Definitionsrätten- Att bestämma hur saker och ting ska belysas.

En viktig fråga i den offentliga debatten som föregick det senaste valet var den om brottslighet. Det finns ett direkt samband mellan det sätt som medierna rapporterar om problemet samt verklighetsbilden som människor har om den. Det gäller alltifrån, hur utbredd det är, vilka som begår brotten, samt vilka som mellan raderna kan utläsas vara dess offer.

Ett parti som Sverigedemokraterna vinner en del röster på det här (även andra partier som allmänt talar om hårdare tag drar naturligtvis nytta av det). Genom att påstå (paradoxalt nog, det som medierna de själva anklagar för att vara PK gör) att brottsligheten ökar och att det till mesta dels är  invandrare som är förövarna och svenskarna offren sprids en myt som inte har täckning i verkligheten. Vad som är ännu värre, det sättet man berör brottsligheten på undviker det mest centrala, den sociala ojämlikheten som grund för brottslighet.

Nu är det så att de flesta som inte vill styras av fördomar kan titta i BRÅ:s egna statistik. För det första så stämmer det inte att brottsligheten har ökat. För det andra är det främst invandrarna som är de som råkar mest illa ut. Men kategorin invandrare skulle kunna bytas ut mot en annan kanske ännu mer talande kategori, klass.

Det skulle vara intressant att se hur många människor ur de lägre klasserna, invandrare som svenskar, som anser sig otrygga. Vi skulle dock inte nöja oss med att konstatera att det möjligen är så, utan även problematisera i sådana fall varför det är just i dessa områden människor känner sig som mest otrygga. Sociala nedskärningar slår så klart ut mot den här gruppen, medan de mer välbärgade kan fortsätta att ha det tryggt i sina kvarter med vakter, alarm, privata skolor, privat vård och annat som man kan bekosta själva.

Genom att eliminera den typen av analys och osynliggöra den, kan man istället individualisera strukturella problem. Att Sverigedemokraterna inte förstår att det hänger ihop med social ojämlikhet beror naturligtvis på deras förkärlek att se allt i termer av ”kultur”.  

Det har hävdats att vi i Sverige inte vågar tala om ”invadnringens konsekvenser”, det är nog sannare att det man inte vågar tala om idag är ”klass” och dess sociala konsekvenser. Gör man inte det kuturaliseras problemet, alternativt individualiseras. Så kan den ekonomiska ojämlikheten, som är grunden till brottsligheten, fortgå och ej beröras och människor istället attraheras av missvisande förklaringsmodeller.

Extremismens förutsättningar

Terrordådet i Stockholm behöver inte följas av en anti-islamistisk våg. Flera faktorer skall uppfyllas för att det skall hända och tyvärr uppfylls flera sådana i dagens Sverige. För det första handlar det om att de som har makt att påverka människor (åtminstone erbjuder ramar om hur vi ska tänka kring problemet), medier och de källor dessa använder sig av (de så kallade ”elitkällor”) skall definiera problemet som ”islamistisk”. Genom att dessa ges företräde i samband med händelsen blir de också primary definers, de avgör kort och gott hur hela den efterföljande diskussionen kring problemet kommer att behandlas (till och med vi som kritiserar dessa måste utgå ifrån deras resonemang). I dagarna har flera sådana exempel skett. Om det sker på grund av mediernas logik, d.v.s. att det är lätt och billigt (betänk att medier lever i en konkurrenssituation med andra) att producera nyheter enligt välbekant mönster där man vänder sig till snabbt tillgängliga och ”tillförlitliga” källor eller om det beror på en ideologisk ”reflex” låter jag bli att fördjupa mig i. Finns egentligen inget som säger att dessa två faktorer samverkar snarare än att de ska ses som det ena eller det andra (finns ju fler tänkbara faktorer också).  

För det andra måste det i samhället existera ett ”klimat” där den här typen av idéer och förklaringar passerar utan särskilt mycket motstånd och lätt kan få fotfäste. Det finns ett samband mellan vad man kan skriva och den historiska, sociala och ekonomiska kontexten. Därför blir förklaringar till olika företeelser olika beroende på i vilket sammanhang en text är skriven. Vissa kulturella miljöer gör vissa yttringar möjliga andra inte. Men kulturen och idéerna flyter inte omkring i ett vakuum. De grundar sig i materiellt skapade samhällsförutsätningar. Här ligger en insikt värd att tänka på. Vilka faktorer, sociala och materiella sådana, skapar förutsättningar för att debatten blir som den blir?

