Arkiv | USA RSS feed for this section

Libyen:att hålla flera bollar i luften

4 Mar

Medan sanktioner och hot om militär invasion inte gäller för Tunisien, Egypten m.fl. verkar det som att en sådan invasion av Libyen närmar sig. Sanktionerna finns redan där. Hur kan det komma sig att Libyen hotas med militär invasion?

Historien kan hjälpa oss att förstå det hela lite bättre. Den är både komplicerad och faktiskt ganska enkel.

Vi börjar med det komplicerade. Khadaffi har, ända sedan han kom till makten, betraktats av Västvärlden med skepsis . Dels därför att han tydligt intog en anti-imperialistisk ståndpunkt och dels därför att det påstods att han finansierade olika organisationer som klassades som terroristiska. Libyen har faktiskt bl.a. på grund av detta redan bombats tidigare i historien av USA.

Men åren gick. USA:s 11 september kom. Och imperiet sökte allierade i sin kamp mot världsterrorismen. Khadaffi såg sin chans. Politiker som han är, är han medveten om att det gäller att spela ut sina kort rätt vid rätt tidpunkt.  Khadaffi ställde upp i kampen mot terrorismen och förvandlades från en dag till en annan, till en acceptabel ledare, om än lite udda. Samtidigt blev han en garant mot de fruktade islamisterna, som lämpligt nog också var Khadaffis fiender. Bortglömd var därmed hans terroristiska förflutna och även hans ”socialistiska” retorik. Någon socialistisk praxis har det aldrig varit tal om.

Väst ansåg fortfarande att hans personlighet och karaktär var problematiskt, men det gick ändå bra att bjuda in honom och sälja vapen och övervakningssystem. Trots allt blev han bl.a. en garant för väst mot den ökade ”vågen” av flyktingar från Afrika. Han var nu västvärldens pitbull. Komplicerat? Nu till det enkla.

Plöstligt kom upproren i Nordafrika. Först Tunisien, sedan Egypten, men Libyen då? När upproren väl startade såg Väst sin chans att en gång för alla få bort Khadaffi, och framförallt att komma åt oljan. Libyen är nämligen en storproducent av olja. Och det är där vi befinner oss nu.

På svenska dagbladet används konflikten som ett slagträ i en inhemsk debatt. Men även som ett sätt att, med hjälp av konflikten, sprida propaganda mot olika latinamerikanska ledare. SvD Ledaren uppmanar  ”vänstern” att tänka om kring sin revolutionäre hjälte, Hugo Chavez, eftersom han, enligt honom, gett Khadaffi sitt stöd. Men skall SvD, som hyllade t.ex. Augusto Pinochets militärkupp bara för att nämna en, och i synnerhet högern, med tanke på det som beskrivits ovan, verkligen ge sig in i en debatt om stöd till Khadaffi?

För vänstern gäller det att hålla balansen. Khadaffi skall bort men vi får absolut inte dras med i den planerade militärinvasionsivern som bombhögern snart kommer komma föreslående med. Sakta har under veckorna massmedialt byggts upp ett klimat som legitimerar en militär invasion. Men den som tror att en sådan har som huvudmål att ”befria” libyerna har med all sannolikhet dragit fler slutsatser.

Revolutionens logik- att säkra pengarna

13 Feb

Då kommer uppgifter fram nu om att den USA, EU och Israel uppbackade diktatorn Mubarak försökt säkra familjens (Egyptens folk) tillgångar.

Läge att läsa den här texten igen. För den som inte orkar läsa hela artikeln kan ett passage ändå vara värd att läsa:

”När den första strategin inte hjälper försöker man rädda sig kvar vid makten genom att etablera allianser med några ur de revolterande. Hjälper inte det heller (vilket det ibland faktiskt gör) är nästa steg att så snabbt som möjligt pumpa ut de miljarder som man roffat åt sig från människorna som arbetar och säkerställa dessa i någon bank. Direkt efter måste man ringa till någon allierad för att höra om de kan bistå i flykten på något sätt.  När revolten har massiv stöd (som nu är fallet) kommer denne allierad (USA och västvärlden) att vända diktatorn ryggen och retoriskt ställa sig på de revolterandes sida (bara för syns skull, innerst inne är man väldigt oroad och bakom kulisserna planeras olika sätt för att inte förlora kontrollen och makten man hade med hjälp av marionetten). Det finns alltid någon allierad någonstans som är redo att ta emot diktatorn”

”Böghög” på Mubarak

6 Feb

I den massmediala offentligheten sägs att både USA och EU ställt krav på Mubarak om hans omedelbara avgång. Kanske sant, vem vet. Vad vi däremot med all säkerhet vet är att den nu bespottade diktatorn under flera decennier stöddes av de som idag offentligt kastar sten på honom, USA och EU. Deras stöd möjliggjorde att han även hann lägga på sig en och annan slant.

