Att vara skådespelare i teatern

Jag har använt metaforen här på bloggen om teatern. Vi hade regissörerna som hade förberett sig väl och skrivit färdigt manuset redan för några dagar sedan. Scenen stod redo att användas. Vi hade rollbesättningen klar och så kom premiären igår och som vanligt levde vissa upp till det de förväntades göra (tyvärr eftersom regissörerna oftast inte har samma intressen som dem).  

Idag handlar därför artiklarna i medierna om ”en liten grupp som förstör” och om AFA samtidigt får arrangörerna hålla presskonferans om huruvida det var rätt eller fel att låta de ”svartklädda” demonstrera tillsammans med dem. Även om det vart lite ”tumult” och ”kaos” som det beskrevs vid 14 tiden igår så måste det ändå framgå av det här att det som skrevs igår vid 14 var lite överdrivet och snarare levde upp till det man hade regisserat och ville se.

Det man önskades kan sägas uppfylldes till viss del. Fokus har flyttats från demonstrationen och dess krav till att istället handla om ”vänsterns våldsverkare” och vilka som ska få bära ansvaret för det! Det är en välbekant strategi att försöka ha definitionsrätten. Att få bestämma vad som ska diskuteras och på vilket sätt det ska göras.

Idag handlar därför de flesta artiklarna om de som bröt sig ur istället för demonstrationen som sådan och dess budskap. Vad sade de olika talarna? Igår på tv visades- eller sades- inget mer än ”tumultet”.

Det här med att flytta fokus från det väsentliga till det oväsentliga är en beprövad strategi som tyvärr flera i rollbesätningen hjälper till att skapa. Men förflyttningen av fokus kan ske även utan att det egentligen finns fog för det.

I början av året handlade flera nyhets artiklar om våldet som Israel använde mot den palestinska civilbefolkningen. Flera ”ledare” i de rikstäckande tidningar vi har försökte dock snabbt hitta argument till Israels försvar. Det var svårt. Men försök gjordes. De befann sig ett tag rejält tillbakatryckta. Söndersprängda barn och skrikande sörjande kvinnor var bevis nog för det som pågick i Palestina.

Men så kom vändpunkten. ”Kriget” tog slut. Nu behövde man inte diskutera längre de obehagliga ”manipulativa och ensidiga” palestinska bilderna av mord och bombningar. Gaza återgick till sin ”normalitet”. Nu gick ”ledarna” istället till anfall. Antisemitismen och ”judehatet” kom upp på tapeten. Offren i Gaza glömdes och man gjorde offer av förövarna. Israel kritiken tolkades som antisemitism. Ordningen var återställd. Logiken tillbaka på sin plats.

Idag befinner vi oss där än. En bloggare pekas ut som antisemit på grund av kommentarerna intill bloggen. En partiledare läser bloggen och är därför även han antisemit. Björklund gör valet att beskriva protesterna mot tennis matchen som ett bevis på att man inte vill låta sex unga ”judiska” tennis spelare få idrotta. Man måste själv ständigt påpeka att man inte har något emot judar så fort man kritiserar Israel.

Att vi idag fortfarande pratar om antisemitism och om det respektlösa att spela inför tomma läktare handlar om definitionsrätten. Det är en del av den implanterade logiken. Gazas offer glöms bort även i en demonstration som den igår. Istället pratar vi idag om ”vänsterns våldsverkare”. Definitionsrätt och tolkningsföreträde är anledningen.

Uppfylld profetia?

Just nu pågår fullt kaos och tumult nere i Malmö när delar av de som infiltrerat sig i tåget bröt sig ur och attackerade polisen, enligt Aftonbladet.

Det var det här alla har väntat på. Det var så pass väntat att Svd, sydsvenskan och DN, har online uppdateringar ”live” ifrån händelserna. Igår var det lite av en besvikelse då inget hände. Men idag är det ”action”. Tur var väl det för dem. Måste ha varit trist att bara sitta och dricka kaffe, som situationen beskrevs igår.