Att t.ex. arbetslösheten, grundad i samhällsfaktorer, förklaras i termer av ”eget ansvar” är ett typexempel på hur ideologi kan spela en avgörande roll för hur det problemet ska förstås. Förklaras problemet i termer av eget ansvar är problemt lättlöst: det är bara att sluta att vara lat och ta sig i kragen. Förklaras problemet som strukturell hotar den därmed hela samhällsordningen den vilar på eftersom det är den som är orsaken till problemet.

Nu råkar det vara så att ”invandringsproblemet” (bidrag, kriminalitet, våld och arbetslöshet för att nämna några ”teman”) oftas förklaras utifrån ”ett eget ansvar”. Genom att etablera den här verklighetsbilden får invandrarna ”skylla sig själva” för sin marginalisering.

För det tredje måste bilden av  muslimen reproduceras med hjälp av extrema muslimska företrädare som gör det möjligt att kollektivisera hela gruppen. Detta inte bara befäster tanken om de hotfulla muslimerna utan i längden även legitimerar angreppet på dessa länder.

För att kunna ändra de förhållanden som därmed skapar förutsättningarna för en anti-islamistisk (och även en invandrarfientlig)våg behövs därför dels egna medier för att kunna få definitionsrätt och därmed kunna påverka opinionen samt en förändring av den sociala och ekonomiska politiken. En mer rättvis och jämlik värld minskar brott, kriminalitet, våld och arbetslöshet.

Extremist spöket

En förvirrad man spränger sig i Stockholm. Motivet söks inte i personens eventuella psykiska hälsa (som annars är brukligt om förövaren råkar heta ”Svensson” i efternamn). Nej motivet sägs vara grundad i religionen. Det spelar ingen roll att den utpekade religionen endast hålls ansvarig för sex dåd av mer än 1700 i Europa 2006-2009, enligt Europols egna statistik. I tidningarnas värld är denna verklighet sällan intressant istället etableras verkligheten att det största terrorhotet kommer från dessa grupper. Varför? Det är inte lätt att förklara, men vi bör absolut sätta in det  oproportionerliga massmedieutryme den här sortens terrorism ägnas i förhållande till vidare politiska intressen. För vissa kan tanken te sig väl avlägsen men egentligen är det inte konstigare än att vissa västländer behöver den hotfulla bilden av den andre. Den ociviliserade, bakåtsträvande, kvinnoförtryckande, omoderna muslimen. Beskrivningen av muslimen på det sättet legitimerar i längden ockupation, krig och mord (allt i demokratins namn). Vem har inte hört Björklund säga, med empatisk ton: Vad ska hända med kvinnorna i Afghanistan om vi drar oss ur? (Som om nu någon skulle tro att motivet till truppnärvaron grundar sig i en slags ”krig för kvinnors rättigheter”).

Många i Sverige är beredda att hoppa på tåget. Att förstora hotet. Politiker ser en chans, i stunder av chock och rädsla,  att få propagera och eventuellt få gehör för kravet om ökad bevakning och integritetskränkande aktioner. S gör populistiska kullerbyttor. De främlingsfientliga kan fortsätta att kulturalisera problemet och några lockas av uppfattningar om någon slags renhet och ges utrymme i en populistisk blaska. Den utberedda myten om att vi inte får tala om ”invandringens problem” har resulterat i ett samhällsklimat som blir alltmer öppet främlingsfientlig, med ursäkten om att vi måste ”våga tala om problemet”. Vilken paradox.

Det finns ett samband mellan det sätt att  ”tala om problemet” och vad man därefter kan tänka sig att ”göra åt problemet”. Ett samhällsklimat som hela tiden skuldsätter De Andra och gör de själva ansvariga för strukturell marginalisering kan lätt leda till ökad stöd för högerpopulistiska partier men även till direkt aktion, vilket vi kan se resultatet av i t.ex. de senaste händelserna i Ryssland, i Malmö och på 1990-talet förkroppsligade hos Lasermannen.

I tider av populistiska utspel är det svårt att hålla flera bollar i luften. Men det är absolut nödvändigt.

