka hjälp hos ”experter” som vet hur massmedier fungerar. De kan ge mängder med tips. Det handlar om att legitimera truppnärvaro och samtidigt skapa en ”image” av sig själva i den offentliga debatten på sådant sätt att det inte möter så starka reaktioner.

Alla vet vi därför hur hemska talibanerna var/är (även om nu flera av de som skriver detta inte ansåg det på 1980-talet), vi vet att kvinnorna är de som lider mest och att det saknas ”demokrati”. Insatsen har därför som mål, enligt dominerande föreställningar, att minska de hemska talibanernas inflytande, värna om kvinnors rättigheter och att införa demokrati. Genom att skapa en sådan logik blir det samtidigt oerhört svårt för de som är emot ockupationen. Rätt vad det är kan du få höra att du därmed stöder talibanerna, går emot kvinnornas rättigheter samt är antidemokrat. Så rättfärdigas ockupation samtidigt som motståndet snabbt förkläds till något annat än vad som avses.

Att ha ”engagerade” militärer i Afghanistan kostar pengar. Pengar som i dagens Sverige lätt skulle kunna satsas på annat. ”Engagerade militärer” kan dö. Sannerligen synd att dö för andras intressen och i tron om att man försvarar demokrati och kvinnors rättigheter.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.