De här bilderna och de här scenerna var vad regissörerna ville ha. Tyvärr lever flera idioter upp till rollbesättningen. I sina totalt oförankrade teser gynnar deras agerande endast vulgo högern som kommer att ta tillfället i akt att peka på ”vänsterns interna problem med våldsverkare”.

Fokus flyttas återigen från det som demonstrationen hade som avsikt att uppmärksamma till att diskutera vänstern som kollektiv ansvarig för sina anhängare. De som av en viss herre kallades för kommunismens barnsjukdom.

Nu förväntar jag mig, i likhet med många andra, att journalisterna är noga med att betona vilken eller vilka grupper som nu härmed har brutit mot det som var överenskommelsen. Icke-våld.

Innan demonstrationen började var det från organisatörernas sida inga tvivel om att det hela skulle vara befriad från våld. Flera av artiklarna som börjar dyka upp betonar det faktum att organisationens egna vakter försökt hålla tillbaka de som brutit sig loss (lägg märke till krigsretoriken).

Det här blir intressant att följa från och med nu då vi som inte befinner oss på plats nu är utlämnade åt mediernas verklighetsbeskrivningar. Vi är nu totalt beroende av vad de skriver. Cirkusen är igång.

De upplysta mot barbarerna!

Har ni missat det här uttalandet från Israels ”tennis stjärna” så ta en titt.

Uttalandet säger väldigt mycket om den självbilden flera av de som ursäktar krigsbrotten har. Hur de resonerar. Intressant faktiskt att läsa.

Andy Ram anser att Sveriges agerande är mycket kränkande och Klein tycker att det är kosntigt att det kommer från ett sådant upplyst land. Att det tidigare kom från en arabstat- Dubai- Kunde han förstå. Det var ju trots allt en arabstat och till skillnad från det upplysta Sverige och Israel en, ja, vad för slags stat?

Alla upplysta ska därför förstå Israel. Inte bara förstå deras agerande, man ska även stödja dem. Vem skulle komma på tanken att stödja en barbarisk stat i jämförelse med en upplyst? Stödjer man inte de upplysta riskerar man att själv klassas som mindre upplyst och därmed dömd åt barbari.

Upplysningen är på Israels sida. Barbariet hos de andra.

En viktig mekanism i självförståelsen och socialiseringen av en befolkning är att övertala de om detta. Övertyga de om storheten hos det egna folket och bristerna hos andra. Upplysningen leder till att man anser sig förmer än övriga. Mer intellektuell, mer rationell, mer förnuftig, mer civiliserad, ja i princip bättre i alla egenskaper som betyder något.

Har man upplysningen på sin sida vet man att man gör rätt. Även om upplysningen ibland går ut över barbarerna med barbariska metoder. Det är trots allt barbariska handlingar grundade i vetskapen om att ens upplysning är bättre än barbariet.

Två skilda krig? Nej, resultatet av två skilda verkligheter

Heidi Avellan skrev igår här om att sanningen alltid offras i krig. Hon beskriver hur några europeiska och israeliska journalister diskuterade det faktum att Israel hindrade journalister från att vara på plats i Gaza. Det resulterade, enligt Avellan, i att vi fick redovidade för oss två skilda krig. En från palestinierna och deras offer och en av Israel och deras militära framgångar. Ingen redovisning av  ”sanningen”.

Men var det två skilda krig eller var det samma krig fast utgångspunkten från vardera håll var respektive länders verklighet?

Palestinierna fick stå för de mänskliga förlusterna och lidelserna och Israel för de ”militära framgångana”. Det är inte resultatet av att skilja två skilda krig. Det är resultatet av verkligheten i Gaza.

Avellan kallar rapporterna vi fått från Gaza för propaganda och grundar sin inställning bl.a. på en italiensk journalist som var den första- godkänd av henne- på plats i Gaza som drog slutsatserna efter sina besök på sjukhus om att krigsoffren måste vara mindre till antalet än det som angivits. Så här skriver hon:

”Propagandan stod oemotsagd. Det blev också stort fokus på dödsoffren och Israels påstådda övervåld. För det fanns inte reportrar utifrån på plats som kunde nyansera den palestinska bilden”.