Chavez har blivit stridspilot!

”Chavez jagar amerikanskt stridsflyg”

Kan inte hålla mig för skratt. Hur långt ska desinformationen förklädd till nyhet gå? Personifieringen i nyhetsrapporteringen driven till det absurda? Rubriken ovan är hämtad från Sveriges mest ansedda dagstidning. Dagens Nyheter…

Pavlovs hundar

DN har i vanlig seriös ordning rangordnat TV-serier som påstås påverka människors liv. De påverkar människors stil (mode, trender etc, t.ex. Sex and the city), människors relationer, människors utbildningsval (CSI), vad man ”tror på” (t.ex. UFO:n, kopplat till serier som arkiv x) och till och med får oss att vilja skaffa ett stammis-ställe likt de i ”vänner” och ”seinfeld”.

Känner du inte igen dig?

Det kanske beror på att du gör en oppositionell kodning av meddelandet som det så fint heter i medie-och kommunikationsvetenskap, vilket kort kan sägas vara att du inte godtar den underliggande meningen som de som skapat dessa serier ”avser” (oftast är detta i sig en omedveten process där de som producerar serierna egentligen reproducerar mer än producerar)

Vilka skulle dessa underliggande meningar kunna vara i exemplen ovan? Naturligtvis går det att problematisera.  Man kan dock ställa sig en enkel fråga, vem tjänar på att vi likt pavlovs hundar reagerar på dessa stimuli? Att vi beter oss som människorna i serierna som vi väljer att identifiera oss med?

Om dessa serier bär ett budskap är det tydligt att det går hand i hand med ett vidare socialt och kulturellt sammanhang. Serierna ”erbjuder” livsalternativ som vissa av oss, likt pavlovs hundar, regerar på. Oftast är dessa kopplade till konsumtion. Vi ställs i en kommunikationssituation där vi, i egenskap av mottagare, ombes konsumera för att bli som våra idoler.

Det serierna erbjuder, i form av ”mening”, är därför inget mindre än en reproduktion av det samhällsystem som råder. Vill du vara en tuff och trendig tjej? Ja, då kan du vara som de i Sex and the city (och konsumera i massor). Vill du ha ett tufft yrke? Ja, då kan du bli polis eller kriminolog som de på CSI (som dessutom sätter dit alla oönskade samhällsvarelser) eller varför inte som advokaten Ally McBeal, eller som alla möjliga olika hälsovårdsfolk (företrädesevis läkare) i olika serier?

Om det förhåller sig så som DN artikeln vill göra gällande bekräftar det egentligen bara att vi reagerar likt Pavlovs hundar på en rad olika meddelanden. Det som saknas i DN:s konstaterande är dock vem eller vilka som tjänar på att vi reagerar på dessa stimuli?

Ropen efter censur- kommer från höger

Det är märkligt att man kan tycka så olika om exakt samma sak. Det är två Moderater  som föreslår i en motion att regeringen tillsätter en utredning för att granska svt:s sändningar. Enligt de är nyheterna vänstervridna. (!)

När jag läste medie och kommunikationsvetenskap fick jag höra samma sak av en kille i klassen(han var ganska ensam om sin åsikt). ”Vänsterdominansen”  gällde även journalister som grupp och detta avspeglades i att nyhetsmedia- även dagspressen- alltid hade ett ”vänsterperspektiv”, enligt han.

När han ombads att precisera vari ”vänsterperspektivet” låg, var det naturligtvis svårare att få fram argument från hans sida. Det går ju inte att subjektivt känna i maggropen att det förhåller sig så, man måste lägga fram fakta som backar upp ens spontana känslouttryck eller ”paranoia”.

Samma person som reagerade på den här påstådda vänsterdominansen i svenska nyhetsmedier, som i hans värld var en antidemokratisk handling, reagerade inte på det odemokratiska när ämnet ägarkoncentration bland medier togs upp, inte bara i Sverige utan som ett grundläggande problem världen över.

När vi diskuterade reklam kanalerna var hans argument att om vi inte gillade det kunde vi ju faktiskt göra det revolutionära i sammanhanget- stänga av Tv:n eller byta kanal- ingen tvingade ju oss att titta. Allt ligger ju i individens makt så att säga (frågan uppstod då, varför inte han gjorde samma sak med svt kanalerna och därmed använde sin individuella makt och energi till det istället?)