Men det verkar vara ”alla ska med i (revolutions)tåget” tider nu i den massmediala rapporteringen. Ankomsttiden för tåget överraskade alla dem och det blev bråttom att hoppa på tåget när upproret var igång.

Det är visserligen bra om de nu stödjer upproret. Men man kan inte låta bli att förundras över hur skribenter som tidigare ignorerat (alternativ censurerat) det faktum att Egyptierna gjort motstånd mot regimen genom t.ex. hundratals strejker nu helt plöstligt framstår som de främsta demokratikämparna.  

Att USA hållit diktatorn om ryggen är något som dessa skribenter visste även innan revolten satte igång. Det är t.ex bara Israel i den regionen som tar emot mer militär bistånd än Egypten. Att det torteras i landet är vida känt. Att den ekonomiska ojämlikheten är skandalös kan de till och med hinna se om de åker till någon turistort i landet.

Metaforen av en skolgård där alla kör ”böghög” på Mubarak känns träffande..

Köp våra vapen så snackar vi sedan

5 Feb

Ledande regeringsföreträdare i USA, EU och Sverige har nu officiellt ställt sig bakom protesterna i Egypten. Så även Fredrik Malm som jag kritiserade igår (inlägget och hans svar kan ni läsa här).  Märk väl ordvalet: protesterna. Man ställer sig bakom protesterna inte revolutionen. Ordvalet är en varningsklocka som man bör ha i åtanke. 

Man säger i dagsläget inte så mycket mer än att man stödjer protesterna, desto mer säger man om den roll USA och Väst sedan skall spela i Egypten. Det är att ”hjälpa” de demokratiska krafterna i demokratiseringsprocessen. Vad ”hjälp” betyder i sammanhanget och vilka som kommer att få hjälpen är därför villkorad och hänger ihop med att dessa delar USA:s, Väst:s (och kanske Malms?) tankar om vad demokrati är. Inblandingen och styrningen av Väst kallas ”demokratiseringsprocess”.

Den dominerande föreställningen vad gäller begreppet ”demokrati” gör en åtskillnad mellan det ”politiska” och det ”sociala”. Det innebär att det i praktiken räcker med att ett land har flera partier, flera medier, och ger sin befolkning rätten att rösta var fjärde, femte eller sjätte år (eller vad nu det specifika landet bestämt) för att betecknas som demokratiskt. Uppfyller landet i fråga dessa krav (finns flera egentligen men texten blir för lång om man ska problematisera även dem) är man ett demokratiskt land. Inget sägs om att länderna skall bekämpa fattigdom, korruption och social missär och utslagning för att betecknas som demokratier. Man behöver inte ens erbjuda sin befolkning rätten att äta- som är en nödvändighet för att överleva, eller elementär social service som utbildning och vård.

Man kan därför som t.ex. Colombia betecknas som ett demokratiskt land, eftersom det officiellt finns flera partier, medier och människor får rösta med jämna mellanrum. Att fackföreningsmän mördas, att journalister som inte skriver det makten vill läsa kidnappas och försvinner, att den sociala misären är utbredd, att människor beroende av sin klass antingen kan utbilda sig eller inte, få vård eller ej, att storföretag pumpar ut pengar, att naturtillgångarna tillfaller någon rik människa eller grupp i Väst, det är en diskussion som inte har med ”demokrati” att göra. Det är ”kommunistiskt svammel”.

I Egypten har varken de ”sociala” demokratiska aspekter eller de ”politiska” respekterats. Medan kritiken från höger sträcker sig till att vara en kritik på det ”politiska” planet måste kritiken från vänster vara en kritik som inbegriper även de ”sociala aspekterna”.

USA, Väst och kanske Malm (?) nöjer sig om de ”politiska” kriterierna i begreppet demokrati uppfylls och oroas framförallt när den här typen av nyheter kommer. Därför kan Egypten så småningom också komma att kallas för en demokrati. Spelar ingen roll om de ”sociala” aspekterna uppfylls. Men revolten i Egypten handlar naturligtvis om båda aspekter. Vår uppgift är att stödja de krafter som vill gå längst vad gäller demokratins innebörd.

