Chavez ”diktatorn” och Uribe ”demokraten”

Den spanska tidningen, El pais, skrev den 8 maj i år hur några i EU-parlamentet uttalade sig om situationen i Venezuela;

De var djupt oroade över hur demokratin försvagats i Venezuela vilket i sin tur kunde leda till en kollaps av densamma eftersom mer och mer makt hade samlats kring den auktoritära presidenten Hugo Chavez. EU uttalade även sin solidaritet med oppositionen i landet.

Chavez är inte populär i Spanien (framförallt inte hos medierna). Den som däremot togs emot som en rockstjärna är Colombias president, Alvaro Uribe på besök i landet.

Uribe reser runt i Europa och Spanien utan att framkalla reaktioner hos samma människor som var ”djupt oroade” över situationen i Venezuela. Samma människor som såg/ser en fara i att Venezuela kunde/kan förvandlas till en diktatur ser inte vad som skett/sker i Colombia. Hur är det möjligt?

Colombia går igenom en humanitär katastrof vilket konkret betyder bl.a.  fördrivning av civila, utomrättsliga avrättningar, massiva arresteringar, tortyr, bombningar och beskjutning på försvarslösa bönder.

Uribe bär huvudansvaret för detta, ingen annan. Istället hyllas han som en stor ”demokrat” på sin resa.

Under Uribes tid som president har flera organisationer avslöjat hur staten t.ex. bedriver jakt på människorättsaktivister. De anklagas på felaktiga grunder för att tillhöra gerillorna. Det är allmänt känt att flera organisationer (bönder, ursprungsbefolkning, fackliga, politiska partier) utsätts för sabotage,hot och mord.

Man uppskattar att fler än 600 personer aktiva i olika fackliga organisationer mördats. Mellan 2002 och 2008 har fler än 14.000 mord med politiska motiv ägt rum och man har avrättat- utan rättegång- mer än 1500 människor som sedan presenterats som gerillamedlemmar ”dödade i strid”.

I den upp-och-ned-vända-världen är Uribe demokrat och Chavez diktatorn och vi bör vara mer rädda för vad Chavez kan komma att göra än vad Uribe redan gör.

Pressfrihet i Colombia? – Ett ämne för De la Reguera?

Colombia definieras som en demokrati.  Många ser Uribe, Colombias president, som en garant för demokratin i en omgivning full av populistiska folkvalda ”diktatorer” och potentiella ”despoter” (Chavez, Correa, Lula, Morales)

Faktum är att latinamerika bevakningen i svensk press oftast koncentrerar sig på att publicera nyheter från främst två länder. Venezuela och Kuba. Vi har i och för sig även Bolivia som nu plöstligt klivit upp på världsscenen efter att under decennier befunnit sig i en tillvaro av medieskugga.

Ibland har vi givetvis även bevakning av kontinentens stora ekonomiska aktörer, Argentina, Basilien, Mexico och Chile (Uruguay, Peru, Paraguay, Surinam, Honduras, Costa Rica ,för att nämna några andra länder i regionen ,verkar inte existera annat än om det sker en natur katastrof eller annan spektakulär händelse).

Men bevakningen av de viktiga ekonomiska länderna i regionen, sett till antal artiklar i diverse tidningar, är klart färre än artiklarna om Venezuela och Kuba i de större tidningarna. Naturligtvis beror det på att nyhetsmedierna gör ett selektivt val av vad de själva anser viktigast att berätta om och vad som passar deras egna politiska agenda.

Sålunda blir talet om pressfrihet i latinamerika endast något som det skrivs om i förhållande till Kuba och Venezuela.

I Colombia som däremot sällan nämns- annat än gerillan och paramilitärer- pågår det däremot inför öppen ridå förföljelse och censur av journalister. Om pressfriheten- förstådd på ett liberalt sätt- är hotad i Latinamerika så är det verkligen i Colombia.

 FLIP är en organisation som ägnar sig åt att kartlägga situationen för journalisterna i landet. Journalister blir alltifrån verbalt hotade, mördade till kidnappade. 2006 rapporterade FLIP om 140 fall av kidnappning och 3 mord. 2007 var siffran på kidnappningar uppe på 162.

I Februari i år var hoten mot journalisterna i landet till 33% genomförda av okända agenter. 17% genomförda av offentligt anställda, 14% av statens säkerthetstjänst och till sist  mellan 10-11% kunde läggas på gerillan och paramilitärerna.

Under de senaste 30 åren har, enligt FLIP , över 130 journalister mördats. Colombia är också det landet som uppvisar högst antal olösta mordfall av den här typen.

Den kanske mest kända fallen av hot och trakasserier är den mot Daniel Coronell. Han började motta hot efter att han ifrågasatte den då kandiderande Uribe, 2002. Hoten har till och med skickats genom mail, då från en av Uribes närmaste vänner, Carlos Nader. Till slut var Coronell tvungen att lämna sitt land.

Pressfriheten är verkligen hotad i ”demokratin” Colombia och dess demokratiske (till skillnad från de folkvalda ”despoterna”) president känner mycket väl till situationen.