I hans värld var ”vänsterdominansen” så pass att till och med kursen som gavs ut inom institutionen för kultur och medier vid Umeå universitet, med namnet ”makten- och motsåndets kulturer”, var en ”kommunistiskt” kurs, varpå den blev anmäld.

Killen som störde sig på ”vänsterdominansen” påminner om dessa två moderat herrar. De är demokrater eftersom de är emot ensidig rapportering i svensk nyhetsmedia. Samtidigt föreslår de att SVT ska granskas. Av vem? Jo, de svarar: Av oberoende människor (var finns denna släkte?).

Ropen på censur av åsikter och till och med kurser på universiteten kommer inte från vänster.

Reclaim nyhetsmedia!

Reclaim the streets beskrivs idag i diverse nyhetsmedia som en lös sammanfogad vänsterrörelse som ockuperar ett kvarter eller en gata.  Deras manifestationer slutar oftast med vandalism, och omfattande våld.

Men vad handlar ”protesterna” om? Är det enbart en ”fest”? Har man något mål med ”festerna”? Vad är anledningen till att man vill reclaima?

Ingenstans finns en djupgående förklaring till anledningen för demonstrationerna, istället ligger fokus på effekterna av dem.

Expressen sträcker sig så pass långt att man påstår att parollerna, ”snuten ut ur Rosengård”, ”sänk hyrorna och renovera herrgården” och ”fria och självstyrande ungdomsgårdar” är något som de boende ställer sig oförstående emot och bygger upp sin artikel (med rubriken: ”Kördes ut av folket”) med dessa antagonimser; ”Folket” mot de vilsna och oönskade ungdomarna.

Denna antagonism verkar vara en favorit (lite medielogik i praktiken kan man säga). Den återkommer i alla tidningar av större betydelse. På svenska dagbladet, med rubriken ”Aktivister kördes bort från Rosengård”,  på Dagens nyheter med rubriken, ”Rosengårdsbor körde bort aktivisterna”, på sydsvenskan, med följande rubrik; ”De respekterar inte muslimer”.  och på Aftonbladet kan man läsa följande citat: 

- Här ska inte komma några supande överklassungar och föra vår talan mot vår vilja. De har inte här att göra (AB).

Summa summarum. Vi får inte reda på vad reclaim the streets är för något. Vad är poängen? Är poängen att starta våldsamheter? Är poängen att kasta stenar på polisen? Är poängen att föra någon annans talan? Svårt att svara på eftersom vi inget får veta och vi vill ju inte göra samma misstag som reclaimarna och föra någon annans talan och lägga ord i mun på dem?

Istället får vi veta att det rör sig om en grupp supande överklassungar med ”vänstersympatier” som dessutom har folket emot sig. Kan man vara mer vilsen som individ?

Är det inte dags att reclaima nyhetsmedia?

Viktiga nyheter från Brasilien

Om ni läst olika tidningar den senaste dagen har ni säkert sett den sensationella nyheten om att barn begravs levande i Brasilien av urfolk.

Betänk, i sammanhanget, massmedias makt vad det gäller formandet av ”kunskap” och de  mentala föreställningar de erbjuder oss läsare genom nyheter som dessa. Betänk att detta aldrig görs ”objektivt”. Bland annat på grund av ekonomiska, politiska men även organisatoriska faktorer. Det sker alltid ett medvetet subjektivt val av nyheter och teman.

Man kan fundera över vad är det för logik som bestämmer vad som blir en nyhet? Speciellt är detta intressant om händelser som sker i andra delar av världen. Vem bestämmer vilken nyhet som anses vara relevant för en befolkning, som till exempel den svenska, att få reda på? Vad får en nyhet för konsekvenser på den befolkning som ”informeras”? Vilka känslor och åsikter framkallar det?

När man rapporterar om händelser långt bort från vår kontext, både vad gäller kultur och geografi, är vi totalt utlämnade åt det som kallas för massmediala representationer, det vill säga, åt journalisternas beskrivningar av ”verkligheten”.

Under vilken nyhetsvärde logik, informationsmässigt, skulle vi kunna placera den här sortens nyhet?

