Revolutionens logik

29 Jan

När en revolution är på väg brukar de som har makten försöka stanna kvar vid den så länge som det är möjligt. Man värderar läget och sedan utarbetar man olika strategier. Det första man brukar göra är att ge sken av att man ”lyssnar” på massorna. Man försöker lugna de genom att t.ex. avsätta regeringen (men behålla själv makten ändå) och lova reformer, men människor har oftast hört sådana löften förr och därför är de i diktatorernas slutskede sällan effektiva (men allt måste prövas för att få vara kvar vid makten).

Under tiden som man ger sken av att man ska ”lyssna” på människorna används militär och annan repressionsmakt för att så få som möjligt ska kunna lyssna. Med ord som att det är bättre att samtala än att driva landet till kaos skjuter man ifrån sig sitt ansvar. Men människor minns att ”samtal” inte ens tilläts och att det dessutom, i sådana här fall, sällan hjälper eftersom ”samtalen” är utformade för att rädda kvar eliten vid makten på något sätt.

När den första strategin inte hjälper försöker man rädda sig kvar vid makten genom att etablera allianser med några ur de revolterande. Hjälper inte det heller (vilket det ibland faktiskt gör) är nästa steg att så snabbt som möjligt pumpa ut de miljarder som man roffat åt sig från människorna som arbetar och säkerställa dessa i någon bank. Direkt efter måste man ringa till någon allierad för att höra om de kan bistå i flykten på något sätt.  När revolten har massiv stöd (som nu är fallet) kommer denne allierad (USA och västvärlden) att vända diktatorn ryggen och retoriskt ställa sig på de revolterandes sida (bara för syns skull, innerst inne är man väldigt oroad och bakom kulisserna planeras olika sätt för att inte förlora kontrollen och makten man hade med hjälp av marionetten). Det finns alltid någon allierad någonstans som är redo att ta emot diktatorn.

Kan vi tro på USA:s och västvärldens hållning nu?

För USA, som gett sitt stöd till, i princip alla diktaturer i nordafrika och mellanöstern, är trovärdigheten i kampen för demokrati minimal. Även för de som hoppar på revolutionståget när den väl satt igång. Vem ska ha förtroende för dessa skribenter när de, innan detta var ett faktum, med sin tystnad indirekt stödde status quo? Det är tydligen bråttom att byta sida nu när det sannolikt kommer att komma fram att alla dessa diktatorer stöddes av flertalet av västvärldens regeringar. Man har ju en hemmaopinion att värna om och det är lite skämmigt att detta kommer fram när den enda diktaturen man angriper från liberalt håll är Kuba (även Iran och Nordkorea förekommer så även Kina, men Kina kritiken är mycket restriktiv, det är ju ändå en ekonomisk stormakt idag). Dubbelmoralen är enorm.

Vad händer nu?

Det svåra efter en revolution som den vi ser nu är, vem/vilka kommer att träda fram efter, när segern är ett faktum? Det spekuleras. Det är troligt att de som deltar kommer från olika sociala skikt och därmed också har olika intressen, även om det första och övergripande intresset är gemensam: bort med diktatorn. Det rör sig om bl.a. religiösa grupper, missnöjd medelklass och fattiga. De första revolterar för ökad religiös makt, de andra för reformer som ytterst gynnar sin egen sociala skikt och de senare förmodligen för en mycket mer avancerad och radikalare förändring. Som vanligt, och utifrån vad Hillary Clinton uttryckte inledningsvis, lär det bli de som lyckas behålla ”stabilitet” och ”ordning” i landet som kommer att få omvärldens (regeringars) stöd. Därför är det troligt att västvärlden främst stödjer reformister, om inte de religiösa (likt i andra länder) springer deras ärenden. De fattiga och de som vill ha radikalare förändringar hotar och står oftast i direkt motsatsförhållande till västvärldens intressen i regionen och därför är det omöjligt att deras kamp kommer att stödjas.

About these ads

4 svar till “Revolutionens logik”

  1. WeAreChange januari 30, 2011 den 8:27 f m #

    Rekommenderar denna dokumentär:

    Den förutspådde och förklarar på många sätt vad vi ser hända nu runt om i världen…

  2. Mr Speck januari 31, 2011 den 4:47 f m #

    Kan inte Barack Obama och Mubarak byta presidentposter med varandra så blir väl alla nöjda ?

    BO får ju ett enastående tillfälle att praktisera på sin fantastiska retoriska förmåga inför folkmasorna.

    Mubarak å andra sidan är väl en skaplig administratör som säkert kan ge USA önskvärd stabilitet i den ekonomiska återhämtningen utan att ge sig in på flummig reformpolitik.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Twitter revolutionen? « Organisk Intellektuell - februari 3, 2011

    [...] några dagar sedan skrev jag en text som hette ”revolutionens logik”. I den beskrivs de strategier diktatorer brukar använda sig av när revolutionen är ett faktum. [...]

  2. Revolutionens logik- att säkra pengarna « Organisk Intellektuell - februari 13, 2011

    [...] att läsa den här texten igen. För den som inte orkar läsa hela artikeln kan ett passage ändå vara värd att [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: