Så var EU-valet avgjord. Efter en massiv kampanj av de olika tidningarna för att få människor att intressera sig och gå och rösta (en tidning till och med ”köpte” röster) lyckades man höja valdeltagandet med 6 procent. Nu röstade 43% av befolkningen. I Sverige ökade valdeltagande medans det, totalt sett, minskade i hela Europa.

Piratpartiet gick starkt framåt och är, om vi ska tro medierna, på väg att bli ett ”världsfenomen” som kommer att röra om politiken nästkommande riksdagsval, det lär de göra med deras hållning.

Likaså har Miljöpartiet ökat medan Junilistan och Vänsterpartiet tappade flera väljare. Socialdemokraterna och Moderaterna fick låga siffror i jämförelse med vad de får i opinionsundersökningar inför riksdagsval, tydligen inget bekymmer (S, tröstar sig med: ”vi är fortfarande störst” och M med projiceringar: ”Titta på S ras”) Folkpartiet lyfts upp som en vinnare medan Centern och Kristdemokraterna är kvar på ungefär samma siffror som förra valet. Sverigedemokraterna misslyckades och Feministisk Initiativ gjorde ett bra val.

57% i Sverige, mer än varannan människa, valde att inte rösta. Detta borde vara toppnyheten. Att mer än varannan svensk väljer att inte rösta borde ur demokratiskt aspekt oroa de flesta och framkalla flera analyser bland rikets ledarsidor. Har bara sett ett fåtal sådana.Vilken legitimitet ger Sveriges och Europas befolkning sina politiker med ett sådant valdeltagande?

Kejsaren är fortfarande naken i finanskrisens spår, som Hylland Eriksen säger. Det märker man även av en sådan här analys. Missnöjda studenter och apati mot den ”traditionella” politiken sägs vara orsaken till PP:s framgångar och extremhögerns framfart.

I finanskrisens spår har arbetslösheten ökat i flera länder i Europa. I Sverige spås den forsätta att öka upp till 11,3% nästa år och detta gör naturligtvis att socialbidragen ökar.  Ungdomsarbetslösheten är näst störst i EU.

Apatin mot ”traditionell politik” i sådana här situationer är förståeligt. Ungdomar söker en identitet. Något att identifiera sig med och känna samhörighet. Man söker efter redskap som kan förklara den värld vi lever i.

Alltsedan 1980-talet har det ideologiska förnekandet av klass som ett viktigt redskap för att förstå politiken och samhället spelat en viktig roll för spridningen av den här apatin. De stora arbetarpartierna som Socialdemokraterna i t.ex. Storbrittanien gick in i ”tredje vägens” politik. En väg som snarare var en utförsbacke för arbetarrörelsen.

Klassperspektivet har tryckts tillbaka till den grad att den till och med förnekas och då går istället extremhögern framåt i flera länder i Europa.

Ungdomar (och flera vuxna!) saknar i flera avseenden den nödvändiga politiska skolningen. Den lyser med sin frånvaro. Politik är skit och tråkig tycker man (trots att det är detta som till stor del bestämmer över deras egna sociala liv).

Fenomen som PP och extremhögern kan till viss del förklaras av att man tänker på det här sättet. Då framstår nämligen PP som något nytt i ”ankdammen” som är ”fri” från gamla höger-vänster värderingar. Media ger de spaltmeter efter spaltmeter och förklarar för oss hur det hela började; ”man skrev ner några punkter i ett servettpapper..sedan har det rullat på”. Extremhögern framstår som anti-elit och som de enda som talar sanning. Media hjälper de även i detta avseende. Det sker naturligtvist (?) omedvetet.

Om man verkligen vill hindra extremhögern och komma åt apatin gentemot politiken och politiker måste man tala allvar.

Sluta larva er!

Tala om klass, makt och arbetslöshet. Apatin föds ur maktlösheten och ur diskriminering.