Låt oss analysera de här orden. Det är nämligen intressant. Avellan påstår att rapporten från den arabiska sidan är propaganda. Den fick dessutom stå oemotsagd (känner någon igen detta i Sverige? jag tycker flera ”ledare” i det här landets stora rikstäckande tidningar gång på gång beskrev det hela som ett ”krig” och som att Israel försvarade sig samt gav luft åt idéerna om att palestinierna placerade själva civila i de mål Israel avsåg att bomba sönder och samman).

Avellan anser att den arabiska sidan är propaganda och menar att det västerländska inte skulle varit det? Det hade behövst journalister utifrån för att nyansera den palsetiska sidans rapporter, säger hon (Av citatet ovanför kan vi dra slutsatserna om att hon anser att västerländska journalister inte ägnar sig åt propaganda och att de alltid, i och med att de är ”utifrån” beskriver ”sanningen”. Hon säger det inte men det går att läsa mellan raderna). Hon störs av det faktum att fokus lades för mycket på dödsoffren och Israels påstådda övergrepp. Påstådda övergrepp?

Med den här inställningen förstår vi nog vad för ”oberoende” journalister från västerländska nyhetsmedier Avellan hade önskat få in i Gaza. De som skulle nyansera den här bilden var det ju. För Israel angriper inte och de dödar inte så många som det påstås. Det är viktigt att nyansera!

En oberoende journalist som tar sig in i ett område som nyss blivit sönderbombad och som har som mål att besöka sjukhusen för att bekräfta dödssiffror låter inte som särskilt ”oberoende”. Han söker medvetet något. Han söker inte finna förklaringen till ”kriget” och dess sociala effekter på den angripna befolkningen han söker istället ”sanningen”.

Han kommer fram (?) till att ”sanningen” var den att det inte dog så många. Det är nyansen. Och att inte Israel är så ond som det skrivs. Det är ytterligare en nyans som främjar ”sanningen”.

Vi kan med historiska bevis säga följande om sanningen, i krig finns offer. Offren brukar vara stora, till antal, hos den angripna befolkningen. Det här resonemnaget förstärks när det handlar om stvå stater som inte strider på samma villkor. Då den ena är en kärnvapenmakt och den andra kan på sin höjd skjuta in några raketer eller ta sig igenom de många- av angriparen- kontrollerna och spränga sig själva i luften.

Det säger sig självt att en sådan övermakt kommer garanterat att resultera i att de civila som dör blir till sin andel större hos den svaga ”stridande” partern. Hos de som besvarar alla möjliga angrepp oftast med raketer och gatustenar.

Israel är angriparen och de dödar civila. Kalla det ”collateral damage” eller något annat fint ord. Det är sanningen. Det hela blir bisarrt när ”sannings sökande” journalister erkänner visserligen att det dödats men fokuserar istället på det faktum att det inte alls dödats så många som det påstås.

Skulle mindre antalet offer ursäkta det faktum att Israel angrep Gaza?

När diskussionen förflyttas från själva kärnan i konflikten till att istället handla om antalet döda hos offren är det inte ”sanningen” man söker. Man försöker förringa en statsterroristisk handling.

Respektlös att protestera mot davis-cup matchen?

I en alltigenom politiserad match som inte kommer att flyttas och som ska spelas inför tomma läktare försvaras fortfarande Israel av en hel rad ”ledare” i olika tidningar. De vanligt förekommande beskyllningar om antisemitism finns så klart närvarande i argumentationen (jag skrev redan om svd förut).

Men det största skämtet till argument måste ändå vara den om att vi är respektlösa mot staten Israel genom att spela matchen inför tomma läktare. Respektlösa?

Vem är det som är respektlös?

Vem är det som har flyttat fokus från alla Gazas offer till att istället diskutera antisemitism?

Mitt i all denna storm för att man ska spela inför tomma läktare har en dokumentär gjorts om den senaste situationen i Gaza. Den heter ”Erased, wiped off the map”. 

Ta en titt på trailern!

Makabra likheter

Bilderna nedanför hittade jag i en chilensk tidning, the clinic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Nazism, Sionism, Statsterrorism