Brasilien är ett stort land med en stor befolkning, ett mångkulturellt samhälle. Ett mycket våldsamt samhälle i många avseenden. Brasilien är ett väldigt rikt men på samma gång fattigt land. Brasilien är på samma sätt exotiskt men farligt. Det händer massor varje dag i ett land som Brasilien. Massor som skulle kunna vara av nyhetsvärde, beroende på vem det är som gör det valet.

T.ex. har i veckan skett följande saker i Brasilien (i medieskuggan av rapporteringen om barnamorden..)

* Den pågår en omänsklig handel med människor, främst kvinnor och barn, i de norra delarna av landet. Fattiga människor utan livsmöjligheter tvingas till de mest makabra situationerna.

* En rapport genomförd i Sydamerika visar att en tredjedel av analfabeterna i kontinenten bor i Brasilien. 14 miljoner kan varken skriva eller läsa. (Instituto Brasileño de Geografia y Estadistica, IBGE).

* Fängelserna i Espírito Santo är ovärdiga och bryter mot de mest grundläggande värden. Fångarna tvingas bo i matcontainers utan fönster. Situationen betecknas som ett statligt brott mot människovärdet, enligt Dalmo Dallari.

* Den nationella kongressen ska pressas för att den brasilianska staten ska återta kontrollen över Petrobras

* Den 13 maj var det 121 år sedan slaveriet avskaffades officiellt i landet. Handeln med slavarna gav nationer som Holland, England, Portugal och Nederländerna profit.

* I en stat i Brasilien vid namn Mato Grosso do Sul, begår var tionde dag en människa ur ”urfolket” självmord. Detta beror i första hand på brist på jord och möjligheter.

* Global rättvisa presenterade i FN en rapport i Geneve med namnet ; ”kriminaliseringen av fattigdomen- En rapport om de ekonomiska, sociala och kulturella orsaker till tortyr och andra former av våld i Brasilien”. En mycket viktig och intressant rapport som belyser de strukturella orsakerna till våldet i Brasilien.

Det här ovan är bara en axplock av viktiga nyheter i Brasilien alla värda en plats i svensk media. I ljuset av detta framstår det tydligt att det sker ett medvetet subjektivt val av nyheter som på ingalunda sätt motsavaras av en ”objetkiv neutral” verklighet ”där ute” någonstans.

Svensk media har aktivt valt att släppa förbi nyheten om barnamorden och sorterat bort övriga nyheter. Fråga er vad dessa mentala bilder av Brasilien eller den ”kunskap” vi får om landet kan få för konsekvenser.

Som man frågar får man svar

Opinionsundersökningar dyker upp med väldigt jämna mellanrum nu för tiden. Besattheten av att mäta och kontrollera gör att mätnissarna är i sitt paradis och gör sig förtjänta av sin lön. Vem vill inte kunna göra prediktioner av framtiden?

Sifo frågade den 6-16 april 1 914 väljare vilket parti de skulle rösta på om det vore val i dag. Skop har frågat 1 092 väljare vilket parti de tycker är bäst om i rikspolitiken. De kommer fram till olika siffror och resultat. Egentligen inget konstigt eftersom devisen, som man frågar får man svar, stämmer väl.

Det finns en uppenbar risk med opinionsundersökningar. De kan vara missvisande och för oss väljare väldigt uttjatade. Den största faran ligger dock i den fascination som utvecklas i samband med dessa undersökningar hos de undersökta. Jakten på ”ratings” och procentenheter utmynnar i en politik mer anpassad på ”hur media kommer att belysa det hela” än på politiskt innehåll då man är väl medveten om massmedias makt på ”den allmänna” opinionen.

En massmedial anpassad politik innebär bl.a. förenklingar, populistiska utspel och polarisering eftersom medielogiken förutsätter de ingrendienser.

När politiken kidnappas av den här logiken innebär det att vi väljare går miste om det viktiga. Det politiska innehållet. Den politiska striden står då inte mellan politiskt innehåll utan om vilken clown som underhåller bäst för tillfället.

Debatten fokuseras på personer, konflikter inom och mellan partier (dock utan politiskt innehåll), populistiska utspel och allmänt ointressanta händelser för oss väljare om vi tänker att det faktiskt är deras politiska innehåll som kommer att omforma och prägla det liv vi vardagligt lever.