Reinfeldt försvarade t.ex. säljandet av vapen till Tunisien och Egypten med argumentet att det var grundläggande för att kunna föra en dialog. Det hade varit bättre om han åtminstone svarat så här. Kan ni föreställa er det?

”Här får ni vapen (oskyldigt och icke vetandes om vad man använder vapen till?) men jag, Reinfeldt och Sverige, tycker inte ni ska använda de på er befolkning. Dessutom tycker vi att ni är en diktatur. Vi säljer vapen men ni måste göra något åt de ”politiska aspekterna” av demokratin. Vill ni fortsätta att föra en dialog om detta, det vill vi, är det en förutsättning att ni köper vapen”

Tänk om man istället för att sälja vapen, skicka soldater eller utplånade dessa länder på deras rikedomar, istället skickade sociala arbetare av olika slag och avskrev skulderna samt lät bli att roffa åt sig deras naturtillgångar?

Demokrati?

4 Feb

Egypten är ett viktigt land för USA och Väst. Inte minst för deras geografiska läge. Landet är en geopolitisk  ”bas”. USA och Väst har inte råd att förlora en sådan allierad. Därför är det föga troligt att ”vad som helst” kan hända i den situationen vi har idag. Bakom kulisserna pågår förmodligen ett gediget arbete med att analysera situationen och försöka finna allianser som kan ge fortsatt kontroll över regionen. USA och Väst vill inte se en radikal revolution som sätter sin befolknings egna intressen före deras, vad de än säger offentligt. Vissa utmålas som speciellt farliga.

Det man dock måste inse är att Västvärlden, med USA i spetsen, öppet har gett sitt stöd till de diktatorer folket i dessa länder rest sig emot. Detta gör de till aktiva kollaboratörer till dessa repressiva regeringar. Man har därmed förbrukat sin trovärdighet som demokratins och yttrandefrihetens förkämpar. Deras auktoritet vad gäller att uttala sig om det är därför minimal. Hur ska folk som lever i fattigdom och social misär och som samtidigt torteras och förföljs ens ta dessa regeringars försvar av ”demokrati” och ”yttrandefrihet” på allvar?

Det är ingen hemlighet att USA och andra länder i Väst genom historien sällan brytt sig om demokrati och yttrandefrihet i de länder man agerat i, än mindre om det råder socioekonomisk jämlikhet i dem. Den socioekonomiska jämlikheten sägs vara en annan ”diskussion” som inte handlar om ”demokrati”.

Talet om demokrati och yttrandefrihet har dock alltid använts som retorisk förevändning för inblandning i andra länder. Inblandningen har alltid handlat om att säkra de ekonomiska intressen man har i dessa nationer. Den här inneboende logiken som systemet har medför därför att man struntar i vad det är för samhällsskick landet i fråga har, bara de som har makten säkrar kapitalutflöde, marknadsdiktaturens framfart, billig arbetskraft och därmed produktion och ställer sina naturtillgångar till förfogande.

På hemmaplan värnar vi alltså om yttrandefriheten men våra ledare ger sitt stöd direkt och indirekt, beroende på hur man ser det, till de som gör detta. Fredrik Malm tycker att det är ok att invadera Iran för att demokratisera landet samtidigt som han anser att revolutionen i Egypten ”inte duger”. Det är alltså ok att bomba fram demokrati men det duger inte när folket reser sig?

Revolutionens logik

29 Jan

När en revolution är på väg brukar de som har makten försöka stanna kvar vid den så länge som det är möjligt. Man värderar läget och sedan utarbetar man olika strategier. Det första man brukar göra är att ge sken av att man ”lyssnar” på massorna. Man försöker lugna de genom att t.ex. avsätta regeringen (men behålla själv makten ändå) och lova reformer, men människor har oftast hört sådana löften förr och därför är de i diktatorernas slutskede sällan effektiva (men allt måste prövas för att få vara kvar vid makten).

Under tiden som man ger sken av att man ska ”lyssna” på människorna används militär och annan repressionsmakt för att så få som möjligt ska kunna lyssna. Med ord som att det är bättre att samtala än att driva landet till kaos skjuter man ifrån sig sitt ansvar. Men människor minns att ”samtal” inte ens tilläts och att det dessutom, i sådana här fall, sällan hjälper eftersom ”samtalen” är utformade för att rädda kvar eliten vid makten på något sätt.

När den första strategin inte hjälper försöker man rädda sig kvar vid makten genom att etablera allianser med några ur de revolterande. Hjälper inte det heller (vilket det ibland faktiskt gör) är nästa steg att så snabbt som möjligt pumpa ut de miljarder som man roffat åt sig från människorna som arbetar och säkerställa dessa i någon bank. Direkt efter måste man ringa till någon allierad för att höra om de kan bistå i flykten på något sätt.  När revolten har massiv stöd (som nu är fallet) kommer denne allierad (USA och västvärlden) att vända diktatorn ryggen och retoriskt ställa sig på de revolterandes sida (bara för syns skull, innerst inne är man väldigt oroad och bakom kulisserna planeras olika sätt för att inte förlora kontrollen och makten man hade med hjälp av marionetten). Det finns alltid någon allierad någonstans som är redo att ta emot diktatorn.

Kan vi tro på USA:s och västvärldens hållning nu?

För USA, som gett sitt stöd till, i princip alla diktaturer i nordafrika och mellanöstern, är trovärdigheten i kampen för demokrati minimal. Även för de som hoppar på revolutionståget när den väl satt igång. Vem ska ha förtroende för dessa skribenter när de, innan detta var ett faktum, med sin tystnad indirekt stödde status quo? Det är tydligen bråttom att byta sida nu när det sannolikt kommer att komma fram att alla dessa diktatorer stöddes av flertalet av västvärldens regeringar. Man har ju en hemmaopinion att värna om och det är lite skämmigt att detta kommer fram när den enda diktaturen man angriper från liberalt håll är Kuba (även Iran och Nordkorea förekommer så även Kina, men Kina kritiken är mycket restriktiv, det är ju ändå en ekonomisk stormakt idag). Dubbelmoralen är enorm.

Vad händer nu?

Det svåra efter en revolution som den vi ser nu är, vem/vilka kommer att träda fram efter, när segern är ett faktum? Det spekuleras. Det är troligt att de som deltar kommer från olika sociala skikt och därmed också har olika intressen, även om det första och övergripande intresset är gemensam: bort med diktatorn. Det rör sig om bl.a. religiösa grupper, missnöjd medelklass och fattiga. De första revolterar för ökad religiös makt, de andra för reformer som ytterst gynnar sin egen sociala skikt och de senare förmodligen för en mycket mer avancerad och radikalare förändring. Som vanligt, och utifrån vad Hillary Clinton uttryckte inledningsvis, lär det bli de som lyckas behålla ”stabilitet” och ”ordning” i landet som kommer att få omvärldens (regeringars) stöd. Därför är det troligt att västvärlden främst stödjer reformister, om inte de religiösa (likt i andra länder) springer deras ärenden. De fattiga och de som vill ha radikalare förändringar hotar och står oftast i direkt motsatsförhållande till västvärldens intressen i regionen och därför är det omöjligt att deras kamp kommer att stödjas.

Fredspristagaren Obama

8 Jan

Det fanns många som hoppades på en förändring vad gäller USA:s utrikespolitik i och med valet av Obama. Obama själv talade om behovet av internationell samarbete, om tillbakadragande av ockupationstrupper och om stängning av Guantanamobasen.

Massmediebeskrivningarna var, till största del, lyriska över det faktum att USA hade valt en svart president. Just att han var svart underströks. Detta var historiskt. Och inte nog med att han var afroamerikan, han var också demokrat till skillnad från den tidigare vite krighetsande republikanen Georg W. Bush. Äntligen skulle de etnisk diskriminerade afroamerikanerna få det bättre och hela världen skulle få uppleva en tid där freden skulle ges en chans. Obama fick Nobels fredspris nästan innan han ens hunnit in i vita huset.

Förhoppningarna var naturligtvis överdrivna. Som president för USA gäller det att i första hand säkra ”amerikanska intressen”, vilket med andra ord betyder att agera i samklang med de mäktiga företagens intressen. Det är ingen slump att politiska representanter (ministrar) oftast även innehar/innehaft viktiga poster inom just företagsvärlden. Sålunda använder de sin politiska makt för att på ett politiskt plan skapa förutsättningar för de företag de egentligen representerar. USA:s alla presidenter- oavsett om han nu råkar vara svart eller imorgon vara en kvinna- kommer därför alltid att agera utifrån den sociala positionen han/hon representerar och inte utifrån sin hudfärg eller kön. Hotas ”amerikanska intressen” kommer presidenten i USA- även om det, som sagt, råkar vara en svart eller en kvinna- att (re)agera med antingen ”ekonomiska sanktioner” eller direkt krigsföring. Allt annat är falska förhoppningar.