En viktig siffra som omnämns i samband med undersökningarna i Svd är att hela 12,5% skulle rösta blankt eller uppgav inte vad de skulle rösta på. En viktig siffra att notera och diskutera som dock hamnar på de sista meningarna utan någon som helst analys..

Martyrer?

Jag kan inte förstå reaktionen hos vissa. Idag frågar sig en professor i politisk kommunikation på Aftonbladet debatt varför det var viktigt att avslöja rasistiska åsikter hos SD och inte hos andra politiska partier. Granskningen anser han gör de till martyrer. Ett argument som SD brukar använda och som professorn verkar hålla med om.

För det första borde en professor inte ha missat att SD försöker tvätta bort rasiststämpeln, varpå det blir viktigt att granska ifall detta stämmer eller inte (även om de flesta förståsigpåare redan anser att avslöjandet är att skjuta över målet).

Det är relevant att granska SD först och främst då inget annat parti än SD har just invandrarfrågan som sin viktigaste fråga och därför att de har haft sin grund i Bevara Sverige Svenskt. Det är relevant därför att man idag inte längre talar om rasism. Stämmer detta? En ytterst relevant fråga att ställa och granska.

För det andra stämmer inte professorns påståenden om att andra partier inte granskats i den här frågan (även om man naturligtvis önskade att detta gjordes oftare och bättre). OM professorn  har så bra minne att han minns en intervju från valrörelsen 1991- och till och med effekterna av den-  kan han omöjligen ha missat valstugerepportaget som Josefsson gjorde. I den granskades flera etablerade partier.

Från SD:s håll gillar man att framställa sig som ”hackkycklingen”, som den ”fula ankungen”. Så här säger man i en populär blogg: ”Sverigedemokraterna kommer att öka efter detta Stasi-repotage i statlig radio. Ju mer man hackar på Sverigedemokraterna så kommer stödet att växa ute i samhället…

..Folket har tröttnat på förmynderi-Sverige som jämt ska tala om vad vi ska göra, hur vi ska göra och vad vi ska tänka för att passa in i deras mallar. 2010 tar vi makten över svensk media och avskaffar PK.!  Dags för en blå-gul revolution”

Ett parti som drar åt sig missnöjda människor kan i ”hackkycklingmentaliteten” hitta sympatisörer som identifierar sig med den. Människor som på ett eller annat sätt känner sig lurade, svikna, bortglömda och hotade kan känna igen sig i ett parti som ger uttryck för dessa känslor. Det är hos dessa SD blir martyrer. Har vi ett samhälle som martyrförklarar SD är det ett underbetyg för hela samhällsbygget.

Naturligtvis har professorn rätt när han anser att alla partier borde granskas i den här frågan. Det är en relevant hållning som inte med nödvändighet leder till att man drar slutsatsen att det är illa att granska SD för att det förvandlar de till martyrer. Vad är alternativet? Att tiga? Att aldrig börja någonstans?

Det känns lite läskigt i debattartikeln när professorn själv tror- han har inga bevis- att den genomsnittlige lyssnaren (vad det nu är?) ställer sig följande frågor:

”Varför var det så viktigt att den här skillnaden belystes just hos SD och efter en så massiv redaktionell insats? Varför var inte de sju större politiska partierna i vårt land intressanta i detta avseende? Eller tror någon att sex månaders intensiv smyginspelning av socialdemokratiska medlemsmöten eller ungmoderata konferensresor inte avslöjat några enstaka liknande klavertramp?

Av reaktionerna att döma efter kalibers program förekom dessa frågor till stor del endast i SD:bloggar.

I demokratiskt anda borde professorn även lägga märke till det demokratiska i t.ex. citatet ovan: ”2010 tar vi makten över svensk media och avskaffar PK.!  Dags för en blå-gul revolution”

Naturligtvis kan vi diskutera det ”nödvändiga” i att wallraffa i det hela när det står öppet för alla att surfa in på den här sidan där det mesta står ganska tydligt och naturligtvis kan vi önska att även de etablerade partierna granskas. Vi får hoppas att även detta görs.

Som så många gånger förr förflyttas nu diskussionen från avslöjandena till att- som professorn själv vill undvika(?)- handla om SD som de stora offren.

Professorn bidrar själv till att analysera och förstärka den bilden.