Egentligen tycker jag synd om de som hoppades så mycket på Obama (eftersom det redan då inte fanns grund för det). En av de värsta känslorna man kan uppleva är känslan av att hoppet krossas av brutna löften. En efter en har de brutits vad gäller utrikespolitiken. Så även nu vad gäller Guantanamo. Ett gott råd för framtiden är därför att alltid vara kritisk när masshysterin drar igång och att aldrig glömma att det råder ett intimt samband mellan politiker och ekonomiska intressen och att dessa i slutändan alltid måste försvaras med hjälp av militär om de utgör ett ”hot mot amerikanska intressen”.

Haiti och ockupationen

21 Jan

Efter den hemska katastrofen på  Haiti har man sett prov på solidaritet. Människor vill skicka pengar. Människor är tagna. Empatin finns där. Men mitt i all tragedi får man inte glömma bort viktiga aspekter. Kan kännas tråkigt att påminna om i ett sådant här läge men det är en nödvändighet för att ytterligare tragedier inte ska drabba, det redan innan jordbävningen hårt beprövade landet, Haiti.

En av dessa frågor handlar om vem som ska styra Haiti efter skalvet? En fråga som getts väldigt lite uppmärksamhet trots att det under ytan pågår en invasions liknande truppförflyttning från USA till Haiti.

Haiti hör till Amerikas absolut fattigaste och har genom historien straffats för att som första svarta slavkoloni förklarat sig självständig i Amerika. USA har en mörk historia i landet och man har tidigare ockuperat Haiti med jämna mellanrum.

Men liberalerna i Sverige är som vanligt glada över att USA uppvisar ett så stort ”engagemang” i Haiti och hyllar närvarot och sändningen av soldater till landet. Högern säger; ju mer soldater desto bättre. Massmedierna har målat upp ett scenario av kaos och laglöshet. Till detta kan läggas argumentet att 5000 livsfarliga fångar rymt från fängelserna. Allt detta legitimerar i längden USA:s närvaro i landet och tas som argument för att visa på nödvändigheten av dem. De kommer för att bringa fred, lag och ordning.

Men hur länge kommer de att bli kvar i landet? En fråga som är full berättigad i en kontinent där USA har ockuperat länder i regionen lite som de velat. Svaret på frågan blir från Sveriges håll; tills vidare , enligt Bildt.

Tills vidare har tidigare i historien visat sig sträcka sig över 15 år då det gällde att slå ner ett bondeuppror. Läser att den dåvarande statssekreteraren Robert Lansing legitimerade ockupationen med att den svarta befolkningen var okapabel att regera över sig själva att de hade en inneboende tendens till barbari och en fysisk oförmåga till civilisation (Läs Galeanos artikel om Haiti i den Uruguayanska tidskriften ”la brecha” från 1996 nr 556). Är det så att det idag, 2010, även på dessa grunder är legitimt att ockupera Haiti igen?

Efter den ockupationen kom USA på det mer framgångsrika receptet, användandet av marionetter som lydde under dem. Under så lång tid kan inte det kallas för ”humanitär hjälp” utan med sitt rätta namn, ockupation. I Europa är det få som ser ett sådant scenario. I latinamerika är det dock tvärtom. Flera länder har redan uttryckt sin oro över den ”hjälp” USA skickar i form av soldater. Latinamerikas oro är ingen paranoia. Det är en verklighet som man utsatts för under flera generationer.

Istället för att individuellt skicka pengar till de drabbade i Haiti, skulle de rika länderna i världen istället ta sitt ansvar och avskriva Haitis utlandsskuld, det är deras ansvar och inte individernas.

Fredsduvan Obama

6 Jan

Den massmediala bilden av Obama är den om en ung stilig afroamerikan, intellektuell och retoriskt skicklig. 

Som ung gav han förhoppningar om en ”nyare” och mer ”modern” politik. Som förste afroamerikan att bli president slog han sönder ”myten” om det rasistiska USA och som intellektuell och retoriskt skicklig lyckades han till och med få nobels fredspris knappt efter att han hunnit ta på sig kostymen.

Hela USA och en hel värld andades hopp (om vi nu accepterar massmediernas berättelser).  Nu skulle den nye, intellektuella, afroamerikanska presidenten ändra på Bush-erans tokhöger-bombpolitik. Trupperna i Irak skulle dras tillbaka, Guantanamobasen skulle stängas, allt skulle bli dialog istället för konfrontation.

Det fanns till och med personligheter som ideologiskt alltid befunnit sig till vänster i en politiskt skala som hyste förhoppningar om ”nya tider”. Det var ingen liten sak att en svart person lyckades bli president i ett land dominerat av de vita och grundad på utrotningen av ursprungsbefolkningen och slaveriet av de svarta.

Dessa vänstermänniskor var naiva eller lurade av den svarte intellektuelles skickliga retorik flitigt utkablad av massmedierna, men snarare glömde de bort klassiska marxistiska texter om staten och dess tillkomst och funktion i ett kapitalistiskt system. Det är inte enskilda personer som Obama som besitter makten utan en mäktig borgerlighet med mäktiga företag som styr militären, politiker, domare, religiösa företrädare och befolkningen genom massmedierna.  

Eftersom Obama är en pjäs i ett mycket komplicerad shackspel måste han agera såsom den mäktiga eliten i hans land vill. Denna elit har ett inflytande på politiken världen över.

Obamas ska inte dömas efter ålder, hudfärg eller intellekt utan för det praktiska arbete han som president för världens mäktigaste land gör. Fredsduvan som fick nobelpriset av en hallucinerande och önsketänkande jury har tvärtom vad många trodde snarare visat sig vara skickligare på att bakom fin retorik dölja gammal god amerikansk imperialism.

Genom att dra tillbaka trupper från Irak frigörs resurser till en för Obama viktigare region, nämligen Afghanistan, Pakistan och Indien. Latinamerika ska inte heller förloras och förkastandet av Honduras juntan, vilket var fin retorik, var bara retorik. I praktiken gjordes inget. Istället har han nu beväpnat sin allierad i regionen än mer, Colombias Uribe.

Obama må vara svart, må komma ”från folket”, må vara intellektuell och vara stilig och ung. Men en president i USA agerar inte utifrån de här premisserna. Han agerar utifrån de mäktiga företagarnas intressen och där gäller det att säkra vinsterna. Även om det råkar kosta tusentals människoliv. Sådan är fredsduvan.

Ett pris på falska förhoppningar

10 Okt

Gårdagens stora nyhet var att nobels fredspris tilldelats Barack Obama. Motiveringen var att han genomfört extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk (Människor i både Afghanistan och Irak nickar säkert instämmande).

På, vad är det? 8-9 månader har han hunnit genomföra extraordinära insatser som gagnar freden i världen, imponerande. Finns det kvar av det de rökte på nobelpris- komittén? De måste ha hallucinerat.

Presidenten själv verkar åtminstone ha självinsikt. ”Jag förtjänar inte det här”. Nej det gör du inte. Så sant. Svenska freds pekar på situationen i ovan nämnda länder, Irak och Afghanistan och menar att det är oacceptabelt att han tilldelats priset. Priset ska nog ses, menar många, som ett sätt att binda Obama till att handla därefter. 

Om vi nu inte drivs med i vågen av effekterna av pr-kampanjer som ska föreställa Obama som fredsduva så kan man analysera det hela konkret. Istället för att fyllas av förhoppningar grundade i retorik kan man fokusera på det som faktiskt skett under 8-9 månader.

För det första kan man konkret konstatera att Obama behöll en man från Bush-eran. Det var inte vilken man som helst. Det var Robert Gates. ”Krigsministern” från Bush-tiden.

Obama, brukar det sägas, ska dra tillbaka trupperna från Irak, men den som trodde att trupperna dras tillbaka för att freden är kommen misstar sig rejält. Det är ett strategiskt tillbakadragande för att ”frigöra resurser” till ett annat krig, Afghanistan.

När han tillträde makten gjorde han det med löften om en ny strategi för Afghanistan. Den nya strategin har resulterat i en fördubbling av militära trupper från USA i landet och en ökning av flygbombningar som drabbar civila. Lägg därtill att kriget nu även bedrivs inne i grannlandet Pakistan.

Även i andra delar av världen har USA fortsatt att bedriva krigsverksamhet. Direkt och indirekt med t.ex. militära rådgivare. Somalia, Colombia, Thailand, Filippinerna och Yemen för att nämna några.

USA motsatte sig en oberoende granskning av vad som hände i det senaste kriget i Gaza och Obama fortsätter med den omänskliga embargot mot Kuba.

Men han kan Obama. Han är en duktig retoriker. Så pass att motiveringen var, i motsats till det praktiska han åstadkommit beskrivet ovan, att han genomfört extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.